DEN INTELLEKTUELLE ARBEJDSKRAFTS SÆRLIGE SKATTEPROBLEMER

Transkript

1 Torsdag den 22. august 1963 kl. 14. Sektionsmøde på Københavns Universitet. Under forsæde af mødets vicepræsident, justitiekanslern Olavi Honka, behandledes emnet DEN INTELLEKTUELLE ARBEJDSKRAFTS SÆRLIGE SKATTEPROBLEMER Se bilag III Referenten, høyesterettsadvokat Olaf Trampe Kindt, Norge. Ærede forsamling. På bakgrunn av professor Gomards foredrag på åpningsmøtet idag, kan det være naturlig å nevne at de grunnleggende prinsipper for den direkte personlige beskatning ble til i begynnelsen av dette århundrede. Endel av de begreper vi idag opererer med i våre skattelover kan være mer eller mindre foreldet som følge av den tekniske, sosiale og økonomiske utvikling i løpet av de siste 50 år. Det netto inntektsbegrep som man ennu idag opererer med som feiles for alle skattytere, er utformet på bakgrunn av langt enklere samfunnsforhold. Lønnsmottagere besto ved århundredets begynnelse vesentlig av arbeidere og lavere funksjonærer, uten store økonomiske investeringer i selve utdannelsen. Kanskje også datidens samfunn med sitt utpreget privatkapitalistisk utformede inntektsbegrep representerer et noe annet moralsk og juridisk syn på hva som er fradragsberettiget enn velferdssamfunnet, hvor de sosiale grunner kommer mer i forgrunnen. En stringent, logisk og økonomisk tolkning av netto inntektsbegrepet kan således undertiden føre til at man må skyve til side berettigede hensyn. Som eksempel kan nevnes en privatpraktiserende legespesialist som tar en nødvendig studiereise for å ajourføre sine kunnskaper. Hans inntekt i vedkommende år går derved ikke opp, men tvert imot ned fordi han blir borte noen uker. Det er kun hvis han personlig oppnår en fordel - at det er en utgift til hans inntekts ervervelse - at fradrag oppnås. Det hjelper ikke om mange pasienter får nytte av det. Det er også andre grunner for at de skattelover vi nu har bør i støpeskjeen. Forandringen går i retning av mer indirekte beskatning samt mot særskilte lover med særskilte skattesatser for lønnsmottagere. Til tross for disse forhold har jeg valgt å reise spörsmålet om den intellektuelle arbeidskrafts problemer på grunnlag av den nuværende skattelovgivning. Årsaken hertil er at de grunnfestede prinsipper som vi idag opererer med, ikke lenger fører til en lik behandling av alle skattytere. Man har forsøkt å anvende det samme nettoinntektsbegrep og de feiles regler på en stor og forskjelligartet mengde skattytere. For å rette på skjevheter har man innført særbestemmelser

2 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer 103 for en rekke grupper, slik at de endelige nettoinntekter representerer helt forskjeilig bæreevne og helt forskjeilig levestandard. Den intellektuelle arbeidskraft med sine særskilte problemer er derved kommet i en skjev stilling, idet man her ikke har foretatt en tilsvarende oppretting. Mulig forskjellsbehandling og ulikheter mangedobles på grunn av de nuværende progressive skattesatser. Særskilt i Norge er disse problemer kommet sterkt i rampelyset, fordi vi har en sterk progressiv beskatning. Våre marginalsatser er ved kr ,- i inntekt oppe i 76%, mens de i Danmark ligger på 46%, i Sverige på 52% og i England på 30%. En sterkt sammentrengt progressiv beskatning bringer problemene i forgrunnen. Hvor meget man skal pålegge de enkelte inntektstrinn av skatt er et rent politisk spørsmål. Det som alle skattytere juridisk har krav på er at skattelovens bestemmelser medfører likhet for loven, slik at lik skatteevne blir belastet likt. Juristene har en plikt til å være med og påse, at dette likhetsprincipp også gjennomføres på beskatningens område. Jeg har derfor i mitt skriftlige inniegg tätt mitt utgångspunkt i at skattelovene hviler på generelle rettferdsbetraktninger, og at man ut fra evneprinsippet har konstruert et nettoinntektsbegrep. De problemer som jeg her særskilt skal nevne er utdannelsesomkostningene og den sammentrengte livsinntekt for folk med høyere utdannelse. Det er så at skattelovene når det gj elder næringsdrivende - under utgifter til inntekts ervervelse - forlengst har anerkjent at investeringer i maskiner og andre driftsmidler er fradragsberettiget. Det var ikke en selvfølgelighet ved begynnelsen av dette århundre. Dette amortiseringsprincipp ble kjempet igjennom ved prosesser og utredninger. Det var først ved århundreskiftet at amortiseringsprinsippet slo igjennom for materielle driftsomkostninger. For immaterielle investeringer, bl. a. i høyere utdannelse, har forholdet vært at man helt opp til mellomkrigstiden så på utdannelsesomkostningene vel så meget som en luksusbetont utgift som en virkelig investering. Sosialøkonomene har nu forlengst påvist den nøyaktige sammenheng mellom et lands utdannelsesnivå og dets levestandard. Det er ikke uten grunn at man på OGED's første møte nettopp drøftet spørsmålet om»economic growth and investment in education«. De fleste demokratiske land har allerede tatt konsekvensen av dette. De har utbygget sine universiteter og høyskoler. Bevilgninger til forskning og undervisning er sterkt øket. Det er da et spørsmål om man ikke også må se den innsats som gj øres av de individer som skal skaffe seg disse kunnskaper og som ofrer år av sitt liv uten betaling som en reell økonomisk investering. De gir avkall på inntekt i ungdomsårene og bruker som regel lånte midler til bøker, studieutgifter og leveomkostninger. De bruker sin arbeidsevne - ikke til et inntektsgivende arbeide - men til å skaffe seg mere og mere kunnskaper som senere gir avkastning. Det er idag klart at man her står overfor en investering. Jurister og andre intellektuelle bør interessere seg for disse problemer, ikke først og fremst utifra om de selv vil kunne få nytte av nye regler, men fordi man her står overfor et samfunnsproblem. Hvis det ikke løses riktig vil man kunne få skadelige virkninger for samfunnet, kanskje for lang tid fremover. Det er sogar sagt, at den kalde krig vil bli avgjort på utdanningsfronten. Når det g j elder utdannelsesomkostningene har jeg trukket en paralell mellom disse og omkostninger til investeringer i materielle driftsmidler. Den

