Følelser, ting og museologi

Transkript

1 Nordisk Museologi Følelser, ting og museologi 1 At der er en nær sammenhæng mellem tingene og museologien turde være velkendt. At der er følelser med i spillet kan heller ikke komme bag på andre end teknokraterne. Kærlighed til tingene har formentlig været den største drivkraft overhovedet i museernes udvikling. I dag må du også elske museerne i medgang og modgang, hvis du vil lade disse sære institutioner fulde af ting og tolkninger fylde dit liv. Der ligger også stor kærlighed bag dette nummer af Nordisk Museologi, som er tilegnet Per-Uno Ågren, tidsskriftets hovedredaktør gennem alle årene siden starten i Ingen vil tro det, men faktum er, at Per-Uno, denne museernes førsteelsker, fylder 75 år! Derfor vil han holde op som redaktør af Nordisk Museologi. At han nu vil være pensionist for alvor kommer som et chok både for vore trofaste læsere og for den øvrige redaktion, som pludselig lades i stikken med en stor opgave, som Per-Uno hidtil har løst suverænt. Alligevel besluttede vi i redaktionen at sætte redaktøren fra bestillingen et nummer for tidligt, fordi vi gerne ville takke ham for en stor indsats ved for en gangs skyld at lade et nummer tage udgangspunkt i ham selv. Den øvrige redaktion og medlemmer af redaktionsrådet skulle skrive suppleret af artikler fra nogle af Per-Unos nære venner. Nordisk Museologi er Per-Unos kærlighedsbarn. Vi må bede om tilgivelse både fra læserne og fra Per-Uno, hvis dette nummer ikke er plejet så omhyggeligt, som vanligt. Kærlighed har det dog ikke skortet på! Det er naturligt at lade Eva Silvén, svensk redaktionsråd, lægge ud med hvad der former sig som en begejstret anmeldelse af redaktørens sidste nummer: En performativ museologi med referencer til det store arrangement Museum 2000, hvor Per-Uno havde en central rolle som arrangør og redaktør. Marc Maure, norsk redaktionsråd, mindes den inspiration han fandt på Västerbottens Museum da han var med på en af Per-Unos mange internationale konferencer. Göran Carlsson, gammel arbejds- og rejsekammerat beskriver i tekst og streg den internationale Per-Umeå, og Sune Jonsson, Sveriges store dokumentarfotograf, sender en fotografisk hilsen.

2 2 Netop fotografiet er emnet for Bo Nilsson, en anden af Per-Unos nære venner, som fortæller om den store interesse for fotografiet de sidste årtier af 20. århundrede. Bjørnar Olsen, norsk landsredaktør, kommer tingene til undsætning, de ting museerne lever af og for, men som har været truet i de traditionelle museumsfag, som har været mere tiltrukket af de social-antropologiske aspekter. Gaynor Kavanagh, også en af Per-Unos gamle museologiske venner, undrer sig over, hvorfor vi i den grad klynger os til ting, som vi helst vil røre for at få del i deres kraft. Mon hun ved, at Per-Uno i 1982 netop skrev om tingene: Just i dessa avseenden, i sin sensualism, är utställningen överlägsen alle andre medier. Gu ny Ger ur Gunnarsdóttir, islandsk landsredaktør, fortæller en væsentlig historie om, hvorledes ting kan blive til kulturarv også uden at være det. Anne Aurasmaa, finsk redaktionsråd, beskriver hvorledes renæssancens samlinger i deres opstilling afspejlede tidens verdensbillede og Janne Vilkuna, finsk landsredaktør, har læst skabelsesberetningen som museologi. Afspejlede den første udstilling i Londons nye Naturhistoriske museum (1884) udviklingslæren? I al fald brød den med traditionen for de systematiske opstillinger beretter Eric Hedqvist, gammel ven og medarbejder. Danmarkshistorier hedder Nationalmuseets nye udstilling i København. Det er også titlen på Anette Vasströms, dansk redaktionsråd, beretning om, hvorledes udstillingen blev til, og hvordan den blev modtaget. Denne ydmyge klummeskriver, dansk landsredaktør, forsøger i Museumsudstillingen med afsæt i Per-Unos pionerarbejde at bidrage til museologiens terminologi. At museer er mere end ting og samlinger, men også pædagogiske institutioner demonstrerer David Anderson, gammel museologisk ven af Per-Uno med al ønskelig tydelighed i sin artikel Our Enlightenment. Det er naturligt og en kær pligt netop i dette nummer at trykke den bibliografi over Per-Uno Ågrens trykte museologiske bidrag, som John Aage Gjestrum nåede at samle og redigere, men ikke at se på tryk. Som klassikeren har vi valgt at bringe Att ställa ut historia af Per-Uno Ågren, en artikel som fik meget stor indflydelse på os alle, da den dukkede op i Den museologiske poesi skal ikke mangle og er denne gang overladt til Eske K. Mathiesen, som både er folkemindesamler og lyriker. Ole Strandgaard

3 Nordisk Museologi , s. 3 8 En performativ museologi 3 Eva Silvén Vårnumret av Nordisk Museologi 2004 nådde mig en solig dag denna förhållandevis kyliga sommar. Bakom stugan, i lä för vinden från havet, läste jag hela numret i ett svep, från början till slut. Som medlem av tidskriftens redaktionsråd kände jag redan till rubrikerna på de ingående artiklarna, dem hade redaktören i vanlig ordning sänt oss innan numret gick i tryck. Men det var som alltid lite spännande att se hur han skulle lyckas tvinna en någorlunda gemensam röd tråd genom de till synes rätt så disparata bidragen. Redaktörens makt är stor, om den grundas på erfarenhet och ingående kännedom om ämnesområdet ifråga. Med start i den redaktionella inledningen, genom ingresserna till de enskilda artiklarna och deras inbördes ordning visade det sig att materialet än en gång hade formerats till en spegel av aktuella frågeställningar inom dagens, inte bara nordiska, museologi. Men det blev också något mer än en spegel: särskilt några texter var kritiskt uppfordrande och Per-Uno Ågrens tid som redaktör för Nordisk Museologi visade sig sluta i ett imperativt crescendo. Museologi och krishantering var rubriken på numrets inledande presentation, och framför allt åsyftas det kulturpolitiska dilemma som många museer idag befinner sig i. Redaktören refererade bland annat till en föreläsning av Barbara Kirshenblatt-Gimblett, professor i Performance Studies vid New York University, och hennes tankar om en informativ respektive performativ museologi 1. Med en informativ museologi avses museernas traditionella och på många sätt etablerade minneshantering medan den performativa museologin blottlägger och kritiskt utforskar den historiekonstruktion som museerna på detta vis medverkat till. Redaktören utvecklade tankegången till att omfatta även andra slag av museologier och prövade dem mot numrets artiklar: ekomuseologi som en musealisering av landskapsrummet, narrativ museologi med tonvikt på berättelser och berättande, historisk museologi för studier som ökar museernas (läs de museianställdas) självkännedom. Begreppen kan diskuteras, liksom om de enskilda texterna bör kategoriseras som uttryck för den ena eller andra museologin. Poängen ligger dock i att både problematisera och operationalisera begreppen

