Nummer 10 FEMINFORM TiD s INTERMEZZO

Transkript

1 Nummer 10 FEMINFORM TiD s INTERMEZZO

2 Officiellt medlemsblad for de skandinaviske foreningerne FPE-N, FPE-S og TiD. Redaktion Sverige Sara Lund Lena Edenbrink Danmark Rebecca Holm Norge Aase Aurora Art Director Heléne Chantal Ansvarig utgivare Lena Edenbrink Detta är det sista numret av Attitude, och också det enda som når en bredare allmänhet. Har du synpunkter på artiklarna, frågor eller funderar över något, är du varmt välkommen att höra av dig antingen till redaktionsmedlemmarna eller till respektive förening. Omslagsbild: Madeleine Nordenstam, FPE-S medlem, Luleå Foto: Daryoush Tahmasebi, Luleå, copyright 2005 Tryckfolket, Malmö. Tryckt på miljöcertifierat Munken Print Extra 15, 90 gram papper. Medverkande föreningar FPE-Sverige Telefon: Mail: TiD, Danmark Telefon: Mail: FPE-Norge Telefon: Mail: En tidning om transvestiter varför då? Att vara transvestit innebär i många fall att leva dubbelliv. Faktum är att många transvestiter inte ens berättat för sina närmast anhöriga om sin längtan efter och sitt behov av att mer eller mindre ofta klä sig i det motsatta könets kläder. Att bygga sitt liv på en lögn är självfallet inte vad som brukar kallas att leva ett gott eller ens drägligt liv känslor av skam och skuld går ofta hand i hand med både den manlige och den kvinnliga transvestiten. Alla transvestiter är självfallet inte lika, inte åsikterna om detta med transvestism heller. Det finns de som nöjer sig med att byta om hemma, de som passar på varenda gång frun och barnen reser bort och de som byter om i samband med tjänsteresor eller andra resor på egen hand. Det finns också de som lever öppet med sin transvestism, som har partners som känner till och kanske till och At være transvestit indebærer i mange tilfælde at leve et dobbeltliv. Faktum er at mange transvestitter end ikke fortæller deres nærmeste pårørende om længslen efter, og behovet for, mere eller mindre ofte at klæde sig i det modsatte køns klæder. At bygge sit liv på en løgn er naturligvis ikke hvad man forstår ved at leve et godt eller i det mindste tåleligt liv følelser af skam og skyld går ofte hånd i hånd med både den mandlige og kvindelige transvestisme. Alle transvestitter er naturligvis ikke ens, og måden at anskue transvestismen kan være vidt forskellig. Der findes de som nøjes med at klæde om hjemme, de som benytter hver gang hustru og børn er væk fra hjemmet, og de som klæder om i forbindelse med tjenesterejser eller andre rejser på egen hånd. Der findes også de som lever åbent med deres transvestisme, som har partnere der kender til og måske oven i købet støtter og opmuntrer transvestismen. med understödjer och uppmuntrar transvestismen. Några få transvestiter i de skandinaviska länderna har dessutom valt att offentligt berätta om sin transvestism via olika medier människor som fungerar som förebilder för andra och som hjälper till att sprida information om fenomenet i sig och som förhoppningsvis också kan ingjuta mod i andra som inte riktigt vågar. I både Danmark, Sverige och Norge finns föreningar för transvestiter och det är dessa föreningar som tillsammans under två år gett ut tidningen Attitude. Det nummer du just nu håller i din hand är det första numret som når offentligheten och anledningen är självfallet att föreningarna och deras medlemmar vill sprida information om vad transvestism egentligen är och kanske på vägen ta kål på en och annan fördom. Lena Edenbrink Chrefredaktör och ansvarig utgivare Et magasin om transvestitter hvorfor nu det? Et blad om transvestitter hvorfor nu det? Å være transvestitt betyr i mange tilfeller det samme som å leve et dobbeltliv. Faktum er at mange transvestitter ikke en gang har fortalt sine nærmeste om sine lengsler og behov for å kle seg i det motsatte kjønns klær, ofte eller en gang i blant. Å bygge sitt liv på en løgn er selvfølgelig ikke det en kan kalle og leve et godt eller fullverdig liv og følelsen