3 104 Olaf Trampe Kindt aktuelle situasjon i de nordiske land idag er at studieomkostningene frem til embetseksamen ikke er fradragsberettiget. De ansees ikke som noe kapitalgode og kan ikke avskrives. Når, som i Norge opp til 90 og 95 % av studenter innenfor mange av de lengste studiegrener låner penger til sin utdannelse, må de, når de skal betale lånene tilbake etter endt eksamen, betale disse etter fradrag av skatt. Med marginalskatter på 35 40% vil dette si, at man for å betale studielån på ca. kr ,- må inntjene iallfall kr ,- brutto. Det går ca. kr ,- ekstra til skatt for å inntjene det lånebeløp som er brukt til studieomkostninger. Hvis studenten hadde tjent et slikt beløp jevnt fordelt over studietiden, ville inntekten stort sett vært skattefri, idet den ville ligge under det skattefrie eksistensminimum. Slike studenter som må låne kommer også veldig skjevt ut i relasjon til dem som får finansiert sine studier ved stipendier eller ved bidrag på annen mate. Studieomkostningene frem til eksamen er imidlertid ikke fradragsberettiget i senere inntekt. Det er ikke trukket noen paralell med annen amortisering. Slike omkostninger er ikke sett som en utgift til senere inntekts ervervelse. Vi hadde dog i Norge i en kortere periode en ordning basert på fradragsrett for lån som var opptatt i Lånekassen for studerende ungdom. Ordningen var til god hjelp inntil den ble opphevet igjen i Utlegg til videreutdannelse - utdannelse for å skaffe seg høyere akademisk grad, f. eks. licenciatgrad eller doktorgrad - er heller ikke i prinsippet fradragsberettiget. Her har imidlertid skattemyndighetene innsett berettigelsen av nye regler. Det er innført særskilte regler både i Norge og i Danmark som innfører fradragsrett for utgifter til doktorgradsarbeider, f. eks. til trykning og andre utgifter som er forbundet med et slikt arbeide. Men forøvrig er det ennå så at utlegg til videreutdannelse ikke er fradragsberettiget. Heller ikke etterutdannelsen skulle prinsipielt stå i en annen stilling. Er det først så at selve utdannelsen ikke er noe driftsmiddel, men kun et rent privat gode som en seilbåt eller bil så skulle ikke vedlikehold av utdannelsen, rent teoretisk, kunne medføre fradragsrett. Forholdet var også i Norge frem til 1953 at man ikke ga noe fradrag for utgift til faglitteratur, studiereiser eller faglige kurs. Alle innså at dette var urimelig. Vi fikk først fradrag for faglitteratur, hvilket forøvrigt er lovbestemt bl. a. i Sverige. Vi fikk etterhvert også godkjent fradrag for studiereiser og i 1962 fikk vi en prinsipiell dom i Høyesterett som fastslo at utgifter til vedlikehold av utdannelsen er fradragsberettiget. Også i Sverige og Danmark har utviklingen på dette område vært på glid. Idag oppnår man i ganske stor utstrekning fradrag for vedlikehold av utdannelsen hvis man kan påvise at utgiften har vært nødvendig og at den har ført til inntektens bevarelse eller vedlikehold. Det som idag er det store problem for den store skare av studenter og ungdom som finansierer ofte langvarige studier med lån, er spørsmålet om fradragsrett for selve utdannelsen - investeringen i de immaterielle verdier. Det er her at man har foretatt en sammenligning med fradragsreglene for andre grupper - særlig næringsdrivende. De prinsipper som her er anerkjent, burde også komme til anvendelse for den intellektuelle arbeidskrafts vedkommende. La meg innskyte at med den intellektuelle arbeidskraft sikter jeg ikke spesielt til studenter og vitenskapsmenn. Denne arbeidskraft omfatter den stadig økende gruppe av fagfolk som nødvendigvis må ha adskillige år bak seg før

4 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer 105 de begynner i praksis. Hvis man i industrien kjøper elektroniske hjerner og benytter slike istedet for å utnytte mere fagfolk, så oppnår bedriften avskrivning for et slikt materielt driftsmiddel. Gårdbrukere har adgang til å trekke fra utgiftene til nydyrkning. Det samme gjelder utgift til kultivering av skog. Amortisering eller kultivering av materielle verdier er som regel fradragsberettiget, mens de immaterielle verdier settes i en annen stilling. Det er et spørsmål om samfunnet ikke nå er kommet så langt at man kan foreta en jevnføring mellom materielle og immaterielle verdier og innføre samme regler for investering og vedlikehold. La meg også nevne at regelen om skatteårets enhet kan medføre et uheldig sluttresultat for de intellektuelle arbeidstagere. Skattereglenes utformning og skattenivåets høyde for personlig inntektsskatt er fastsatt under hensyntagen til de vanlige lønnsmottageres forhold. Regiene er basert på noenlunne jevne inntekter fordelt over hele livet. Av denne grunn har man for enkelte grupper som ikke har slike jevne inntekter fått lempningsregler. Akkumulert inntekt kan til en viss grad utjevnes. Dette er også noe av bakgrunnen for avskrivningsreglene. Ville det ikke være rimelig utifra de samme betraktninger å innføre en utjevningsregel for de grupper som får sammentrengt sin livsinntekt over et langt færre antall år enn de øvrige. Dette problem kommer særlig krasst frem ettersom progresjonen økes. Når både inntektene sammenpresses og enhver ekstra innsats skyves opp på et høyere nivå, blir enhver ekstrainntekt for denne gruppe gjenstand for en helt annen beskatning enn for andre. Disse grupper får således langt mindre igjen for en ekstra arbeidsinnsats enn de øvrige. Kravet om endringer av beskatningen for den intellektuelle arbeidskraft er ikke et krav om særbehandling av denne gruppe. Man krever kun at loven her skal benytte de samme grunnprinsipper for utregning av nettoinntekt og ved fastlegning av det som skal være gjenstand for beskatning som for andre. Det er den generasjon som nu kommer - belastet med en overmåte stor gjeldsbyrde - som vanskelig vil kunne gjøre en fullverdig innsats i samfunnet såfremt skattereglene ikke endres. Disse blir ikke oppmuntret til å utnytte sin utdannelse fullt ut til samfunnets beste hvis de skal belastes med merskatter og»straffeskatter«fordi de har skaffet seg en langvarig, kostbar utdannelse og derved har fått en sammenpresset livsinntekt. Korreferenten, professor, dr. jur. Thøger Nielsen, Danmark. Højtærede forsamling. Jeg har fra første færd været lidt betænkelig med hensyn til det foreliggende emnes egnethed for en juridisk debat. Denne betænkelighed hænger sammen med de faldgrupper, der truer, når man indlader sig på retspolitiske betragtninger på skattelovgivningens område, og disse er særlig farlige, når man på forhånd skal koncentrere opmærksomheden om en enkelt samfundsgruppes kår. Vort højeste mål må vist nok være at skabe en vis klarhed over de forskellige synspunkters indbyrdes stilling og bærekraft. Retspolitiske betragtninger fremsat af jurister har størst styrke, når vi har en uomtvistelig, logisk sammenhæng med grundfæstede principper eller anerkendte lovmotiver, medens de bliver mere svævende, når de må søge deres argumenter i overvejelser vedrørende store samfundsgruppers eller hele samfundets tarv. Man kan sammenligne retspolitiske betragtninger med repara-

5 106 Thøger Nielsen tioner på et hus: udskiftning af enkelte sten eller måske endda lægning af et nyt tag har en stærk logisk forbindelse med huset, som det står. Overvejer vi derimod at ændre husets karakter eller måske at bygge et nyt, er vi inde på en ubunden vurdering svarende til den almindelige samfundspolitik. Ændringer af skattelovgivningen fører meget let til betragtninger af rent samfundspolitisk karakter, idet vi næsten overalt rører ved selve byrdefordelingsspørgsmålet og dermed befinder os halvvejs på rigsdagen. Næstefter denne advarsel finder jeg det nødvendigt at knytte nogle bemærkninger til selve emnet. Ved vi egentlig blot med nogenlunde sikkerhed, hvad ordene»den intellektuelle arbejdskraft«dækker. Forholdet er jo det, at det intelligensbetonede arbejde, hvormed jeg tænker på det arbejde, der kræver en forholdsvis betydelig uddannelse, er ved at blive det dominerende på mange områder. Vi er jo ikke et lille sluttet præsteskab, men overalt, hvor vi vender os hen, møder vi mennesker, der har måttet ofre tid og kraft på at kvalificere sig til deres arbejde. Vi universitetsfolk kan være tilbøjelige til at glemme, hvad der sker omkring os på andre uddannelsesfelter. Der indgår derfor en uklarhed i problemstillingen, som vi hele tiden må have for øje. At dette er en praktisk realitet, kom frem under arbejdet i den danske kommission vedrørende de studerendes og videnskabsmændenes økonomiske vilkår. Da man her skulle formulere forskellige lovforslag, var det et præliminært og særdeles vanskeligt spørgsmål at afgøre, hvem der i lovens forstand skulle anses for studerende - hvilken varighed, man skulle kræve af studiet, og hvilken vægt man skulle lægge på dets nærmere karakter og formål. Dette synspunkt fremfører jeg, fordi man må være forberedt på, at det kan ramme en række af de ræsonnementer, som vi fremfører. Når vi således taler om, at den intellektuelle arbejdskraft får sin livsindtægt sammenpresset over færre aktive indtægtsår end andre skatteydere, må vi være klar over, at det muligvis rummer en sandhed, men at det er en sandhed, som efterhånden mange kan gøre gældende. Tanken om en investeringsperiode og en efterfølgende kortere forbrugsperiode vil vinde genklang hos et forbløffende antal af vor tids unge, og dermed bliver argumentet for særbehandling i hvert fald noget svækket, hvortil som sagt kommer de retstekniske problemer, som melder sig, når man sætter pennen til papiret. Jeg vil også gerne sætte et spørgsmålstegn ved vurderingen af den højere uddannelse. Der tales om uddannelsen som økonomisk investering, men andetsteds siger referenten, at det er en økonomisk investering eventuelt i form af en gældspost, hvortil der ikke svarer nogen formuepost. Det er vel et spørgsmål, om ikke den højere uddannelse ikke stadigvæk giver et sådant antal af ekstragoder til den pågældende, at det må være berettiget at kapitalisere denne post, uagtet den ikke bogføres. De foreløbige bemærkninger er med vilje fremsat for at forhindre, at debatten får slagside. Det er imidlertid ingenlunde således, at jeg vil frakende referentens betragtninger styrke, de har endog en betydelig styrke. Imidlertid vil det nok være hensigtsmæssigt at konkretisere nærmere, hvad det er, vi taler om. Jeg tillader mig her at forenkle referentens opdeling af problemerne således, at der ses på to hovedspørgsmål: for det første stillingen før embedseksamen eller anden form for afslutning af den højere uddannelse og for det andet stillingen efter.