4 Eva Silvén 4 museologi och musealisering och det visade sig också fruktbart att ta sig igenom artiklarna med de olika museologierna i bakhuvudet. Kunskapsprocesser I tidskriftsnumrets första text, Danse macabre i musernas hus..., som också var hennes installationsföreläsning som professor i museologi vid Umeå universitet, riktar Kerstin Smeds blicken mot museernas kris i det postindustriella samhället, särskilt tydlig vid de stora gamla nationalmuseerna: Institutionerna står i en politisk korseld mellan gamla instruktioner, som grundar sig på det nationella historiska legitimitetskomplexet, alltså att jobba med det nationella kulturarvet på det klassiska viset, och nya kulturpolitiska uppdrag som handlar om mångkulturalitet, internationellt samarbete, demokrati, främlingsfientlighet, den svagares rätt och annat. Det är där de kulturhistoriska museerna kroknar (s 7). Som en konsekvens av den nya situationen menar hon att museerna bör förändras från tingorienterade institutioner till funktions- och bruksorienterade processmuseer. Som de följande artiklarna visar är det en inriktning som inte bara är önskvärd och nödvändig utan också redan praktiseras på många håll kanske till och med ett inbyggt spänningsmoment i hela museikonstruktionen? Även Gertrud Sæter refererar till det symboliska spänningsfält där museiverksamheten utspelar sig. I artikeln Museene mellom konservering og konsum. Nye tider og nye utfordringer for museenes verdigrunnlag og målsetting menar hon att den nya utmaningen för museerna handlar om att förstå hur de ska kunna kombinera kunskapsproduktionen med relationen till besökarna: Museets kommunikasjon vil ikke lengre være ensidig, men den vil bygge på gjensidighet og publikums aktive deltakelse og mulighet til å oppdage og kombinere, eller med Mary F Belenky s ord: all knowledge is constructed, and the knower is an intimate part of the known (s 21). I den följande texten, Memory as a social and discursive practice in monuments. A case study of the Tapio Rautavaa- Per-Uno på Museumstjenesten i Lysgård.

5 En performativ museologi ra Monument, tar Tuuli Lähdesmäki steget ut från museibyggnaden till minne och monument. Hon konstaterar att statyn över en känd finsk olympisk guldmedaljör och sångare/musiker liksom museerna uttrycker både nationell och lokal identitet och formar en föreställning om historien genom diskurs, performans och social praktik. Ytterligare en process representeras av det mer eller mindre besvärande historiska arv som många museer har att hantera. Bente Gundestrup skildrar i Kunstkammeret og Albert Eckhouts malerier den vindlande väg som några föremål från museernas barndom färdats, från 1640-talets Brasilien till dagens debatt om museernas samlingar som representationer av koloniala maktrelationer. Dessa tre texter belyser, var och en på sitt sätt, museets produktion av kunskap och värde som en fortgående process, som en performativ kulturell konstruktion, formad i samspel mellan museet och besökaren, samhället och tiden, möjlig att dekonstruera och därmed också att förändra. Mitt i verksamheten Härpå följer så Marc Maures Bønder, ånder, dukker og skuespillere i de første folkemuseene. sökte på allt sätt gifva fullt åskådliga bilder af själva verkligheten Med sin centrala placering mitt i tidskriftsnumret ställer den här texten de tidigare artiklarna på en historisk botten samtidigt som den krattar manegen för de följande. I snäv mening handlar artikeln om de nordiska museigrundarna Artur Hazelius, Bernard Olsens och Anders Sandvigs första utställningar. Sett i ett vidare perspektiv får vi en presentation och diskussion av det sena talets museiutställningar som iscensättningar av ett nationellt kulturarv men också som mediehistoria, mellan teatern, världsutställningarna och kinematografen. Här återges dåtidens diskussioner om utställningsgestaltning mellan typologi och scenografi, om relationen mellan illusion, verklighet och autenticitet, mellan insamling och utställning, mellan kunskap, upplevelse och identifikation, om besökarens plats och roll. Samtidigt som det är en annan historisk tid än vår egen som står i fokus känns diskussionen egendomligt välbekant. Artikeln blir på det viset ett bidrag till den kritiska analys av museernas utställningsverksamhet som under de senaste decennierna haft som mål att utveckla den performativa potentialen på bekostnad av den informativa. Artikeln blir ett exempel på att den problematik vi tycker oss stå inför inte är ny utan går att spåra långt tillbaka och kanske ligger i museernas utställningsmedium som sådant, att det snarare handlar om parallella gestaltningsformer som samtidigt konkurrerar om företrädet än en utvecklingslinje. De följande artiklarna är av mer informativ karaktär och berör organisatoriskt samarbete mellan portugisiska museer, ett finskt centralmuseum för vägtrafik, bruket av digital teknik vid konservering av den norska Nidarosdomens skulpturer samt begreppet experimentell arkeologi. De vittnar om tidskriftens bredd i tid och rum och om att vetenskap och forskning i museitappning inte bara är en fråga om teori utan också har en både praktisk och organisatorisk sida. För att hålla fast vid min tankegång lämnar jag dock dessa texter åsido och hoppar direkt till slutet, där tidskriftsnumrets tematiska problematik både vässas och skruvas till. De och vi andra I de sista texterna förbinds dagens postkoloniala perspektiv på museerna med den processu- 5