av skam og skyld preger ofte livet til både den mannlige og den kvinnelige transvestitten. Alle transvestitter er selvfølgelig ikke like, og det er flere forskjellige meninger om dette med transvestisme. Det finns de som nøyer seg med å bytte om hjemme og som passer på hver gang partneren og barna reiser bort, og det finns de som bytter i forbindelse med tjenestereiser eller andre reiser på egenhånd. Det finns også de som lever åpent med sin transvestisme Nogle få transvestitter i de skandinaviske lande har derudover valgt at fortælle om deres transvestisme offentligt via forskellige medier mennesker der fungerer som forbilleder for andre og hjælper med at sprede information om selve fænomenet, og som forhåbentlig også kan indgyde mod til andre som ikke rigtig vover at gøre det samme. I både Danmark, Sverige og Norge findes foreninger for transvestitter, og det er disse foreninger i fællesskab som i to år har udgivet magasinet Attitude. Det nummer du netop nu sidder med er det første nummer som når ud i offentligheden og anledningen er naturligvis at foreningerne og deres medlemmer ønsker at sprede information om hvad transvestisme egentlig er, og måske være med til at få has på et par fordomme undervejs. Lena Edenbrink Chrefredaktør og ansvarlig udgiver og som har samboere som kjenner til, og kanskje til og med støtter og oppmuntrer transvestitten. Noen få transvestitter i de skandinaviske landene har dessuten valgt å gå offentlig ut og fortelle om sin transvestisme via ulike medier mennesker som fungerer som forbilder for andre, og som hjelper til med å spre informasjon om fenomenet. Forhåpentlig kan dette også gi mot til andre som ikke riktig våger å stå frem. I Danmark, Sverige og Norge fins det foreninger som sammen har gitt ut bladet Attitude i to år. Det nummeret, som du akkurat nå holder i din hånd, er det første nummeret som når offentligheten og bakgrunnen er selvfølgelig at foreningene og deres medlemmer vil spre informasjon om hva transvestisme egentlig er og kanskje på veien avkrefte en og annen fordom. Lena Edenbrink Sjefredaktør og ansvarlig utgiver.

3 I detta nummer Vad är en transvestit? Varför gör ni det? Vil I bytte køn? Er dere homosexuelle?... Ingen tror at vi finnes før de ser oss. Vi er én av mange variasjoner på menneskeheten og det er sannelig ikke noe vi behøver å skamme oss over. Tvert i mot: Det ville ha vært til stor glede og berikelse for oss selv og for de fleste av våre medmennesker - om vi bare hadde våget Allerede om morgenen når jeg vågner ved jeg hvilken slags dag det vil blive. En hvor jeg og min mand foretager os ting sammen, eller en hvor vi gør tingene hver for sig. För det mesta är Henrik Henrik, på jobbet iförd orange arbetskläder. Men emellanåt är Henrik Henriette och då är det kjol, make up och peruk som gäller. Att lätta på förlåten och berätta för andra om det som känns viktigt, innebär för det mesta ett visst mått av risktagande. Så när Eva Linnéa Benner den här morgonen går de få stegen från sitt hotellrum till frukostmatsalen pirrar det i magen. Man kan lika gärna börja med slutet. Är slutet gott är som bekant allting gott. Man sitter där på söndagsförmiddagen och äter en lång härlig frukost. Pratar lite, några har träffat varandra både utan och med den skäggstubb som börjar titta fram hos de flesta efter två dagars husarrest. Hvad får man hvis man krydser tilskuere med b sser, lesbiske, dragqueens og en håndfuld transvestitter? Svar: En PrideParade! Nytårsaften 2002 klokken fandt jeg noget det ikke var meningen at jeg skulle finde. Min man havde taget initiativ til at rydde op i garagen. Det greb om sig og medførte at jeg åbnede skabet under vaskebordet. Der stod en koffert og her sidder en gråhåret mand på vej til arbejde og funderer over det farverige liv man lever i det skjulte. Om det visar sig att det befinner sig en manskropp i sommarklänningen i kassakön på ICA, kan det ge anledning till höjda ögonbryn och få