6 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer IO 7 A. Stillingen før embedseksamen. 1. Indtægtssiden. Efter dansk skattelovgivning opgøres de studerendes indtægter efter de for alle skatteydere gældende regler. Alle indtægter indgår derfor i beregningsgrundlaget, hvad enten der er tale om erhvervsindtægt, stipendieindtægter eller lignende. Forældrebidrag vil i reglen falde ind under gaveafgiftslovgivningen og efter dennes regler hyppigt være afgiftsfri eller dog kun belagt med relativt små afgifter. Formueforbrug eller gældsstiftelse berører kun status og ikke indkomstberegningen. I følge praksis bliver de almindelige regler om skattelempelse ikke sjældent benyttet over for skatteydere, der søger en uddannelse, navnlig hvor der er tale om indtægtsnedgang som følge af påbegyndelse af uddannelsen, eller hvor udgifterne under studiet er særligt tyngende for den pågældende. Offentlig støtte til den studerende er i modsætning til, hvad der oplyses om retsstillingen i Norge, fuldt skattepligtig. De statistiske oplysninger om de studerendes økonomi viser imidlertid, at skattebyrden under studiet gennemgående er en ringe post i forhold til andre udgifter, og personlig er jeg af den opfattelse, at der er noget rigtigt i, at de studerende fra første færd som hovedregel behandles efter samme principper som andre borgere. Man må ikke helt bortse fra den pædagogiske betydning, som er forbundet med den mindste skattegevinst. Det synes at være den overvejende opfattelse her i landet, at der ikke for de aktivt studerende består skatteproblemer af en sådan styrke, at de kræver særløsninger. Den danske betænkning af i960 har udarbejdet udkast til en nedslagsregel for studerende, men dette er ikke blevet taget til følge. Med hensyn til spørgsmålet om skattefrihed af studielegater, som måtte kunne tænkes som et alternativ, henvises til betænkningen p , hvoraf fremgår, at man har fundet, at der er væsentlige argumenter såvel for som imod en sådan ordning. 2. Udgiftssiden. I Danmark er udviklingen gået i retning af, at uddannelsen i videst muligt omfang er gratis. Tilbage bliver foruden almindelige leveomkostninger sådanne poster som lærebøger og faglitteratur, og udviklingen går også i retning af at yde væsentlig direkte støtte på dette punkt. Derimod er det næppe muligt at presse sådanne poster ind under et omkostningsbegreb. Renter af studielån er som andre renteudgifter fradragsberettigede. Rent praktisk bliver der normalt ikke tale om afdrag på lånene under studiet. B. Stillingen efter embedseksamen. 1. Indtægtssiden. Alle synes at være enige om, at det sædvanlige indkomstbegreb kommer til anvendelse på den her omhandlede skatteydergruppe. Dog burde det måske anføres, at formålsbestemte legater i meget vidt omfang efter dansk praksis er indkomstskattefri i det omfang, i hvilket de medgår til dækning af de med en studierejse eller videnskabeligt arbejde forbundne merudgifter, hvorimod legatmæssig dækning af almindelige leveomkostninger på normal måde medtages under den skattemæssige indkomst.

7 108 Thøger Nielsen 2. Udgiftssiden. a. Afdrag på studiegæld. b. Den intellektuelle arbejdskrafts særlige udgifter, der efter hidtidig opfattelse befinder sig på grænsen mellem driftsomkostning og privatforbrug (udgifter til kvalifikationsarbejder for eksempel disputatser, kursusudgifter, studierejser, manuel- og sekretærmæssig medhjælp, arbejdsværelse, faglitteratur m. m.). ad a. Jeg kommer nu til det, der også under hensyn til referentens indlæg er vort hovedemne. Så vidt jeg forstår referenten, går han ind for den tanke, at samtlige med uddannelsen forbundne udgifter, herunder almindelige leveomkostninger, må anses for en okonomisk investering, som må være genstand for en amortisation, fordi investeringen har en værdi, der er tidsmæssig begrænset. Tanken er jo ikke ny; den har været debatteret i alle de nordiske lande og har, som referenten oplyser, en kort overgang delvis været accepteret i norsk lovgivning ved indføring af fradragsret for afdrag på studielån. Jeg hører til de kættere, der ikke tror på holdbarheden af denne tanke. Under alle omstændigheder vil det sikkert være mest realistisk helt at se bort fra den i dens yderste konsekvens, som netop måtte være en adgang for skatteyderen til at aktivere samtlige studieudgifter med henblik på afskrivning, hvad enten denne så skulle være lineær, progressiv eller degressiv. En sådan tankegang er uigennemførlig og vil heller ikke være retfærdig, selv ikke hvis man fra investeringsbeløbet undtog de tilskud, som den studerende måtte have modtaget fra samfundet under studiet. Når man alligevel diskuterer tanken, er det vel først og fremmest med det snævrere sigte, som også referenten gør det, således at samtlige udgifter under studiet bør være skattefri og afdrag på studiegæld fradragsberettiget. Måske har jeg misforstået referenten, idet han virkelig ud fra amortisationstanken vil gennemføre en almindelig indkomstreduktion for den intellektuelle arbejdskraft, men jeg tillader mig foreløbig at holde mig til det noget snævrere forslag. En omkostning er en udgift, der afholdes for at erhverve indtægt. Hvis den tager sigte på indtægtserhvervelse over kommende indtægtsperioder, vil den hyppigt være aktiveringspligtig, og der foreligger i så fald en investering, der udgiftsmæssigt fordeles over de kommende indtægtsperioder i form af afskrivning. Det forekommer meget hyppigt, at investeringer, der ikke har en sikker og på forhånd beregnelig værdinedgang, ikke giver grundlag for skattemæssige afskrivninger. Allerede dette synspunkt er yderst farligt for hele tanken om uddannelsen som investeringsobjekt med deraf følgende afskrivningsadgang. En investering, der kan holde sin værdi gennem hele skatteyderens levetid, ville, hvis den kunne afskrives, stille skatteyderen meget gunstigt i forhold til andre skatteydergrupper. Hovednøglen til forståelsen af den skattemæssige skævhed i investerings- og amortisationstanken på uddannelsesområdet ligger imidlertid et andet sted. For at forstå, hvor den skal søges, må man begynde med den simple iagttagelse, at næsten alle udgifter en skatteyder afholder, ja selv de mere nydelsesog rekreationsbetonede, spiller en rolle for den indtægtserhvervende evne - så meget mere de mest elementære livsfornødenheder: kost, bolig, klædedragt, helbredsudgifter, almindelige befordringsudgifter og i hvert fald en lang række