6 Eva Silvén 6 ella och performativa aspekten. Det sker genom ett par inspirerande exempel på hur museer kan verka i sin samtid på både den sociala och kulturkritiska arenan. Två texter presenterar museet i Anacostia, Washington: Marc Maures John Kinards stemme och John Kinards To meet the needs of today s audience, från John Kinard var den förste chefen för Anacostia Neighborhood Museum som 1967 öppnade som en del av the Smithsonian Institution. Museet i Anacostia blev en del av the Black Museums Movement, som på talen bidrog till att förändra USA:s museilandskap. Rörelsen tog sin utgångspunkt i de svartas obefintliga representation i de amerikanska museerna men blev också en del av en större riktning med nya former som ekomuseer och grannskapsmuseer. Inte sällan kom grannskapsmuseerna att ingå i olika sociala reformprogram, med John Kinards ord: If museums are to meet the needs of the man of today and tomorrow, they must involve themselves in every area of human existences (s 109), vilket i Anacostias fall blev en fråga om kriminalitet, droger, bostäder, arbetslöshet och utbildning. Under 1980-talet förändrades museet, närmiljöperspektivet tonades ner till förmån för ett bredare perspektiv på den afro-amerikanska kulturhistorien medan akademisk forskning kom att ersätta den tidigare aktionsforskningen med sin inriktning på oral history flyttade museet till Fort Stanton Park, en mer välmående del av Washington, och efter ytterligare politiska turer kring frågan om etniskt-specifika museer borde inrättas eller inte tillskapades 1995 Anacostia Museum and Center for African American History and Culture. Kritiska röster påpekar dock att USA:s svarta fortfarande saknar ett nationellt museum vid The Mall i Washington, USA:s symboliska centrum, där the National Museum of the American Indian nu denna höst, 2004, flyttar in i en ny byggnad. Eva Perssons efterföljande text, Det kannibaliska museet, handlar om Musée d Etnographie de la ville de Neuchâtel (MEN) också ett museum som tar ansvar för sin och andra museers historiska funktion i samhällets Redaktionsmøde i Lysgaard den 17. maj Fra Venstre: Ole Strandgaard, Gu ny Ger ur Gunnarsdóttir. Per-Uno Ågren, Villy Toft Jensen og Bjørnar Olsen. Janne Vilkuna var ikke til stede. Til højre: Per-Uno besøger Nordisk Museologis trykkeri, Special-Trykkeriet i Viborg.

7 En performativ museologi maktapparat men utifrån ett helt annat perspektiv. Sedan 1989 har museet i en rad årliga temautställningar problematiserat samlandets historia och med Le museée cannibale ( ) har MEN tagit sig an museihistorien och dekonstruerat den antropologiska forskningen och museipraktiken. Det är, menar Eva Persson, en oupphörligt överraskande utställning, som bygger på oväntade kombinationer av föremål, vilket kräver såväl djup ämneskunskap som fantasi och estetisk fingertoppskänsla: Genom att sammanföra föremål från olika tider och olika kulturer skapar utställarna det tredje rum som postkoloniala forskare och filosofer talar om (s 124). Eva Persson beskriver hur hon under sin rundvandring från en överdådig festsal sugs in i en skitig och nergången förortsmiljö, vilket visar sig vara en museimonter, där hon förskräckt inser att hon själv beskådas av andra utställningsbesökare. Hon tillhör för ett ögonblick de andra och blir exempel på hur museets existens är beroende av att kulturerna äter varandra, vilket givit utställningen dess namn. När skall utställningskoncepten genomsyras av det reflexiva synsätt som sedan 1980-talet förnyat både den etnologiska och socialantropologiska forskningen?, frågar Eva Persson med adress till andra museer och andra utställningsbyggare. När inser de etnografiska museerna att det antropologiska uppdraget har förändrats och att utställningarna inte kan fortsätta leva på minnet av för länge sedan passerade storhetstider? (s 124). Allra sista ordet får Jacques Hainard, chef för MEN, med ett utdrag ur förordet till den första utställningskatalogen från 1989: Museerna fortsätter att klassificera, att konkretisera och bevisa historien, men ett skifte pågår och museimannen måste på nytt pröva giltigheten i sina observationer. Det räcker inte längre att påstå, att hopa bevis i utställningar och texter, utan vi måste öppna en dialog med publiken och räkna med den på allvar. Och att tillsammans med våra besökare ställa frågor om det allmänmänskliga och att avtäcka de innebörder som förefaller samtidigt så likartade och så skiljaktiga (s 125). 7

8 Eva Silvén 8 En öppen kanal mellan teori och praktik På det här viset kan man analysera andra utgåvor av tidskriften från starten 1993 och följa hur olika frågor, problem och perspektiv passerat revy, i skilda geografiska, tidsmässiga och politiska sammanhang. (Det finns ett förträffligt kommenterat register till och med 2002, utarbetat av redaktören.) Nordisk Museologi demonstrerar behovet av ett forum för kritisk diskussion i teoretiska och metodiska museifrågor och har en viktig roll att spela för den ömsesidiga inspiration som omtalas i dess allra första nummer, nämligen att vara en öppen kanal mellan teori och praktik (1993:1, s 1). Tidskriften har genom åren också bidragit till att höja blicken över de nationella frågorna, till den internationella arenan, utifrån en nordisk position. Varje lands museiverksamma behöver få perspektiv på det som står på den egna kulturpolitiska och forskningsmässiga dagordningen i vårt svenska hörn av världen på senare år i termer av industrisamhällets kulturarv, mångfald och historiebruk. På så vis blir tidskriften som en ständigt pågående virtuell konferens, där inlägg efter inlägg fogas till olika teman som därmed blir belysta ur olika vinklar, och vilket i sin tur bidrar till att forma verksamhetsfältets frågor och problem. Idag står frågor om minoriteters rättigheter och samhälleliga status högt på den politiska dagordningen över hela världen, vilket har satt nytt ljus på museerna. Museer har ju alltid varit verktyg för politiska syften, både uppifrån och nedifrån, och de kan bli instrument för såväl demokratiska som odemokratiska strävanden. Museers sätt att samla och beskriva, ordna och kategorisera har på olika sätt medverkat till att upprätta och upprätthålla en social ordning. Museer kan därför sägas ha makt och möjlighet att representera, att marginalisera men också att emancipera. Genom att bygga egna museer försöker olika grupper av människor ta makten över framställningen av dem själva, i såväl historien som samtiden, som i exemplet Anacostia. Vi som antingen själva är delaktiga i eller på vetenskaplig grund intresserar oss för museerna som verktyg i samhällets sociala och kulturella processer formar en föreställd gemenskap, imagined community, av internationell räckvidd. Det är en gemenskap som snarare präglas av stimulerande konflikt än sövande konsensus men där alla är överens om att museer är fenomen värda att reflektera över. För att organisera och utveckla en sådan föreställd gemenskap krävs böcker, konferenser, webbplatser och tidskrifter som Nordisk Museologi. Summary A performative museology The text is based on a reading of the latest issue of Nordisk Museologi, the last one from the retiring editor, where the museum practice is discussed in terms of process and performance. The author assserts that the journal reflects current issues of today s museology in general, not only from a Nordic point of view. But the journal is not just a mirror, some texts are crucially urgent, and Per-Uno Ågren s decade as editor ends up in a request to make better use of the museums political and critical capacity. Noter 1. Barbara Kirshenblatt-Gimblett: "The Museum as Catalyst", In: Museum 2000, Per-Uno Ågren and Sophie Nyman ed. Riksutställningar, Svenska Museiföreningen and ICOM Eva Silvén, fil dr i etnologi, intendent Nordiska museet, Box 27820, Stockholm, Sverige eva.silven@nordiskamuseet.se