sinnena att koka inte minst hos andra män. I såväl Sverige som Danmark stöter många transpersoner på patrull när de vill byta till ett förnamn som bättre stämmer överens med det könsuttryck de valt. Men envishet och kompromissvilja kan ge resultat. Rent formellt finns det i dag ingen lagstiftning som skyddar exempelvis transvestiter mot ren diskriminering. Förstår manliga transvestiter överhuvudtaget hur kvinnor tänker och känner? Är deras inre blott ett tomt antagande; ett utslag av manlig längtan? Detta är några av de problemställningar Louise Orlando McCluskey fokuserar på i denna mycket tänkvärda artikel. I Båstad finns det gott om tid att i lugn och ro leva ut sitt sanna jag och njuta av varandras sällskap. Det är en stor kontrast till de stressade stadsträffarna där jag känner att jag ska hinna göra allt på ett fåtal timmar. Den 25. maj var en dag jeg længe havde set frem til med en blanding af skræk og forventning. Det tre skandinavska transvestitföreningarna TiD, FPE-Sverige och FPE-Norge presenterar sig Sidan 4 De 11 vanligaste frågorna Sidan 6 Teatralske menn i skjørt Sidan 8 Redan på morgonen... Sidan 10 Henrik / Henriette Sidan 12 Allt om Eva Benner Sidan 14 Julestämning på Kapp Sidan 16 Vad är en Prideparad? Sidan 18 En koffert i garaget Sidan 20 En gråhårig bror Sidan 21 Transvestiter är farliga Sidan 22 Om detta med namn Sidan 23 Diskrimineringslagstiftning Sidan 24 Den osynliga kvinnan Sidan 26 Vår i Båstad Sidan 28 Årets hattparad Sidan 30 Tre Skandinaviska föreningar 3

4 De 11 vanligaste frågorna 1. VAD ÄR EN TRANSVESTIT? En människa! En person som mer eller mindre ofta, helt eller delvis klär sig i det motsatta könets kläder. Detta är möjligen ovanligt, men absolut inget onormalt. Transvestism finns i alla kulturer över hela jorden och är känd genom historien. Det är oberoende av kön, yrke och utbildning även om det framför allt är bland män det blir uppmärksammat. 2. VARFÖR GÖR NI DET? För att må bra! Man har forskat länge kring varför en del människor bryter mot vedertagna normer för hur en man eller kvinna ska se ut, klä sig och uppträda utan att finna något entydigt svar. En lika intressant fråga är varför uppfattar många det som konstigt att det finns människor som bryter mot normerna? Alla har vi dock det gemensamt att ingen har valt att bli transvestit. Det är en del av vår personlighet och vi har bara valt att bejaka oss själva och våra känslor. En transvestit som inte tillåts att leva ut båda sina sidor upplever ofta en känsla av utanförskap och kan hamna i djup depression. 3. HVORDAN BEGYNDER DET? I veldig tidlig alder. De fleste opplever allerede i 5? 6 års alderen en sterk følelse av noe mannlig og kvinnelig inne i seg. Følelsen forsterkes senere gjennom puberteten og den gryende seksualiteten. Ofte fører oppdagelsen med seg andre følelser slik som utstøtelse, skyld og skam. Vanligvis følger transvestismen en gjennom hele livet. 4. HUR LEVER NI? Dubbelt.! Vi är helt vanliga män och kvinnor som lever och fungerar precis som de flesta andra. En manlig transvestit är oftast lika mycket man som alla andra män. Skillnaden är att vi mer eller mindre ofta vill klä oss som och ibland även identifiera oss med det motsatta könet. Därför har vi vanligtvis två olika garderober. Och ofta både ett mans- och ett kvinnonamn. På grund av omgivningens okunskap och fördomar vill de flesta av oss inte träda fram i offentligheten. 5. VIL I BYTTE KØN? Nej! Transvestitter er gennemgående tilfredse med deres biologiske køn og har ikke noget ønske om at ændre på dette af kirurgisk vej. Det forekommer dog at visse anvender sig af permanent hårfjerning, mildere hormoner ect. for til en vis grænse harmonere kroppen med sindet. 6. ER DERE HOMOSEXUELL? Vanligvis ikke. Transvestisme er et kjønnsuttrykk og har ingen ting med seksuell legning å gjøre. Vi er sannsynligvis ganske lik resten av befolkningen. De fleste er heteroseksuelle, andre er biseksuelle eller homoseksuelle.