8 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer 109 mere elementære oplærings- og uddannelsesudgifter. Alt dette er conditio sine qua non for skatteyderen som indtægtserhvervende individ. Vi betegner det desuagtet som privatforbrug, og vi gør det udfra det grundsynspunkt, at der er tale om en anvendelse af indtægten enten til standardforbrug, fælles for alle skatteydere, eller efter den pågældendes personlige lyst og evner. Dermed falder udgifts- og investeringstanken - thi hvad enten indkomstanvendelsen sigter på helt aktuelle behov eller er mere fremtidsbetonet, forbliver den dog efter indkomstbeskatningens grundprincipper ved med at være forbrug. Noget helt andet er, at det afhænger af den øjeblikkelige samfundsopfattelse, hvad der skal placeres inden for forbrugsgrænsen. Således blev befordringsudgifter fornylig i et vist omfang her i landet flyttet over på driftssiden. I USA har man, modsat herhjemme, længe betragtet læge- og helbredsudgifter som noget, der vedrørte indtjeningsevnen, og man kunne vel også tænke sig, at de særudgifter, som en højere uddannelse medfører, eller som hænger sammen med videreuddannelse og a jour-føring af uddannelsen i højere grad kan og vil blive flyttet uden for forbrugsgrænsen. Så meget kan dog siges, at elementære leveomkostninger ikke vil kunne presses ind under omkostningsbegrebet med rimelig støtte i nogen som helst betragtninger hentet fra det bestående indkomstskattesystem, og når de ikke har karakter af omkostning, er der heller ikke basis for at betragte dem som investering. I så fald er hele vor opvækst, vor opdragelse en lang investering. Mennesket er i næsten alt, hvad det foretager sig, et økonomisk væsen, men det er ikke dermed givet, at dets dispositioner bør influere på det skattemæssige beregningsgrundlag. At investeringstanker også har den svaghed, at det næsten er umuligt at opstille regler om, hvad der skulle være afskrivningsbasis, er allerede nævnt. Det eneste argument, der bliver tilbage til støtte for en særbehandling af de almindelige leveomkostninger i forbindelse med den højere uddannelse, er påstanden om den»sammenpressede«indtægt. Den afgørende indvending mod denne tankegang er den, at påstanden om en indtjeningsperiode, der er væsentlig kortere end andre erhvervs, savner fornøden dokumentation. Det senere begyndelsestidspunkt vil ofte opvejes af en forlængelse i den anden ende, hvortil kommer de større pensioneringsmuligheder. Mon referenten vil hævde - hvis jeg må tillade mig at være lidt polemisk - at en statistisk undersøgelse af de relative åremål som indtægtserhvervende individ hos grubearbejderen og en advokat eller en tandlæge forholder sig således, at det er de sidstnævnte professioner, der skal have rabat? Jeg ser her helt bort fra det relative forhold med hensyn til den personlige arbejdsglæde og andre fordele[i]. Når vi vender os mod studiegældsproblemet [2], er det efter min mening helt andre synspunkter, der må fremføres. Den student, der må låne til studiet, kan siges at forbruge fremtidig indtægt, og sammenlignet med den, der selv kan finansiere studiet eller får det betalt fra det offentlige eller fra hjemmet, 1. Mine bemærkninger vender sig således såvel mod de synspunkter, der i den svenske betænkning SOU i960: 6 p. 108 ff kaldes»investeringslinien«og det, der p. 117 ff omtales som»kompensationslinien«, (kompensation for»sammenpresset indkomst«). Den svenske betænkning synes også nærmest at tage afstand fra disse synspunkter. 2. Ved den danske undersøgelse i 1959 viste det sig, at 45 pct. af udeboende studerende og 42 pct. af gifte studerende havde studiegæld. For de hjemmeboende var procenten kun 16.

9 I IO Thøger Nielsen sker der det beklagelige, at tilbagebetalingen finder sted på et tidspunkt, hvor vedkommende er underkastet en mange gange kraftigere beskatning end den, hans medstuderende kommer ud for. Her ligger en konkret og håndgribelig uretfærdighed, hvis betydning samfundspolitisk forstærkes, hvis man ønsker en væsentlig del af støtten til de studerende ydet som lån, hvilket der kan være gode argumenter for. I så fald bør man alvorligt overveje at tage hensyn til den store reduktion af skatteevnen, som er en følge af gældsafdragene og først og fremmest tage hensyn til nødvendigheden af at skabe en vis ligestilling med dem, der er sluppet gennem studiet uden gæld. Her er tale om lighedsbetragtninger af en helt anden art end dem, investerings- og amortisationsteorien forsøger at bygge på [3]. adb. Tiden tillader ikke en detailleret gennemgang af de mange forskellige udgiftsposter, som er karakteristiske for de højere uddannede under deres virksomhed. Det eneste generelle man kan sige om dem er, at udgangspunktet må være forholdet mellem privat forbrug og omkostning, med mindre det lykkes gennem positiv lovgivning at skabe særregler til opmuntring for en bestemt form for samfundsmæssig ønskværdig indsats (jfr. som eksempel de danske og norske regler i forbindelse med disputatsudgifter). Det sagen drejer sig om, er i hvert enkelt tilfælde at godtgøre, at udgiften hverken helt eller i alt væsentligt kan sidestilles med privat forbrug. De synspunkter, der herved kommer i betragtning er stærkt skiftende fra tilfælde til tilfælde, og det synes bl. a. at spille en væsentlig rolle, i hvilken grad udgiften er af betydning for skatteyderens specifikke erhvervsevne, og i hvilken grad den blot dækker almene behov for udvikling og bekvemmelighed. I dansk praksis spiller det dernæst en væsentlig rolle, om en udgift»på grænsen«kan sættes i nær forbindelse med ekstraindtægter udover den almindelige gage. Der synes at være en stigende forståelse for, at intellektuelt arbejde ikke er omkostningsfrit, men der er også mange områder, hvor der endnu er meget at indhente. Den danske landsskatteret har imidlertid strammet praksis vedrørende kongresudgifter, hvilket er forståeligt, ikke blot fordi mange kongresser har fået en udflugtspræget karakter, men også fordi en rejse, der nok er forbundet med studieformål, men som ikke har direkte tilknytning til den indkomstskabende aktivitet, opfattes som forbrug. En nærmere gennemgang af praksis med hensyn til de enkelte udgiftskategorier er ikke gørligt i et indlæg, til hvilket der er afsat 15 minutter, og trods alt kan de enkelte fradragsgrupper heller ikke siges at være så betydningsfulde, at de bør gøres til hovedemne ved nærværende diskussion [4]. 3. Jfr. herved den svenske betænkning p. 128 ff. Den udførlige redegørelse på dette sted tager efter min mening altfor lidt hensyn til den kendsgerning, at en tilfældig del af de studerende opnår en stor fordel ved at finansiere forbruget i de»billige«skatteår, medens andre tvinges til at gøre det i de»dyre«. 4. Se i øvrigt vedrørende den principielle problemstilling Thøger Nielsen: Om driftsomkostninger og driftstab, Revision og Regnskabsvæsen 1959 p og Scand. Studies in Law i960 p. 153fr samt tendenserne i dansk praksis: Trolle, UfR 1961 B p. 74f, Hinze, Skattepolitisk Oversigt 1961 p. 60 ff og 230 fr, Glistrup, Skatteret p. 188 ff, Helkett, 7. udg. p. 139 fr og 155 fr.