9 Nordisk Museologi , s Et museum i det høye Nord 9 tilbakeblikk på Västerbottens Museums internasjonale betydning Marc Maure Konferansen The role of the museum in a decentralized cultural policy fant sted i september 1976 på Västerbottens Museum i Umeå, i regi av ICOM og CECA (ICOMs International Committee for Education and Cultural Action). Konferansen, som var ledet av daværende museichef/landsantikvarie Per-Uno Ågren, fikk stor betydning for mange deltakere, med ringvirkninger i museumssverdenen internasjonalt. L ingénu kommer Året var 1976 og jeg følte meg som l ingénu, helten i Voltaires novelle av samme navn. Jeg var nylig kommet til Norge, og forsøkte med stor nysjerrighet og engasjement, naivitet og vanskeligheter, å forstå og tilpasse meg den nye situasjonen, og ikke minst finne min plass yrkesmessig. Den norske museumsverdenen var noe forvirrende, virket lukket og konservativ. Museene i Norge ble på denne tiden vesentlig styrket, med stor økning i de offentlige tilskudd og opprettelse av mange nye stillinger og institusjoner. Men de nye økonomiske mulighetene var ikke knyttet til en visjon eller en drøfting av museenes samfunnsmessige rolle og nye oppgaver. Jeg husket med skrekk årsmøtet i NKKM (museumsforbundet) året før, som var dominert av langvarige byråkratiske diskusjoner og mangel på faglig innhold. Jeg savnet debatt og impulser. Västerbottens Museum ble min redning. Det var på denne tiden at den norske nasjo- nale komite for ICOM (norsk ICOM) ble omorganisert, fra å være en lukket klubb for såkalte udødelige selvoppnevnte medlemmer, til å bli en normal medlemsorganisasjon, og jeg var så heldig å bli valgt som styremedlem/ sekretær. Jeg hadde lest i Svenska Museer om arrangementet av konferansen The role of the museum in a decentralized cultural policy i Umeå. Jeg bestemte meg for å delta. Reisestøtte fra norsk-icom fants ikke, jeg finansierte min deltakelse selv, og det ble en god investering. Jeg har i årenes løp deltatt på mange forskjellige internasjonale møter, men denne konferansen i Umeå ble en av de absolutt beste og mest berikende jeg har opplevd. Det skyldes både temaets aktualitet, kvaliteten på programmet, og engasjementet til deltakerne. Vi kan si det slik at det ble et riktig møte på et riktig tidspunkt for de riktige personene. Et privilegiert øyeblikk og en sjelden opplevelse. Denne første kontakten med Västerbottens museum og den svenske museumsverdenen åpnet for

10 Marc Maure 10 meg nye perspektiver og skaffet kontakter som jeg i årene som fulgte lærte mye av. En viktig konferanse The role of the museum in a decentralized cultural policy var den første store ICOM-konferansen som ble holdt i Sverige siden generalkonferansen i Temaet var sentralt i datidens museumspolitiske debatt. Det gjelder både ICOMs politikk, der de to forrige direktørene, Georges Henri Rivière og Hugues de Varine, var kjent som fedrene til økomuseene, og Sveriges kulturpolitikk som la stor vekt på desentraliseringen. Plassering av konferansen nettopp i Umeå var et spesielt gunstig valg. Västerbotten hadde i flere år fungert som et forsøksområde for desentraliserte prosjekter, i form av samarbeid mellom lokale, regionale og nasjonale institusjoner. Västerbottens Museum drev en utstrakt desentralisert virksomhet i samarbeid med andre museer, institusjoner og organisasjoner i regionen. Hovedtemaet ble belyst fra mange sider med innlegg fra deltakere fra ulike deler av verden, kombinert med en 3-dagers lang bussreise med besøk til forskjellige anlegg og prosjekter i hele Västerbotten. Dette ga spesielt rike muligheter for innblikk i hvordan den svenske desentraliseringen fungerte i praksis. Fra arrangørenes side hadde man gjort et stort og vel gjennomtenkt arbeid, og deltakerne fikk mulighet til å få belyst de forskjellige aktivitetene på en meget lærerik måte. Meget fascinerende og imponerende var samarbeidet som pågikk mellom Skellefteå-museet og studiesirkler fra ulike studieforbund. Denne virskomheten var meget omfattende og involverte mange deltakere som arbeidet med studium og dokumentasjon av varierte lokalhistoriske emner (arkeologi, dialekt, industrialisering, håndverk, etc). Den førte til en omfattende innsamling av dokumenter, gjenstander og foto, publisering av bøker, produksjon av utstillinger m.m. Samarbeidet involverte en rekke lokale, regionale og også nasjonale institusjoner og organisasjoner, som bl.a. Västerbottens museum og universitetet i Umeå. (Hallinder 1992). For mange av oss som var opptatt av å anvende arbeidsmetoder som skulle bidra til en utvidelse av museenes sosiale funksjon, var erfaringene fra Skjellefteå spesielt inspirerende. Risksutställningar hadde i flere år hatt et regionalt kontor i Skellefteå, som hjalp studiesirkeldeltakerne med å lage utstillinger for å formidle resultater av deres arbeid. På bakgrunn av disse erfaringene hadde Riksutstallningar opprettet avdelingen för uppsökande verksamhet, for å lære ulike amatørgrupper i hele Sverige til å uttrykke seg ved selv å bruke utstillingen som medium (Bengstsson 1988). På bakgrunn av kontakter knyttet i Umeå, hadde jeg i 1980-årene regelmessig samarbeid med denne avdelingen, som førte til organisering av utstillingskurs og -worskshop for høgskolestudenter og museumsfolk i Norge og andre land. En nyskapende basisutstilling Den nye basisutstillingen på Västerbottens Museum (se under) gjorde et mektig inntrykk på alle. Like før konferansen hadde Västerbottens Museum åpnet den første delen av basisutstillingen Västerbotten förr. Den handlet om temaene Umeå by, landbruk og industrialisering på kysten. De to andre delene, som ble åpnet senere i 1980, fikk samisk reindrift, nybyggerliv, fiske og sjøfart som tema. Utstillingen var laget av et lokalt team under ledelsen av Per-Uno Ågren og formgiver Göran Carlsson. I tillegg hadde kunstner Anders Åberg, kjent for sine fantasifulle hus- og