5 om transvestiter och transvestism 7. VAD TYCKER PARTNERN? Kärlek övervinner det mesta. De flesta visar förståelse och hjälper sin partner att leva ut sin transvestism, andra vill inte medverka. Vissa klarar inte att det finns transvestism i förhållandet och förbjuder den, ibland med separation som följd. Ofta finns en rädsla hos partnern att transvestiten vill byta kön. Dessutom är det psykiskt påfrestande, även för en förstående partner att smyga och ständigt dölja allting för grannar, släkt och vänner. Problematiken kompliceras ytterligare när det finns barn i förhållandet. 8. FINNS DET KVINNLIGA TRANSVESTITER? Naturligtvis! Men av olika skäl blir transvestism inte lika uppmärksammat bland kvinnor. En man blir t.ex. sällan lika skärskådad som en kvinna och en kvinna kan i långt större utsträckning använda manliga kläder och attribut utan att omgivningen uppfattar det som transvestism. Hon avfärdas oftast som en tjej i manskläder eller en manhaftig kvinna. Detta kan å andra sidan upplevas som jobbigt för en kvinnlig transvestit som kanske önskar att bli betraktad som man. 9. HVORDAN VIL DERE BI MØTT? Accepter os som vi er! En rar modtagelse og et venligt smil er aldrig forkert! Præcis som alle andre mennesker ønsker vi at blive accepteret og respekteret som dem vi er. Trods det at transvestitter ikke vækker lige så stor opmærksomhed som for bare 5-10 år siden, kræver det fortsat, først og fremmest på grund af manglende eller mangelfuld information, et stort mod at klare at leve sin personlighed ud. Vi gør det vi gør for vor egen skyld ikke for at skabe opmærksomhed, vække anstød eller provokere. 10. HVOR ALMINDELIGT ER DET? Det er der ingen der kan sige, men det er mere almindeligt end du tror! Der findes heller ingen forskning at støtte sig til. Man hævder alt fra 1 til 6 procent af befolkningen, alt afhængigt at hvordan man definerer udtrykket transvestisme. Og så regner man naturligvis med både mandlige og kvindelige transvestitter. Sandsynligheden for at du kender en eller flere af os uden at vide det er derfor meget stor. 11. HUR MÄRKER JAG OM NÅGON BEKANT ÄR TRANSVESTIT? Det märker du inte! Vi är experter på att smyga! Det är vanligt att vi inte avslöjar något ens för våra närmaste och lever livet ut med vårt alter ego undangömt i en väska på vinden eller i garaget. Du märker det först när personen ifråga bestämmer sig för att dela hemligheten med dig. Och då du ska du komma ihåg att hon/han varit transvestit under alla år ni känt varandra. Var personen trevlig förr, så kommer hon/ han att vara det i fortsättningen också. Ingenting är ändrat! Utom att du fått ett förtroende som du ALDRIG får missbruka. 5

6 Teatralske menn i skjørt Text: Jeanette Solstad, forman i FPE-Norge Teatralske menn i skjørt. Dette var en av overskriftene i Aftenposten torsdag 7. april Artikkelen pirret min nysgjerrighet. Det handlet om den nye britiske filmen Stage Beauty. Frem til midten av 1600 tallet var kvinner nektet adgang til teaterscenene. Menn måtte derfor hente frem sine feminine sider og spille kvinneroller. Tittelen på filmen spiller på de berømte dagboknotatene til Samuel Pepys der han omtaler den unge Edward Kynaston, spesialist på kvinneroller, som Londons vakreste dame. Menn spiller også kvinneskikkelsene i det klassiske japanske teater. Mange andre steder på kloden har menn stått frem i kvinnerollen i forskjellige sammenhenger i hverdagslivet og på scenen. Transvestitter har faktisk eksistert i alle kulturer og til alle tider i menneskehetens historie. Hva kan da grunnen være til at transvestitter