10 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer III Regeringsrådet Erkki Rankama, Finland. Herr ordförande. Referatet behandlar en fråga, som också hos oss i Finland just nu är aktuell. Den ikraftvarande skattelagstiftningen baserar sig i dessa frågor på samma principer, som i de övriga nordiska länderna. För studier eller forskningar erhållna stipendier och andra understöd är skattefria. Därtill understöds i skattelagstiftningen idkandet av studier bl. a. sålunda, att skattskyldig, som försörjt barn i sin vård, som studerat i yrkesskola, läroverk, högskola eller annan jämförlig läroanstalt, får avdraga från sina inkomster för varje sådant barn i en ålder fr. o. m. 17 t. o. m. 20 år, en summa, vars storlek beror på om barnet under sina studier kunnat bo hemma eller inte. Om barnets försörj are icke fått göra detta utbildningsavdrag, är det studerande barnet berättigat till ett motsvarande avdrag från sina arbetsinkomster. Denna rättighet till avdrag berör statsbeskattningen men inte kommunalbeskattningen. Skattelagstiftningen hos oss förhåller sig till fortsatta studier på samma sätt som till de egentliga grundläggande studierna. De utgifter, som förorsakats av doktorsavhandling, har tills vidare icke varit avdragbara, men under de senaste tiderna har vår rättspraxis tagit en lindrigare ståndpunkt i detta avseende. Högsta förvaltningsdomstolen har nämligen i ett plenarutslag av år 1961 efter omröstning med 11 röster mot 8 ansett, att kostnaderna för doktorsavhandling borde anses utgöra sådana kostnader för vetenskapligt arbete, som till skäligt belopp fick avdragas från den skattepliktiga inkomsten (HFD ). Skäliga utgifter, som förorsakats av anskaffning av forskningsmaterial och vetenskaplig eller facklitteratur samt utgifter, som eljest föranletts av vetenskapligt arbete, är även avdragsgilla, liksom också kostnader för forskningsresor. Däremot har man tidigare ogärna godkänt avdragandet av kostnader, som föranletts av deltagande i fackliga möten och kongresser i hem- och utlandet. Deltagare i detta nordiska juristmöte torde t. ex. endast få avdraga deltagaravgiften, emedan dennas erläggande berättigar till mötets tryckta handlingar. Under de senaste tiderna har man dock kunnat lägga märke till en viss uppmjukning av högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis. Vid beredningen av den materiella skattelagstiftningens totalrevision har frågan om studiekostnadernas avdragande varit i Finland under omprövning. För denna revision tillsattes hösten 1958 en kommitté under professor Aarne Rekolas ordförandeskap. Kommitténs digra betänkande blev färdigt våren 1961, och kan numera också erhållas på svenska (Kommittébetänkande 11: ). I sitt betänkande konstaterar kommittén, att studier i allmänhet finansieras, förutom med stipendier, på tre olika sätt, nämligen på föräldrarnas bekostnad, genom förvärvsarbete och med lånemedel. Studier, som bedrives på föräldrarnas bekostnad och med stöd av förvärvsarbete, berättigar vid beskattningen till de undervisnings- eller studieavdrag, som jag nyss nämnde. Studier, som finansieras med lånemedel, inverkar däremot numera inte på beskattningen, såvida icke såsom en sådan inverkan anses den gäldenären generellt tillkommande rätten att avdraga sin gäld vid förmögenhets- och räntor vid inkomstbeskattningen. Avdragsrätten för räntor innebär likväl icke för dem under studieåren, lika litet som avdragsrätten för gäld i ett senare skede i allmänhet någon fördel, enär de överhuvudtaget saknar nödiga inkomster och tillgångar för avdragens verkställande. Att studera med tillhjälp av lånemedel kan ofta anses såväl privat- som nationalekonomiskt

11 112 Erkki Rankama förnuftigare än studier med stöd av förvärvsarbete, enär den, som studerar med lånemedel, blir snabbare färdig och därigenom vinner mera tid för att verka inom sitt slutliga yrke. Därför har ett förslag framkastats, enligt vilket den, som studerat med tillhjälp av lånemedel och som icke under sin studietid, till följd av brist på inkomst och förmögenhet, kan få skattelättnader på grund av sina studier, när han i sinom tid är i stånd att amortera sina studielån, finge avdraga dessa amorteringar från de skattepliktiga inkomster, han dåmera redan har. Å andra sidan har kommittén konstaterat, att den största delen av studiekostnaderna utgöres av studietidens levnadskostnader, och att studielånens amorteringar sålunda till största delen är levnadskostnader, som i allmänhet icke får avdragas från inkomsten. På denna grund kan man motsätta sig avdrag för amorteringarna. Men då levnadskostnaderna icke kunnat erläggas med studieårens inkomster, som icke förefunnits, utan desamma täckts med lån, blir man tvungen, att med amorteringsårens inkomster täcka levnadskostnaderna för såväl dessa år som studieåren. Fördenskull en beskattning enligt betalningsförmågan kräva en inkomstutjämning mellan studieoch amorteringsåren. Utan att vidare redogöra för kommitténs motiv, finner jag, att kommittén i sitt betänkande har föreslagit en sådan reglering, att avdrag för amorteringar på studielån från inkomsten tillåtas vid statsbeskattningen under vissa förutsättningar, nämligen då lånet beviljats ur anslag i statens utgiftsstat eller för lånet beviljats eller enligt de stadganden, som varit gällande vid upptagandet av lånet, kunnat beviljas statens borgen. Förefintligheten av de ovannämnda förutsättningarna garanterar lånets nödvändighet. I det utlåtande, som AKAVA, d. v. s. organisationen för de akademiskt bildade i Finland, utgivit i anledning av betänkandet, har organisationen påpekat, att det avdragssystem, som kommittén föreslagit angående studieomkostnader, trots sin positiva inställning icke som sådant är tillräckligt. Kommittén har icke tagit i beaktande, att det under studietiden medelst ekonomiska uppoffringar anskaffade intellektuella kapitalet och den möjlighet till högre inkomster, som en avlagd examen ger, är immateriella produktionsmedel, som också nötas och senast vid inträde av arbetsoförmåga eller pensionsålder totalt avtager. Enär förvärvstiden för dem, som idkar studier, blir kortare än de övrigas förvärvstid och enär den progressiva beskattningen drabbar hårdare en inkomst, som anskaffats under en kortare tidsperiod, förhåller sig kommitténs förslag icke objektivt till alla, som skaffat sig större kompetens medelst studier. På grund av de uträkningar angående förvärvsförlust, som AKAVA utfört, har organisationen därför föreslagit, att den skattskyldige finge såsom årlig amortering av den förvärvsförlust, som förorsakats av den för inkomstens anskaffande nödiga studietiden, avdraga från de löne- eller yrkesinkomster, som tydligen är beroende av tidigare utförda studier, ett belopp, vars storlek skulle variera i proportion till utförda examina, från 700 nymark till 3000 nymark. Därtill har AKAVA föreslagit, att statsskatten borde uträknas enligt en proportionell skala ända till en viss övre inkomstgräns, som skulle utgöras av en årlig inkomst motsvarande totallönen i statens högsta avlöningsklass. Slutligen konstaterar jag, att det inte ännu avgjorts, vilketdera av dessa förslag, som kommer att godkännas, utan att hela skatterevisionen fortfarande

12 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer I 13 ligger under beredning i finansministeriet. Frågan om en radikal förenkling av de fysiska personernas beskattning är nämligen i Finland såsom även i några andra nordiska länder som bäst mycket aktuell. I detta sammanhang strävar man till en slutlig beskattning vid inkomstkällan. Enligt min åsikt torde beskattningens förenkling kunna genomföras utan oöverstigliga svårigheter, också med beaktande av någotdera av dessa två förslag, som jag här redogjort för. Advokaten Arvid Rudling, Sverige. Människolivet har en begynnelse och ett slut. Den ärade inledaren har uppehållit sig vid olikställigheter i skattehänseende under livets begynnelseskede, vid utbildning och dylikt. Jag vill här föra på tal en olikställighet i skattehänseende som drabbar den icke arbetsföra delen av människolivet. I folkhemmet, d. v. s. i våra nordiska länder, betraktas rätten till ålderspension såsom en i grundlagen skyddad rätt. Pension är en från verksam ålder uppskjuten lön. Rätten till ålderspension är alltså rätten till en skattefri omfördelning eller utjämning av livsinkomsten från verksam till icke verksam ålder i storleksordningen 60 å 70 procent av slutlönen. Denna rätt har realiserats för flertalet svenskar, statsråd och andra tjänstemän nedåt och genom ATP för alla som är födda efter För övriga är det avsett beredas en frivillig möjlighet att efter egna resurser ordna ålderspension. Förmånen av skattefrihet avser här alltså - i likhet med vad som gäller för de ovannämnda pensionsberättigade - att för den del av inkomsten som avsätts till pension skatt inte uttagits förrän inkomsten uppbäres i form av ålderspension. Det jag vill påtala i detta sammanhang är att denna skatteförmån består endast skenbart för oss fria yrkesutövare födda före Den gäller nämligen endast under förutsättning att den uppskjutna lönen betalas till en försäkringsinrättning och på de privata försäkringsbolagens villkor. Försäkringsbolagens villkor gör pensionen illusorisk av bl. a. följande tre grunder. För det första utbetales pensionen i papperskronor, som vid utbetalningen har ett värde av endast % eller % av det som inbetalningarna hade. För det andra: förräntningen av inbetalda premier sker efter 2% procents ränta istället för efter marknadsräntan av 6 å 7 procent, vilket betyder under en förräntning av 60 år (inbetalning av premier vid 20 år, utbetalning till 80 år) allenast en fyrdubbling i stället för en femtiodubbling av de till pension avsatta beloppen. Och för det tredje tillkommer att försäkringsbolagen driver en dyrbar försäljningsverksamhet vars kostnader belastar försäkringstagarnas genom inflationen och den låga förräntningen starkt sammankrympta insatser. Dessa tre faktorer, papperskronans värdefall, den låga förräntningen och försäkringsbolagens genom inflationen stegrade kostnader gör att de frivilliga pensionärerna erhålla endast en ringa del av den vid försäkringsavtalets ingående avsedda pensionen. Försäkringsbolagens handhavande utav det statliga monopol som de förvaltar åt de frivilliga pensionerna nämligen skattefrihet för pensionsavsättningar, medför därför icke avsedd verkan. Om den frie yrkesutövaren vill avstå från skatteförmånen och göra värdesäkra besparingar genom direktköp av fastigheter, aktier och liknande skall han finna att marginalskatten konsumerat de inkomster som avsetts för icke 8