11 Et museum i det høye Nord landskapsmodeller, bidratt på en avgjørende måte. Utstillingen var resultat av en meget gjennomtenkt og omfattende prosess, som hadde pågått over flere år, og inkludert utenlandske studiereiser. Dette var en nyskapende utstilling som ble gjenstand for stor interesse og fikk på forskjellige måte betydelig innflytelse i Sverige og i andre land, pga den formidlingsfilosofi den uttrykte og løsningene den anvendte. Målet med utstillingen hadde vært å skape en ny fortelling om Västerbottens historie, med vekt på menneskenes dagligliv og deres sosiale og kulturelle miljø. De historiske linjene var trukket helt inn i vår egen tid, og en hadde anvendt et økologisk perspektiv, med vekt på forholdet mellom de naturskapte forutsetningene og kulturformene. Utstillingsarbeidet hadde pågått i samspill med en innsamlingsprosess, som la vekt på et helhetlig perspektiv på dokumentasjonen av Västerbottens kulturhistorie, bl.a. ved hjelp av museets fotograf Sune Jonssons berømte og trendsettende arbeid. Hele prosjektet var preget av sterk tro på museets rolle som redskap for folkeopplysning, og vilje til å utvikle utstillingens potensiale som medium og pedagogisk verktøy. Arbeidsprosessen hadde vært kjennetegnet ved en refleksjon over utstillingsmediets muligheter og ulemper, om hvilket tema som var best egnet til å bli formidlet utstillingsmessig, om hvilke andre medier utstillingen skulle eventuelt erstattes eller utfylles med for å opnå en fullstendig kommunikasjon i forhold til ulike grupper. Dessuten, utstillingen skulle være selvforklarende, dvs ikke være avhengig av hjelpen fra en omviser for å formidle sitt budskap. Behovet for å tilby publikum ulike nivåer av informasjon og fordypning, førte til en strukturering der utstillingens hovedavdelinger (såkalte informationsområder ) besto av tre soner: miljørekonstruksjon med scenografiske virkemidler 11 Per-Uno Ågren foran Västerbottens Museum i Umeå. Foto: John-Aage Gjestrum

12 Marc Maure 12 faktarom til fordypning med gjenstander, tekster, bilder og audiovisuelle hjelpemidler rom for aktiviteter av pedagogisk karakter og andre (Ågren1976, Ågren/Carlsson 1982) Denne utstillingen merket et vendepunkt i produksjon av basisutstillinger. Den fikk stor innflytelse for mange utstillinger senere, som en slags implisitt modell utstillingsfolk på en eller anden måte var nødt til å forholde seg til, men også direkte ved Per-Uno Ågrens og Göran Carlssons arbeid med andre prosjekter både i Sverige og andre land (som et av de seneste eksemplene kan vi nevne Göran Carlssons arbeid med den nye samiske utstillingen på Tromsø Museum, i Norge, åpnet i 2001) årene var en viktig periode i Sverige mht fornyelse av utstillingsmediet, med flere banebrytende og trendsettende prosjekter i Stockholm og andre steder. Riksutställningar spilte en helt sentral rolle i denne sammenhengen, først som forsøksvirksomhet og senere som permanent institusjon. Västerbottens museums nye basisutstillinger var i høyeste grad en sentral del av dette fenomenet. Basisutstillingene i Umeå har gjennomgått endringer siden åpningen; det var ikke meningen at de skulle være permanente, men tvertimot fleksible og åpne for endringer etter behov. Men det er fortsatt mulig å besøke dem, fordi Västerbottens museum har hatt den gode idéen å lage en 3D-presentasjon på internett, som viser dem i sin opprinnelige form. < / Mye har skjedd utstillingsteknisk siden disse utstillingene ble åpnet. Det som var banebrytende for snart 30 år siden har blitt en naturlig del av utstillingsarbeidet, helt andre utstillingsstiler har fått en sentral plass, og ikke minst har datateknologien åpnet for helt nye muligheter. Likevel mener jeg at arbeidet som Per-Uno Ågren og Göran Carlssons gjorde, fortsatt har en verdi for museumsfolk i vår tid. Det ligger kanskje ikke lenger i de tekniske og formgivingsmessige løsningene de anvendte, men mer i kvaliteten av deres refleksjon og selve arbeidsprosessen de sto for. Boka de publiserte i 1982, Utställningsspråk om utställningar för upplevelse och kunnskap, som forteller om deres arbeid med basisutstillingene på Västerbottens museum, er fremdeles en av de beste bøkene som er skrevet om utstillingsspørsmål. Internasjonale ringvirkninger Konferansen fikk stor betydning for mange deltakere, og bidro på forskjellige måter til internasjonal spredning av ideer og arbeidsmodeller fra Västerbotten og Sverige generelt, gjennom mer eller mindre formelle nettverk og institusjonalisert samarbeid. Blant deltakerne på konferansen var Hugues de Varine, tidligere ICOM-direktør, og kjent som forkjemper for museene som redskap for lokalsamfunnsutvikling, oppfinneren av ordet økomuseum, skaper av det banebrytende Ecomusée du Creusot, m.m.. Under et innlegg han holdt noen år senere i Norge, fortalte han om de svenske prosjektenes internasjonale betydning, og beskrev studiesirkelvirksomheten som han opplevde i Skjellefteå som et eksperiment av verdensomspennende betydning (Varine1988). Hugues de Varines kjennskap til situasjonen i Skandinavia, og personlige kontakter han hadde med enkelte miljøer i Sverige og i Norge, bidro til en viktig gjensidige utveksling av ideer med økomuseumsbevegelsen i Frankrike og i andre land (Maure 2000). Afrikaneren Alpha Omar Konare, nylig ferdig med arkeologi-studier i Polen og direktør for avdelingen for kulturarven og museene ved kulturministeriet i Mali, var også blant delta-