er så usynlige i dagens nordiske samfunn? I 1966 ble det stiftet en nordisk organisasjon for transvestitter, FPE. Denne organsisasjonen hadde blant annet som en av sine formålsparagrafer å spre informasjon om transvestittsime til samfunnet. Har vi lykkes med dette? Jeg må dessverre slå fast at det er svært få mennesker som kjenner til hva FPE står for. Navnet er i seg selv så kryptisk, at det mer skjuler enn fremhever at det dreier seg om en organisasjon for transvestitter. (TID; Transvestittforeningen i Danmark, har vært litt modigere med sin foreningsbetegnelse). Selv i det Herrens År 2005, våger kun et fåtall nordiske transvestitter å vise seg utendørs. Svært mange våger ikke engang å vise seg innendørs. I frykt for å bli avvist, holdes dette skjult for de aller nærmeste. Gjennom FPE har jeg jobbet for transvestitter i 20 år. Jeg kan skrive under på at frykten for å bli avslørt for mange er stor. Selv det å melde seg inn i foreningen(e), føles ofte uoverkommelig(!) Det store og ubesvarte spørsmålet er selvsagt: Hvorfor er angsten så enorm? Hvorfor er vi menn så redde for å bli stemplet som feminine? Dette gjelder ikke bare transvestitter(!) Menn i vår del av verden er redde for å vise kvinnelighet. Å bli stemplet som feminin er ensbetydende med utstøelse fra kameratflokken. Da blir en herjet med, mobbet og ofte utsatt for fysisk overgrep. Kan dette ha noe å gjøre med vårt kvinnesyn? Ligger ikke kvinneforakten blant menn like under overflaten? Ser vi på det feminine som en laverestående tilstand? Er kvinnen et vesen som menn ikke må forsøke å etterligne? Kan dette virkelig være tilfelle? La oss si at påstandene ovenfor ikke er riktige, og at vi faktisk anser kvinner som likeverdige med menn. Da skulle det vel være relativt enkelt og aksepterbart for en mann å kunne leve i den sosiale kvinnerollen hvis og når han ønsket dette(!) Sånn forholder det seg imidlertid ikke. Spørsmålet er hvordan vi kan komme videre. Hvordan vi skal makte å leve fullt ut det livet vi ønsker å leve. Det finnes ikke noen annen mulighet enn å begynne med seg selv. Neste gang du opplever at menn snakker nedsettende og foraktelig om kvinner, sier du selvsagt tydelig i fra om at dette ikke kan aksepteres. Du tar selvsagt fullstendig avstand mot vold og utnyttelse av kvinner. Du er selvsagt for likestilling mellom kjønnene også i praksis når muligheten gir seg. Kvinnesak og kvinnekamp er en del av vår egen kamp som transvestitter, for vår rett til å være oss selv og til å vise våre feminine sider. Hvis vi ønsker at andre mennesker skal akseptere og respektere oss, må vi våge vise hvem vi er og hva vi står for. Tiden er inne for at feminine egenskaper skal verdsettes like høyt som de maskuline uansett biologisk kjønnstilhørighet. Det må bli aksept for at biologisk kjønn ikke alltid stemmer overens med sosialt kjønn. Flere av oss skulle ha gå ått ut i gatene i Oslo, i København, i Stockholm, over alt. Vi er nemlig mange svært mange. Vi skulle ha laget lange lenker av syngende transvestitter. Vi skulle synge ut høyt og tydelig: Vi er transvestitter vi taper aldri. Melodien er meget enkel. Den brukes bl.a. av fotballfans og av streikende politifolk i Oslos gater :-). Det er på tide at vi inntar teaterscenene på nytt, livets teaterscener. Ingen tror at vi finnes før de ser oss. Vi er én av mange variasjoner på menneskeheten og det er sannelig ikke noe vi behøver å skamme oss over. Tvert i mot: Det ville ha vært til stor glede og berikelse for oss selv og for de fleste av våre medmennesker - om vi bare hadde våget om vi bare...