13 I I zj. Arvid Rudling - Antti Suviranta arbetsför ålder. Det rör sig alltså om ett för en viss samhällsgrupp kännbart skönhetsfel i vårt folkhem. För samhället ter det sig så att läkare, tandläkare, advokater och andra fria yrkesutövare praktiserar långt efter det de borde ha slutat. Ej minst läkarna ställs här inför en samvetskonflikt. Jur. lic. Antti Suviranta, Finland. Herr ordförande. I referatet jämfördes studiekostnader med investeringar i anläggningsegendom. Det är i viss mån ganska träffande. Men som av referatet också framgick, har medaljen en frånsida. I en tidigare skattekommitté i Finland framfördes en gång på fullt allvar förslaget, att de som bedrivit studier borde i förmögenhetsbeskattningen beskattas för sådana investeringar. Förslaget bemöttes med svaret, att investeringarna i fråga borde i så fall också kunna avskrivas i inkomstbeskattningen. Detta svar förstummade förslagsställaren den gången. Men själva tanken är inte död. Så sent som i går var det i en tidning i Helsingfors ett inlägg, där det föreslogs, att alla tjänstemän borde förmögenhetsbeskattas för värdet av deras löne- och pensionsrättigheter. Säkert är, att om akademikerna försöker med allvar kräva avskrivningar för sina investeringar i kunskaper, så kommer motkravet med förmögenhetsbeskattningen också fram med allvar, och inte helt utan fog. Om båda kraven genomföres simultant, är det inte så säkert, att det är akademikerna, som vinner i köpet. Ty om avskrivningsunderlaget beräknas på sedvanligt sätt, blir avskrivningarna inte särdeles stora. Om en snickarmästare själv förfärdigar en hyvelbänk för eget bruk, får han inte inräkna i avskrivningsunderlaget för hyvelbänken sina levnadskostnader under den tid, som åtgår till arbetet, utan endast sina direkta utlägg för material m. m. Lika litet kunde de vanliga levnadskostnaderna under studietiden inberäknas i avskrivningsunderlaget för kunskaperna. (Ett annat alternativt förslag för både snickaren och akademikern vore dock att visserligen inberäkna i avskrivningsunderlaget värdet av eget arbete som åtgått, men också beskatta båda investerarna för värdet av detta arbete som inkomst.) Med detta har jag inte velat säga, att vi akademiker inte skulle vara i behov av lättnader i beskattningen. Frågan om en generell skattereform är naturligtvis mycket viktigare, men vid sidan av den kunde de här särproblemen för akademiker också vara värda beaktande. Men jag tror inte, att vi kan få dessa lättnader, om vi åberopar grunder, som inte är helt fria från invändningar. Så vitt jag kan se, är det två grunder, med vilka vi med rätta kan plädera för skattelättnader. Båda har redan nämnts här. Den ena, huvudgrunden är, att eftersom den som studerar har inga eller nästan inga inkomster, så kan han under studieåren inte utnyttja sitt skattefria existensminimum, och skatteprogressionen kommer att under senare år träffa honom hårdare än sådana personer, som får sina inkomster fördelade jämnare på sina levnadsår. Den andra, om än mindre viktiga grunden är, att även om räntan på studielån får avdragas i inkomstbeskattningen och själva skulden i förmögenhetsbeskattningen, så har denna avdragsrätt ofta mindre betydelse. Ty under de första låneåren finns det vanligen inga inkomster att avdraga räntan från, och ännu

14 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer I 15 längre dröjer det, innan nian får skattepliktiga tillgångar, från vilka studieskuldens kapitalvärde kunde avdragas. Dessa båda grunder är, såvitt jag kan förstå, fullt tillräckliga för skattelättnader i t. ex. den form, som den finska skattelagskommittén nyligen föreslagit. Regeringsrådet Voldmar Körlof, Sverige. Herr ordförande, mina damer och herrar. Av inledningsanförandet framgick, att frågan om införande av avdragsrätt för studiekostnader har varit mycket aktuell i Sverige under det sista årtiondet och bl. a. har blivit föremål för en utredning, som resulterat i ett sakkunnigbetänkande år i960, kallat Studiekostnader vid beskattningen. Betänkandet har föranlett vissa åtgärder från de svenska statsmakternas sida. Därefter har det blivit så, att debatterna kring frågan nästan helt har avstannat. Kanske det är temporärt, men den har stannat av. För att klargöra orsakerna är det lämpligt att något närmare gå in på vilka åtgärder man vidtog i Sverige och vilka de argument var, som i samband därmed framfördes i debatten. Till en början några allmänna anmärkningar. Meningsskiljaktighet har väl egentligen aldrig framträtt beträffande nödvändigheten ur samhällsekonomisk synpunkt av att arbetskraft med högre utbildning tillförsäkras den andel i nationens produktion, som erfordras för att säkerställa tillgången på sådan mera kvalificerad arbetskraft. Däremot har det diskuterats hur detta bör ske. Man kan tänka sig åtminstone tre metoder, nämligen för det första åtgärder, som påverkar lönesättningen, för det andra åtgärder, som påverkar studiekostnaderna, och för det tredje beskattningspolitiska åtgärder. Lönesättningen behöver väl inte diskuteras mera ingående i det här sammanhanget. Skillnaden i lön för arbetskraft med högre och arbetskraft med lägre kvalifikationer är för närvarande inte så stor, att studier alltid lönar sig. Dessutom varierar lönerna så starkt från tid till annan, att något bestående resultat knappast kan uppnås genom åtgärder, som bara tar sikte på lönesättningen. En mera praktisk väg att gå fram, när det gäller att tillförsäkra den kvalificerade arbetskraften en lämpligt avvägd del av produktionsresultatet, har man i Sverige funnit vara att försöka hålla kostnaderna för högre utbildning på en rimlig nivå. Som exempel på åtgärder i sådant syfte kan nämnas tillhandahållande av billig eller helt kostnadsfri undervisning samt stipendier och lån. Kanske kan det i framtiden rentav bli tal om avlöning av studerande under utbildningstiden. Systemet med lån och stipendier för högre utbildning har under de sista årtionderna blivit kraftigt utbyggt. Naturastipendier i form av bostad och fri kost eller endera av dessa förmåner utgår till en stor del av de studerande, enligt uppgift till ca 47 % av de nyinskrivna vid universitet och högskolor och ca 60 % av de nyinskrivna vid konstnärliga utbildningsanstalter. I praktiken lär stipendium kunna erhållas, om föräldrarnas inkomst inte överstiger kr., och för flerbarnsfamiljer lär gränsen ligga betydligt högre. Vidare utgår i förekommande fall licentiandstipendium med kr. i högst två och doktorandstipendium med kr. i högst tre eller i vissa fall fyra år. Räntefria lån med högst kr. eller undantagsvis kr. om året kan erhållas på liknande betingelser i fråga om behovsprövning som nyss 8*