13 Et museum i det høye Nord kerne på konferansen i Umeå. Han gjorde seg sterkt bemerket i årene som fulgte som en sentral talsmann for en ny museumpolitikk i Afrika, og fikk en stadig mer sentral posisjon i ICOM-systemet. I begynnelsen av 90-årene ble han leder for ICOM, en stilling han forlot da han ble valgt som president for republikken Mali. Han er nå Chairmann of the Commission (dvs administrerende direktør) for den nye opprettede African Union. Han fortalte meg noen år senere, at konferansen i Umeå hadde hatt en spesielt stor betydning for hans arbeid i Afrika og internasjonalt. Konferansen spilte dessuten en viktig rolle for de skandinaviske nasjonale ICOM-komiteene og deres betydning internasjonalt. Som nylig valgt sekretær for norsk-icom, fikk jeg i Umeå kontakt med mine kolleger fra Sverige (Wille Brunk) og Danmark (Bjørn Sturup). Vi diskuterte behovet for nærmere kontakt, noe som førte til opprettelsen av samarbeidsorganet Nordisk-ICOM. Per-Uno Ågren, som i mellomtiden var blitt valgt som formann for Svensk-ICOM, tok initiativet til det første møtet i Luis Montreal, daværende ICOMs generalsekretær, deltok på møtene i Umeå, og dette bidro også til at den svenske tilstedsværelse og innflytelse fikk betydelig plass i ICOMs internasjonale miljø i første halvdel av 1980-årene. Den svenske museums- og utstillingsekspertisen var anerkjent og brukt i mange internasjonale sammenhenger. En av de mest interessante aspektene ved denne innflytelsen er å finne i Portugal, som på slutten av 1970-og begynnelsen av 1980-årene var preget av en omfattende demokratiseringspros- 13 Per-Uno Ågren på besøg i vikingelejr ved Ribe Per-Uno Ågren på besøg på ARoS, Århus Kunstmuseum, 18. maj Foto: Ole Strandgaard

14 Marc Maure 14 ess, etter å hadde frigjort seg fra et meget langvarig diktaturstyre. En ny generasjon museologer arbeidet med å transformere det gamle museumssystemet, i form av en desentralisering med opprettelse av lokale museer rundt om i landet. Dette fenomet ble påvirket av to ulike modeller. På den ene siden, de franske økomuseene; Hugues de Varine (se ovenfor), som var direktør for det franske kultursenter i Lisboa ( ), bidro strerkt til spredning av de franske erfaringene. På den andre siden, erfaringene fra Västerbotten; Per-Uno Ågren var som koordinator for UNESCO-misjonen i Portugal ( ) aktiv i museumsutviklingsprosjekter, og i årene som fulgte fikk Umeå ofte besøk av trofaste museumskolleger fra Portugal. Per-Uno Ågrens arbeid i Portugal har hatt stor betydning for mange personer og prosjekter. Det er noe jeg ofte har fått dokumentert under samtaler med portugisiske kolleger. Clara Camacho forteller om dette i siste nummer av Nordisk Museologi (Camacho 2004); hun var en av disse unge museologene som ble påvirket av de svenske modellene, og er idag en sentral person i reformen som pågår i det portugisiske museumssystemet. Maria do Ceu Baptista, nåværende kurator av samtidskunstsprosjekter, er et annet eksempel på disse viktige og langvarige kontakter mellom Portugal og Umeå (Baptista 2001). L ingénu blir Da l ingénu ble spurt om hvorfor han var kommet, svarte han at han egentlig ikke visste det, at han var nysjerrig, at han hadde hatt lyst til å se hvordan Frankrikes kyst så ut, og at han snart skulle reise tilbake til sitt eget land (fra Voltaire Le Huron ou l ingénu, min oversettelse). Det hører med historien at l ingénu ikke dro men ble i det nye landet, av forskjellige årsaker. For min egen del, kan jeg godt tilstå at en av årsakene til at jeg ble i Skandinavia, var den inspirasjonen jeg fikk i Umeå og de gode kontaktene jeg knyttet med Per-Uno Ågren og andre svenske kolleger. Bibliografi Baptista, Maria do Ceu Destruction can happen almost without noticing, Nordisk Museologi nr.1 2 Bengtsson, Per Mot en öppen institution om Riksutställningars uppsökande verksomhet i Gjestrum/Maure (ed), Økomuseumsboka, Tromsø Camacho, Clara The portuguese museums network. Nordisk Museologi nr. 1 Gjestrum, John Aage og Maure, Marc (ed) Økomuseumsboka identitet, økologi, deltakelse, Tromsø Hallinder, Annika Dokumentera för framtiden om studiecirkelarbetet i skelleftebygden, Skellefteå Maure, Marc A la recherche de l écomusée la connexion scandinave, Public et musées, vol Paris Varine, Hugues de Skandinavias plass i ny museologi, i Gjestrum/Maure (ed), Økomuseumsboka, Tromsø Voltaire. Le Huron ou l ingénu, histoire véritable. Først publisert i 1769 Västerbottens Museums utstillinger < Ågren, Per-Uno On the preparation of a new exhibit in the regional museum of Västerbotten, Museum vol XXVIII Ågren, Per-Uno og Carlsson, Göran Utställningsspråk om utställningar för upplevelse och kunskap. Stockholm Marc Maure arbeider som frilanskonsulent med museumsutvikling og utstillingsproduksjon. Marc Maure, Skarvaveien 95, 1350 Lommedalen, Norge museo@online.no

15 Nordisk Museologi , s Per-Umeå 15 Att resa med Per-Uno Göran Carlsson Förutom att arbeta tillsammans med Per-Uno hemmavid i Västerbottens museum under många år har jag haft förmånen att göra åtskilliga resor i hans sällskap, ofta utomlands. Här har jag smygtecknat honom försjunken i en bok på järnvägstationen i Holbæk under en Danmarksresa. I internationella museikretsar har Per-Uno många vänner. Under sin mest aktiva tid var han regelbundet ute i världen som föreläsare och inspiratör. Han kallades till expertuppdrag av bl.a. Unesco. Jag var hans medarbetare under några kurser och uppföljningsarbeten i Por-