7 7 Jeanette Solstad

8 Redan på morgonen när jag vet jag vilken sorts helg Text: Transvestithustrun Bild: Helene Chantal det kommer att bli... Allerede om morgenen når jeg vågner ved jeg hvilken slags dag det vil blive. En hvor jeg og min mand foretager os ting sammen, eller en hvor vi gør tingene hver for sig. En då jag och min man gör saker tillsammans eller en då vi gör saker var för sig. Det som avgör är hur länge han duschar - en dusch som tar längre än tio minuter betyder att han tänker byta om. De helger min man tänker byta om inleds med en halvtimmes-lång dusch, de "vanliga" morgonduscharna tillbringar han betydligt kortare tid där bakom draperiet. Min man är transvestit och "förvandlingen" från man till kvinna tar numera ungefär 45 minuter, plus den där halvtimmen i duschen. Dessvärre måste jag medge att det händer att jag helt sonika vänder mig om och försöker somna om de där morgnarna när jag vaknar och efter en kvart inser att vi inte kommer att tillbringa särskilt mycket av de kommande dagarna tillsammans. Missförstå mig rätt - jag tillhör inte de äkta hustrurna/samborna som ogillar att min man är transvestit. Tvärtom, jag känner mig för det mesta både stolt och glad över att få dela liv och vardag med en människa med så mycket personligt mod och så mycket integritet att han inte gör avkall på någon av de delar av sin personlighet som innebär att han kan känna sig som en hel människa. Trots det har det givetvis sina sidor att leva tillsammans med en man som föredrar att klä sig i pumps, kjol och snygga kavajer eller koftor än i herrskor, jeans och skjorta. En man som är betydligt mer intresserad av make-up, långa naglar och släta, hårfria ben. Det finns manliga transvestiter som tror att denna periodvisa avoghet från deras respektive beror på avundsjuka. Män som på fullt allvar hävdar att deras kvinnor inte accepterar sina mäns transvestism på grund av att de plötsligt får konkurrens, som uttrycker sig i termer som "hon tål inte att det plötsligt finns två kvinnor hemma hos oss", som menar att det beror på att de, männen, är betydligt "kvinnligare" och snyggare" än sina kvinnor och att dessa kvinnor därför slår bakut och inte vill acceptera sina mäns alter ego. Själv tror jag att den sortens resonemang tillhör avdelningen långt gånget självbedrägeri; min man är man - visserligen en som vågar bejaka också den mer feminina sidan av sin personlighet - men likafullt en man. I stället för att våga ta till sig och diskutera den sorg och besvikelse som många kvinnor (och män i förekommande fall) känner när den man dessa kvinnor älskar och kanske har levt tillsammans med i många, många år plötsligt berättar att han dolt en stor del av sin personlighet för den kvinna han lever tillsammans med, i stället väljer han att placera skulden hos henne. För egen del handlar min periodvisa avoghet om helt andra saker. En manlig transvestit syns - i synnerhet om han som min man är nästan 1,90 lång - vilket innebär att även jag blir extremt synlig när vi exempelvis går och handlar helgmat på ICA, vin på Systemet, glödlampor och borrstål på Clas Ohlsson eller bara strosar runt och tittar på utbudet i stans alla klädbutiker. Jag kan väl inte direkt påstå att folk stannar med hakan hängande nere vid knäna, pekar och pratar högt när de får syn på oss, men jo, vissa dagar blir de snabba ögonkasten, sneglandet över en axel eller en förstulen viskning två människor emellan när vi passerar helt enkelt för mycket för mig. Ja, det är trist och ja, visst önskar jag att det inte var så. Det är tack och lov heller inte så ofta det känns så, för det mesta "klarar" jag av synligheten men eftersom den inte är självvald kostar den på. Inte sällan när vi är ute tillsammans och min man är ombytt träffar vi på människor som tar mod till sig och kommer fram och börjar prata, kommenterar hans klädstil eller kanske till och med vågar fråga varför han är klädd som han är. Sådana gånger känner vi oss starka, nästan oövervinnerliga - och fulla av tillförsikt om att den dagen då de flesta inte lyfter ett ögonbryn när de möter en transvestit på stan kanske inte är så långt borta ändå... De flesta manliga transvestiter är alldeles vanliga män med alldeles vanliga liv. De flesta är gifta och många har barn. Andelen homoeller bisexuella transvestiter torde vara lika stor som hos befolkningen