15 116 Voldmar Körlof nämnts. Nästan alla studerande vid universitet och högskolor kan erhålla s. k. garantilån. För dessa lån står staten som garant, och särskild säkerhet är obehövlig. Visserligen tillämpas även för garantilånen en viss behovsprövning, men den är betydligt mildare än när det gäller räntefria lån. Garantilånen är amorteringsfria under studietiden. Det finns också en rad andra låneformer för mera speciella fall, t. ex. akademikerlån, värnpliktslån och bosättningslån. När det gäller de skattepolitiska aspekter, som i Sverige brukar anläggas på frågan, får man nog bäst besked genom att läsa i960 års betänkande. I betänkandet diskuterades ingående de argument, som ansågs kunna tala för införande av rätt att göra avdrag för studiekostnader vid inkomsttaxeringen. Först behandlades den s. k. investeringslinjen, som correferenten talat om. Vidare gick man in på av correferenten omnämnda s. k. kompensationslinjen. Slutligen behandlade de sakkunniga frågan, i vad mån tvånget att avbetala studieskulder kunde, rent allmänt sett, anses nedsätta skatteförmågan i sådan omfattning, att det i enlighet med den allmänna principen om att skatt bör utgå efter förmåga var påkallat att lindra beskattningen för akademikerna, den s. k. skatteförmågelinjen. Investeringslinjen underkände de sakkunniga helt. De framhöll, bl. a., att en investering i utbildning inte är underkastad värdeminskning och att den förlust av investerade medel, som inträffar vid dödsfall, ur skatterättslig synpunkt snarast är att beteckna som kapitalförlust. Vidare framhölls, att temporära inkomstbortfall förekommer även för andra inkomsttagare än akademiker, t. ex. för vissa rörelseidkare, utan att förhållandet beaktas vid inkomsttaxeringen. En särregel för inkomsttagare med högre utbildning skulle därför, enligt de sakkunniga, inte ge större rättvisa utan snarare få karaktär av privilegium för en viss grupp. De sakkunniga framhöll också, att det inte finns någon allmän regel i Sverige om rätt att dra av investeringar vid inkomsttaxeringen; sådan rätt gäller bara för särskilda slag av investeringar. I allt fall kunde de sakkunniga inte förorda, att utebliven inkomst under studietiden skulle få räknas som avdragsgill investering. Konsekvenserna på andra områden skulle nämligen bli alltför vittgående. Möjligen kunde man enligt de sakkunniga anlägga ett annat betraktelsesätt, när det gällde direkta studiekostnader, såsom utgifter för kurslitteratur, avgifter, undervisningsmateriel, studieresor m. m., men den delen av studiekostnaderna var förhållandevis obetydlig. Den uppgick endast till ca 1000 kronor per studieår i genomsnitt. Avdraget skulle, om kostnaderna slogs ut på det antal år, som kunskaperna utnyttjas, inte röra sig mer än kronor om året. Ej heller kompensationslinjen vann de sakkunnigas gillade. Det ansågs, att den skatteskärpning, som den ojämna fördelningen av livslönen medförde för akademikerna, var fördelad på så många år - 30 å 40 år - att olägenheterna därav var jämförelsevis måttliga. Problemet ansågs i allt fall inte vara mera trängande för akademikerna än för åtskilliga andra befolkningsgrupper. De olägenheter, som onekligen förelåg, befanns vara sådana, som är ofrånkomligt förbundna med ett skattesystem, vilket bygger på progressiva skattesatser, och övergång till något annat system för direkt beskattning kunde av politiska och ekonomiska skäl inte komma i fråga. De sakkunniga kom alltså til det resul-tatet, att avdragsrätt för studiekostnader inte kunde motiveras med argument, hänförliga till kompensationslinjen.

16 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer I I J Vad till sist angår skatteförmågelinjen betonade de sakkunniga, att principen om skatt efter förmåga inte säger någonting om hur avvägningen av skattebördan och skatteförmågan i detalj skall ske. För egen del ansåg de sakkunniga, att viss hänsyn skäligen borde tagas till sådan nedsättning av skatteförmågan, som berodde på amortering av studieskulder. De framlade i enlighet med denna sin uppfattning ett förslag, som gick ut på att 60 % av gjorda amorteringar på statens räntefria studielån och på studielån med statlig garanti skulle få dragas av vid inkomsttaxering. Men de sakkunniga tvekade själva om lämpligheten av att genomföra förslaget och antydde i betänkandet en annan tänkbar lösning av frågan, nämligen att lämna direkta statsbidrag för avskrivning av studieskulder. I de yttranden, som inhämtades över de sakkunigas förslag från myndigheter och sammanslutningar, var meningarna delade beträffande frågan vilken metod - avdragsrätt eller direkt statsstöd - som borde väljas. Med anledning härav upprättades inom finansdepartementet en promemoria med förslag till regler om direkt stöd till studieskuldsatta. Även den promemorian blev föremål för remissförfarande, varvid det däri framförda förslaget vann allmän anslutning bland remissorganen. Den proposition i ämnet, som sedernera förelades 1961 års riksdag, grundades helt på departementspromemorian. Innebörden av propositionen var, att 25 % av samtliga redan beviljade och framdeles utgående studielån med statlig kreditgaranti, lån från statens lånefond för universitetsstudier, lån från allmänna studielånefonden och lån för studier från värnpliktslånefonden skulle avskrivas på statens bekostnad. Frågan om rätt till avdrag för studiekostnader fick däremot förfalla. Som motivering åberopades i propositionen bl. a. följande: Införande av regler om avdragsrätt skulle bryta mot den hittills vedertagna principen, att avdrag inte medges för kapitalavbetalning av skuld. Vidare skulle avdragsrätten medföra ett inte oväsentligt merarbete för taxeringsnämnderna. En rätt till avskrivning av studielån torde däremot bli lätt att administrera. Metoden att medgiva avdrag vid inkomsttaxering skulle vidare till följd av skatteskalans progressivitet medföra den mindre tilltalande konsekvensen, att det statliga stödets omfattning växte med den skattskyldiges inkomst. Stödet skulle helt utebli för sådana, som saknade förvärsinkomst, bl. a. för gifta kvinnliga akademiker, som avstod från förvärvsarbete för att vårda sina barn. Ett direkt statsstöd skulle däremot komma alla låntagare till godo. Visserligen var det så, at rätt till avskrivning forutsatte att man hade en skuld, och detta ledde till att de, som av någon anledning redan återbetalat sina lån, inte blev delaktiga av förmånen. Men, sade man, någon absolut rättvisa kunde man aldrig uppnå. Detta hade f. ö. inte heller varit möjligt vid genomförande av de sakkunnigas förslag. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen och bestämde sig alltså för metoden med direkt statsstöd. Efter vad som sålunda förekommit är frågan om rätt att vid inkomsttaxering njuta avdrag för studiekostnad just nu mindre aktuell i Sverige. Jordmånen för framstötar i den riktningen är ganska karg. Det är nog inte troligt, att frågan åter ställs under allvarlig debatt under de närmaste åren, om inte någon större förskjutning inträder med avseende å någon av de inledningsvis nämnda faktorerna lönesättning, studiekostnader eller skattelagstiftning.