16 Göran Carlsson 16 tugal och Botswana. Överallt var han synbart efterlängtad och uppskattad. Hans breda museologiska insikter och stora praktiska erfarenheter av det publika och pedagogiska arbetet i ett regionmuseum delgav han sina kollegor på ett generöst och stimulerande sätt. Obehindrat kunde han växla mellan flera språk, om så krävdes, och anpassade alltid sina idéer och råd till den lokala kulturen och de ekonomiska villkor som gällde där. Vårt stora gemensamma äventyr var de studieresor vi gjorde till ett antal museer i Europa och Amerika i början av 80-talet. De resulterade i en bok, Utställningsspråk Om utställningar för upplevelse och kunskap, som också redogör för den just avslutade ombyggnaden av vårt museums fasta utställningar. Det var Per-Unos djärva och framsynta idéer som satte igång en genomgripande förvandling. En kväll på en mörk, regnig gata i München, då vi efter en ansträngade museidag sökte en restaurang, kom en kvinna utrusande från den enda upplysta butiken Rosenthal. Är det inte Ågren från Umeå? Kvinnan visade sig vara en känd svensk glaskonstnär som just hade vernissage där. Hon hade gått i skola i Umeå på 60-talet och kände igen Per-Uno genom skyltfönster och mörker. Drog in honom, och mig på köpet, till det festklädda, champagnedrickande vernissagefolket. Där överröste hon Per- Uno, högt och ljudligt inför alla, med vittnesbörd om vilken betydelse museet och dess utställningar och arrangemang hade haft för hennes utveckling och yrkesinriktning. Och hur underbart och inspirerande det hade varit att lyssna till Per-Unos och hans dåvarande fru Katarinas visningar och introduktioner. Museet var mitt universitet hävdade hon till och med. I vindtygsjacka och med den oumbärliga läderväskan över axeln stod Per-Uno där mitt i glittret. Det vore fel att påstå att han solade sig i glansen; han har ingen fallenhet för det. Men han var inte helt oberörd. Jag har för övrigt då och då utomlands hört Per-Uno kallas Per-Umeå.

17 Nordisk Museologi , s Det visuella museet 17 Bo Nilsson För många år sedan, kanske trettio, sade Per-Uno i något sammanhang, att museerna är visuella institutioner. Dessa ord kom att betyda en hel del för mitt synsätt på hur museernas skilda verksamheter skulle kunna utvecklas. Per-Unos förhållningssätt till det visuella, till framförallt den fotografiska bilden stillbilden och i lika hög grad den rörliga väckte mitt intresse och engagemang. Inom detta stora och komplexa område hade vi genom en lång följd av år stimulerande och för min egen del utvecklande samtal. Samtal som utgick från fotografiets unika betydelse som historisk källa. Som en slags ram för våra tidigaste diskussioner utgjorde de problemområden, som hörde samman med det långsiktiga bevarandet och hur man skulle kunna öka tillgängligheten till de snabbt växande samlingarna av fotografi. Museernas klassiska målkonflikt, den om att bevara historiska data och samtidigt sträva mot ett ökat nyttjande av dem. Vi diskuterade tänkbara utvecklingsstrukturer för den kulturhistoriska museisektorn i sin helhet. Frågor som hade att göra med det nationella ansvaret för de dokumentära fotografiernas insamling, bevarande och tillgänglighet och om hur museerna med sina samlingar, som utgångspunkt, skulle kunna utvecklas till mera aktiva deltagare i samhällsutvecklingen. Som ung museiman på Nordiska museet, med en växande tilltro till de dokumentära fotografiernas stora betydelse som källa för studier av vår egen tids historia, tog jag mycket aktiv del i detta arbete. Per-Uno, som då var verksam vid Västerbottens museum i Umeå, kände min entusi- asm och spädde på den genom att uppmärksamma mig på museikollegan Sune Jonssons fotografier, filmer och böcker. Ett samhälleligt erkännande av museernas förmåga att tillföra perspektiv och användbara historiska data, relevanta för pågående samhällsprocesser, skulle kunna legitimera museernas stora kostnader för ändamålsenliga magasin, förbättrad vård och konservering samt intensifierad IT-utveckling. Ett slags politiskt förtroende för museerna, som nyttiga samhällsinstitutioner skulle kunna växa fram. Med starka basfunktioner skulle museernas aktionsradie öka liksom deras förmåga att vara aktiva debattörer, opinionsbildare och pedagoger. De skulle därigenom kunna inta en stark position i samhällets formella och informella bildningssystem. Mycket strategiskt snack om museernas framtidsmöjligheter med andra ord Stimulerad av möjligheten att få planera och utveckla en fotoverksamhet dimensionerad för existerande, faktiska behov, sökte jag mig så

18 Bo Nilsson 18 småningom till Stockholms stadsmuseum. Ledningen hade där fattat ett beslut om att en förbättrad fotohantering var nödvändig. Efter några år, 1981, kunde vi, i en äldre industrifastighet, endast några kvarter från museibyggnaden vid Slussen i Stockholm, påbörja en fotoverksamhet, som kom att betraktas som nydanande. För många museikollegor tror jag den blev en slags modell för hur ett museum skulle kunna förhålla sig till fotografi. Vi hade tagit ställning till de stora volymer fotografi i olika tekniker, som redan fanns i samlingarna och som behövde vårdas och bevaras mer professionellt än vad som tidigare varit fallet. Vi hade tagit ställning till att museets fotografer var nyckelpersoner i museets dokumentationsverksamhet och behövde arbetsmiljöer etc som var ändamålsenliga. Och vi hade tagit ställning till att de stora fotografiska samlingarna måste bli långt mer tillgängliga för en större publik. Till detta kom att den fototekniska konserveringen och vården av det äldre bildbeståndet ett pionjärarbete successivt förfinades (inte minst tack vare ett konstruktivt samarbete med Mogens Koch och hans kollegor på Konservatorsskolan i Köpenhamn). Museet kunde nu repliera på en ändamålsenlig basresurs för fotografisk hantering i sitt arbete med att i olika förmedlingsformer visualisera sitt stoff. Ett område, emellertid, var särskilt problematiskt. Hur skulle det kunna bli möjligt att driva forskning i detta enormt rika bestånd av fotografier och andra data föremål, affischer, tidningsklipp, textade dokument o s v? Flödesschemat skulle inte vara komplett om vi inte kunde åstadkomma en rationell visuell sökning i materialet. Det befintliga arkiv- och biblioteksrummet i museibyggnaden var trångt. Möjligheterna att här välkomna besökare var mycket begränsade. I likhet med många andra museer hade man i Stadsmuseet låtit montera fotografierna (även original) på kartong, som förvarades topografiskt eller ämnesordnat i särskilda boxar. Framtagningen var tung i ordets verkliga mening och slitaget oacceptabelt. Datatekniken nyttjades inte utan hanteringen var manuell och avhängig av lång erfarenhet och lokalkännedom hos personalen. Tillgången till museets källmaterial var för den stora publiken alltför begränsad. Ett nytt förhållningssätt var nödvändigt. Målet vi strävade mot var nu att åstadkomma ett slags output för museets samlade data en integrerad faktadatabas, som skulle försörjas av moderna visuella lagringsmedier och ny informationsteknik. I en ändamålsenlig lokal, som skulle vara centralt belägen i museets utställningsdel, ville vi skapa ett slags forskarrum för museets personal och, på lika villkor, för dess besökare. En demokratisk tanke, men vi såg också de stora fördelarna för museet med detta. Arbetsnamnet på detta rum kom att bli Faktarummet. Inte utan vissa svårigheter fördes i museet diskussioner om det verkligen var motiverat att satsa så offensivt på en publik tillgänglighet och om det rätta i att förlägga Faktarummet så centralt i museet. Det skulle ju t ex minska museets möjligheter att visa utställningar! Personalen var kluven, kort sagt. Motargument var bl a att det var angeläget att så många som möjligt blev engagerade i frågor som gällde Stockholms fysiska planering. Att man snabbt kunde få tillgång till material om sin stads historia och till det antikvariska underlag, som museet utarbetade i anslutning till pågående förändringsprocesser i stadsmiljön. Vidare skulle Faktarummet kunna bli en del av museets riktade pedagogiska verksamhet gentemot skolans elever. Dessa skulle t ex kunna erbjudas färdighetsträning i analytiskt