9 vaknar i övrigt; att vara tranvestit har ingenting med en persons sexuella läggning att göra. Det tror många - och det är också en av de vanligaste frågorna jag får när människor får veta att jag lever mitt liv tillsammans med en man som är transvestit. "Men du, hur fungerar det? Är inte transvestiter bögar?" Med risk att göra er besvikna - vårt gemensamma liv ser förmodligen ut som de flesta samboende människors. Vi städar, handlar och lagar mat tillsammans, vi går på bio, umgås med vänner och grälar. Oroar oss för att pengarna inte ska räcka, besöker våra svärföräldrar och planerar för semestern - vi är kort sagt ohyggligt vanliga. Ofta känner jag mig trots allt både rik och priviligerad, på samma sätt som jag tror att de flesta människor som "sticker ut" på ett eller annat sätt kan göra. Det faktum att du avviker från normen gör att du märks och som sagt, då skapas också möten med människor som du förmodligen aldrig skulle ha pratat med annars. De mötena berikar och fyller på - det är de där förstulna blickarna och viskningarna som suger energi. Och det är också därför som jag vissa morgnar, de när jag känner att jag inte riktigt orkar möta all världens blickar, helt enkelt vänder mig om, planerar för en lördag på egen hand eller helt enkelt försöker somna om. 9

10 sluppet Henrik har Henriette fri! Text: Allan Numelin Foto: Søren Hytting / Sara Lund Artiklen publiceres med tillladelse fra Baneavisen Som regel er Henrik Henrik på jobbet iført orange arbejdstøj. Men ind imellem er Henrik Henriette iført kjole, makeup og paryk. Måske fik de kaffen i den gale hals. Måske faldt de ned af sofaen. Overraskede var de i hvert fald, kollegaerne på Banestyrelsens elektronikværksted i Vanløse, da en af deres kollegaer en aften tonede frem på tvskærmen. Kollegaen Henrik, som igennem 25 år havde arbejdet i Banestyrelsen, som oftest iført orange arbejdstøj ligesom resten af sine kollegaer, stod nu midt i det københavnske natteliv iført kjole og paryk. Det var første gang, Henriks kollegaer så Henriette. Der blev snakket lidt dagen efter og nogle spurgte også, hvad det var for noget. Så foreslog jeg, at de gik på nettet. Der kunne de se Henriette, fortæller Henrik Sørensen, som dog ikke var helt tryg ved situationen den dag. Men siden har langt de fleste kollegaer accepteret, at Henrik altså sommetider ikke er Henrik, men Henriette. Og de er også blevet en del fordomme kvit. Mod fordomme Netop fordomme og uvidenhed er, hvad Henrik og Henriette i én og samme krop kæmper imod. Det sker som formand/kvinde for Transvestit-foreningen i Danmark. Som formand må han eller hun - være åben og ærlig og vise, at det altså ikke er så mystisk, at nogle mænd kan lide at gå i dametøj. Så Henriette rejser meget rundt og holder foredrag. For Henriks kone var det ikke helt let at tackle situationen, da hendes mand en dag for fem år siden, da de sad og så fjernsyn vistnok filmen Tootsie udbrød: Jeg tror, din mand er transvestit! Men i dag accepterer hun fuldt ud, at hendes mand Henrik ind imellem er hendes veninde Henriette. Henrik og Henriette Henrik er en spinkel, midaldrende mand på ca. 180 centimeter. Hans hår er gråt, lidt tyndt i toppen, og alt i alt er han som så mange andre mænd. Henriette er en kvinde, der er langt mere udfordrende og udadvendt end Henrik. Hun er meget bevidst om sit valg af tøj og makeup og sin måde at agere på. For, som hendes mandlige halvdel påpeger, er der ikke noget mere afslørende, end en kvinde, der går, står og sidder som en mand. Henriette rejser meget rundt og holder foredrag om transvestisme for en masse mennesker. Det kunne Henrik aldrig gøre. Nogle gange tænker jeg - som Henrik: hvordan tør du? Men Henriette tør. Henrik tænker mere på Henriette end omvendt. Henrik kan godt komme forbi en tøjbutik i sit orange arbejdstøj og gå ind for