17 I 18 Voldmar Körlof - Anna Johnsen Den framställning, som nu lämnats, har, liksom inledningsföredraget, inte rört annat än frågan om rätt för skattskyldig att få avdrag för egna studiekostnader. Den har alltså lämnat åsido frågan om rätt till avdrag för vad som utgivits i bidrag till annans studiekostnad. Men även när det gäller sistnämnde fråga, torde nog det direkta statsstöd, som i skilda former utgår till studerande, på många håll anses utgöra ett gott argument för status quo. Landsretssagfører Anna Johnsen, Danmark. Jeg har ikke forberedt mig på noget indlæg til diskussionen, jeg er ikke medlem af nogen skattekommission, og jeg har ikke skrevet noget bidrag til nogen skattebetænkning. Jeg er et ganske almindeligt menneske og har ofte spekuleret over skatteproblemer og i særdeleshed ét, som man overhovedet ikke har nævnt her i dag, nemlig sambeskatningsproblemet. Det er blevet sagt, at den personlige beskatning bør være ens for alle personer, hvilende på det samme grundlag. Men der er en gruppe mennesker, som man overhovedet ikke regner med, og som man åbenbart ikke betragter som personer, og det er de gifte kvinder. Når jeg nævner sambeskatningsproblemet her i dag, skyldes det, at dette problem er meget stort og af meget væsentlig betydning for kvinderne, og især for intellektuelle kvinder, for de kvindelige akademikere. For forholdet er jo det, at den indtægt, som en gift kvinde har, bliver lagt oven i mandens indtægt, og derefter bliver de, som det hedder»sambeskattede«, dette ækle ord, med den forfærdelige virkning. Sambeskatningen har nemlig ret beset den virkning, at man simpelthen gennem beskatningen uden erstatning eksproprierer kvindens arbejdskraft hendes indtægt fuldt og helt til bedste for samfundet uden at levne hende selv noget økonomisk udbytte deraf. Og man nøjes ikke alene med at tage toppen af den således skabte fælles indtægt, det som hun har skaffet, nej man tager i mange tilfælde mere endnu! Tilmed har disse kvinder, som har gjort en indsats ved at skaffe sig en uddannelse og derefter stillet deres kundskaber og indsigt til rådighed for samfundet, ofte også hus og hjem at passe og har derfor en arbejdsdag, der absolut ikke på nogen måde kan sammenlignes med den, en mand har. At man fra samfundets side»belønner«den med sambeskatningen fornemmes som en uretfærdighed og må karakteriseres som ganske urimeligt, hvorfor sambeskatningen snarest bør ophæves og afløses af individualbeskatning. Efter min mening bliver kvinden ikke økonomisk uafhængig, før hun får sin egen skattebillet, før hun bliver beskattet alene af sin egen indtægt. Det er et rimeligt krav, og det bør man ikke sidde overhørig. Der bør komme ord også fra juristers side på det punkt, og de kvindelige akademikere bør her kunne regne med støtte fra deres mandlige kollegers side. Det er jo nemlig sådan, at det stort set er de kvindelige akademikere, de intellektuelle, hvem sambeskatningen rammer hårdest. Deres indtægter kan ikke skjules. Dette gælder derimod ikke de utallige gifte kvinder, der uden at have skaffet sig nogen synderlig uddannelse søger ud på arbejdsmarkedet for at forbedre deres levestandard og livsvilkår. Herom har vi fornylig kunnet læse i den danske presse, der oplyste, at kvinderne nu om stunder ikke går ud på arbejdsmarkedet afnød, men for at skaffe penge til bil, fjernsyn

18 Den intellektuelle arbejdskrafts særlige skatteproblemer og køleskab; goder, som anskaffes for indtægter ved manuelt arbejde, som ikke opgives til skattevæsenet. Jeg henstiller, at de, der arbejder med skatteproblemer, virkelig gennemtænker dette problem og lader kvinderne vederfares retfærdighed. I IQ Referenten, høy ester etts advokat Olaf Trampe Kindt, Norge. Herr formann. La meg først få si at Norge på det område som den sistnevnte taler var inne på, har løst problemet i en lov som opphever sambeskatningen for de fleste selvstendig arbeidende kvinner. I 1959 fikk vi en slik skattelov, som også har vært til megen giede og nytte for de akademisk utdannede kvinner i Norge. De kan nu bli beskattet og vurdert som selvstendige individer. På dette ene område har vi noe positivt å kunne tilføre de øvrige nordiske lande. Forsåvidt studieomkostningene angår er jeg klar over at man i Sverige har gått til det skritt å avskrive 25% av de lån som gis til studentene. Når man kom frem til 25%, så var det imidlertid delvis utifra skatterettslige betraktninger - utifra hva en avskrivning ville ført til. Til professor Thøger Nielsen vil jeg gjerne si, at når jeg har trukket frem studieomkostningene som en utgift til inntekts ervervelse, så skyldes dette at det er en klar årsakssammenheng mellom selve utdannelsen og den etterfølgende inntekt. Man ville overhodet ikke ha oppnådd inntekten uten at man på forhånd hadde tätt nevnte utdannelse. Dette er årsaken til at det norske finansdepartement aksepterte at det var naturlig å trekke fra utgiftene til utdannelsen. Man måtte da lempe noe på reglen om skatteårets enhet, og se spørsmålet i større sammenheng - utifra samme synspunkt som er godtatt for avskrivninger på materielle driftsmidler. I Sverige har man også delvis sett de direkte omkostninger til faglige utgifter som f. eks. studiebøkene og direkte studieutlegg som investeringer, mens man har vært mere betenkt når det gjelder leveomkostningene i studietiden. Man sier ofte at leveomkostninger i prinsippet er forbruk, og det skal beskattes. I de fleste land er det imidlertid et skattefritt eksistensminimum. Der er et minimum av leveomkostninger som er unndratt fra beskatning. Når man vurderer investeringen, må man iallfall erkjenne, at det minimum av leveomkostningene som i ethvert samfunn er unndratt fra beskatningen, kan betraktes utifra et investeringssynspunkt. I Norge har også myndighetene gjennom behovsprøvningen ved lånene i Lånekassen for studerende ungdom herredømme over hvad som skal anses som skattefritt eksistensminimum i denne forbindelse. I 1955 innførte Norge, delvis utifra disse betraktninger, fradragsrett i inntekt for tilbakebetaling av studieomkostninger, forutsatt at de var dekket ved lån i Lånekassen. Dette varte fra 1955 til Undervisningsdepartementet gikk da over til en ny linje, idet man gikk inn for stipendieveien. Den vei makter imidlertid ikke myndighetene å gå, heller ikke i Sverige eller i Danmark. Lånene økes fortsatt stadig, og skatteproblemene er like aktuelle som tidligere. Professor Thøger Nielsen sa, at man i alle tilfelle måtte se en amortisering over en forholdsvis lang periode. Det har også spøkefullt vært uttrykt dithen, at fordelen ved en høyere utdannelse er, at man avanserer til høyere stillinger, når man ikke lenger makter å fylle de lavere. Jeg er klar over at man til en

19 I 20 Olaf Trampe Kindt - Thøger Nielsen viss grad kan flyte på en utdannelse. Med den raske tekniske, medisinske, juridiske utvikling som vi idag opplever, ville dog de fleste akademikere være meget ille farne, hvis de trodde at de kunnskaper de hadde fått ved embedseksamen var tilstrekkelige gjennom livet. Hvor fort er ikke kunnskaper idag foreldede. Vi er idag i større utstrekning enn noensinne tidligere avhengige av at vi skaffer oss kunnskaper og erfaringer gjennom vår videre praksis. Våre studieomkostninger kan trygt avskrives samtidig som vi stadig får nye utgifter med å erverve nye kunnskaper. Korreferenten, professor, dr. jur. Thøger Nielsen, Danmark. Som afslutning skal jeg fremdrage nogle synspunkter af mere almen skattepolitisk art. Det er et væsentligt spørgsmål for alle lønmodtagere og andre med indtægter baseret på personligt arbejde, om man ikke bør gå ind på tanken om en almindelig lempelse af beskatningen for arbejdsindkomster i modsætning til andre indkomstarter. Jeg tænker herved på det, der i engelsk skatteret kaldes»earned income«. Det er nemlig rigtigt, og det gælder ikke mindst de skatteydere, der har gennemført en højere uddannelse, at den nuværende progressive beskatning rammer mellemindtægterne, hvor mange intellektuelle arbejdere befinder sig, meget hårdt, men her er vi inde på tanker, der står i forbindelse med en omformning af hele indkomstbeskatningen, og der griber så mange andre spørgsmål ind, at det næppe i denne forbindelse er muligt at gå nærmere ind på tanken. Også sådanne spørgsmål som en ophævelse af sambeskatningen er jo navnlig i Danmark og Sverige af meget stor betydning netop for samgifte, hvor begge har højere uddannelse. Men her er Norge jo allerede gået i spidsen, og vi må håbe, at dette snart får konsekvenser i de andre nordiske lande. Må jeg slutte med at udtale, at akademikerne, som vi jo navnlig tænker på, efter min mening står sig ved at være forsigtige med at kræve privilegier selv under navn af lighedsbehandling - om ikke af andre grunde, så fordi akademikerne nok bedre end andre vil kunne kæmpe for fjernelse af mange urimeligheder i vort skattesystem, i særdeleshed når de selv rammes af dem. Jeg skal ikke benægte, at behovet for en tilskyndelse til højere uddannelse kan krydse de her anførte synspunkter, men i så fald er vi inde på et rent skattepolitisk»præmieringssystem«, der kan bruges til alt - undtagen en eneste ting: demonstration af retfærdighedssynspunkter. Da ikke andre begærede ordet, sluttede ordstyreren mødet.