19 Det visuella museet 19 Faktarummet i Stockholms Stadsmuseum. Foto: Göran Fredriksson, SSM. arbete med museets källmaterial som utgångspunkt och dra egna slutsatser av detta. En ökad publik delaktighet i museiarbetet skulle ge en feedback, som skulle leda museet rätt i dess fortsatta utveckling mot ett mer öppet museum, hoppades vi. Mycket tack vare politikerna i museets styrelse, fattades till sist beslutet att iordningsställa ett Faktarum. Detta var en framgång. Också för tanken om museet som en visuell institution. Beslutet innebar att vi nu kunde påbörja en formatomvandling av merparten av faktamaterial i form av fotografier och andra dokument i syfte att göra detta visuellt tillgängligt för en stor publik på helt nya villkor. Vi valde mikrofilmtekniken, som gjorde det möjligt för oss att på en 16 mm mikrofilm fotografera i runda tal 300 ark med fotografier per timme. På varje ark fanns i snitt 3 fotografier (tror jag). På fem timmar avfotograferades med andra ord 4500 fotografier i den ordning de låg arkiverade. Det var ett rationellt och snabbt sätt att omsätta våra teorier i praktiken. Den digitala tekniken talade man om, men fanns ännu inte tillgänglig (används dock numera för olika ändamål). Det som då diskuterades som ett möjligt alternativ, var Philips analoga bildskiva. Alltför mycket talade dock emot denna. Valet av ett enkelt visuellt lagringsmedium, mikrofilm med hög upplösning, nedklippt för att passa i sk jackets (mickroficheformat) visade sig vara klokt. Efter beslutet om att iordningsställa Faktarummet kunde därigenom mycket stora mängder av fotografiska och andra dokument fort bli tillgängliga. Framtagningen sker med ett enkelt datorassisterat söksystem. Genom att snabbt kunna bläddra igenom stora bildmängder skapades nya möjligheter att bedriva forskning i en för ändamålet väl genomtänkt och bekväm forskarmiljö.

20 Bo Nilsson 20 Här finns även ett referensbibliotek med den viktigaste stockholmslitteraturen, kartor över Stockholm och alla rapporter som produceras i museet t ex byggnadsinventeringar, arkeologiska utgrävningsrapporter etc. Det omfångsrika material som ligger till grund för Stockholms kulturmiljövård. Faktarummet, som invigdes 1986, ökade tilltron till bärkraften hos det material, som fanns förborgat i museerna och motsvarigheter finns numera i många svenska museer. I och med Faktarummets tillkomst hade vi nu åstadkommit en fotohantering, som i sin helhet och i alla dess delar var så rationell som det då var möjligt och som i praktiken innebar en radikal uppvärdering av fotografiets och bildens betydelse i museiarbetet. Vi hade finslipat ett instrument, som länge varit alltför trubbigt. Per-Uno följde detta arbete. Vi insåg båda att det som gällde för Stockholms stadsmuseum och där fått en konkret lösning hade en giltighet även för andra museer. Under dessa år pågick i Sverige engagerade diskussioner om behovet av ett mer strukturerat ansvarstagande för det fotografiska kulturarvet. Vilken roll hade Nordiska museet och Fotografiska museet (ingick i Moderna museet) egentligen? Och överhuvudtaget museerna? Dessa fick ta emot en hel del kritik för passivitet, trots skilda initiativ till Rädda bilden-aktioner. Statens kulturråd uppvaktades det borde ju vara en kulturpolitisk fråga. Per-Uno ombads av Kulturrådet att genomföra en övergripande studie och att inkomma med förslag om hur ansvaret för fotografi skulle fördelas. Studien fick titeln Bilden räddas! I denna lyftes länsmuseernas stora möjligheter att utvecklas till en regional resurs för bildhanteringen i sina respektive län fram. Här kunde de embryon till bildarkiv, som redan fanns, växa till sig. Men de behövde stöd från centralt håll för att komma vidare i former, som på sikt skulle vara hållbara för det framtida strukturella samspelet länsmuseerna emellan. Per-Uno omnämnde i sin studie utvecklingsarbetet på Stadsmuseet, som han uppfattade som nydanande och konkret. Med de erfarenheter jag hade från både Nordiska museet och Stadsmuseet ansågs jag lämplig att ge kunskapsstöd till länsmuseerna för en motsvarande utveckling och knöts för detta ändamål till Kulturrådet. Det var meningen att jag skulle vara tjänstledig från Stadsmuseet under en dryg treårsperiod, men det skulle dröja nära fjorton år innan jag återvände till en museianställning på nytt. En hektisk period med resor och föredrag följde. Minns tiden som slitsam, men rolig och inspirerande. Fick dessutom en insikt om vilka enorma möjligheter för en nationell museipolitik som länsmuseistrukturen utgjorde. Successivt, och parallellt med fotouppdraget, kom jag på Kulturrådet, naturligt nog, i kontakt med allmänna kulturpolitiska frågeställningar, men även med museipolitik. Kulturrådet erhöll i slutet av 1984 av regeringen uppdraget att utreda de centrala museernas uppgifter och ansvar för landets museiväsende. Utredningen, som genomfördes 1985/86 tog avstamp i grundläggande diskussioner om museernas samhällsuppgifter de nya krav som rimligen skulle kunna ställas på museerna i ett samhälle utsatt för snabba och omvälvande förändringsprocesser. Inom ramen för utredningen utgav Kulturrådet boken Museiperspektiv, i vilken tjugofem visionära och engagerade artikelförfattare deltog. Här kan nämnas bl a Erik Hofrén (som även ingick i utredningens ledningsgrupp) med artikeln Öppna museer! Göran Rosander behandlade museernas forskningsverksamhet, Sten Rentzhog