at købe noget til Henriette, men Henriette ville aldrig købe noget til Henrik. Hun glemmer lettere Henrik, fortæller Henrik Sørensen om det paradoks, det er at være to personer i samme krop eller én person med to personligheder. Kun til piger For Henrik handler det at være transvestit ikke om sex. Selvfølgelig er det seksuelt, fordi jeg klæder mig som en pige, men det har ikke noget med sex at gøre, fastslår han og understreger, at han ligesom de fleste af foreningens medlemmer er heteroseksuel. Så selv om Henriks kone og Henriette er veninder og går i byen sammen, så har Henriette ikke adgang til parrets soveværelse. Henrik bliver til Henriette mindst én gang om ugen. Det kræver formand-skabet, for der er en del foredrag og andre aktiviteter, der skal passes. Og selvom han ikke klæder sig i kvindetøj hver dag, skal der helst ikke gå for lang tid imellem, så savner han Henriette. Uden Henriette ville jeg kun leve et halvt liv, siger han. Överst till vänster: Henriks kone Lis og Henriette Foto: Sara Lund Överst till höger: Henriette Foto: Sören Hytting Stora bilden: Henrik Foto: Sören Hytting

11 1 1

12 At lette samvittigheden og fortælle for andre om det som føles vigtigt indebærer for det meste en vis portion risikovillighed. Så når Eva Benner den her morgen går de få skridt fra sit hotelværelse til morgenmaden i restauranten har hun sommerfugle i maven. Om et øjeblik skal hun afholde et seminar med temaet Alt om min familie og vil her fortælle for de andre deltagere i træffet i Båstad hvordan hun har tænkt og reageret når det gælder relationerne mellem sin transvestisme og sin egen familie. eller Jag kan ju i a Text: Lena Edenbrink Bild: Sara Lund Att lätta på förlåten och berätta för andra om det som känns viktigt, innebär för det mesta ett visst mått av risktagande. Så när Eva Linnéa Benner den här morgonen går de få stegen från sitt hotellrum till frukostmatsalen pirrar det i magen. Om bara en kort stund ska hon hålla ett seminarium på temat allt om min familj och hon ska berätta för andra som besöker träffen i Båstad hur hon har tänkt och agerat när det gäller relationen mellan sin transvestism och sin egen familj. Redan tidigt berättade Eva för sin blivande hustru om sin last. Då förstod ingen av dem riktigt vad det var frågan om, de hade helt enkelt inga ord för det som fyllde Evas bror med alla dessa känslor av frid och lugn. I år levde så Eva i garderoben men 1997 berättade hon för hustruns syster att hon är transvestit berättade hon samma sak för sin syster och hennes man, år 2000 var det dags för svägerskans man att invigas. I början av det här året berättade Eva för en barndomsvän som var på tillfälligt besök i den gamla hemstaden - och en dryg månad innan det föredrag Eva alldeles strax ska inleda var det dags för de båda barnen, som nu hunit bli myndiga, att få ta del av pappas andra jag. Tidigare på morgonen, innan hon lämnar sitt hotellrum, har Eva fått ett SMS från barnen som är på resa i Europa. - Lycka till pappa! Själv sitter jag ensam vid ett av fönstren i frukostmatsalen och dricker kaffe när jag ser Eva med bestämda steg sätta kurs mot den lokal där seminariet ska hållas. Plötsligt stannar hon, skrattar till och vänder sig halvt om halvt bort från en kvinna och en man som plötsligt dyker upp i hennes väg. Eva får röda rosor på kinderna, hon ser generad och glad ut när hon kramar om de båda. Bara någon minut senare är rummet fullsatt och Eva tar till orda. Jag tänker berätta hur jag har gjort, hur jag har valt att hantera min transvestism i relation till min familj. Jag säger inte att mitt sätt är det enda, jag säger inte ens att det är ett bra sätt. Men det är mitt sätt, och jag har agerat efter mina värderingar och hur jag har känt. För mig har det å ena sidan handlat om att vara sann mot mig själv, mot den jag är. Å andra sidan har det handlat om att bygga trygghet; för mina barn, för min hustru och för oss som familj. Därför har jag väntat med att berätta för mina barn tills jag uppfattat dem som så pass vuxna och trygga att de kan ta emot det jag har att berätta, säger Eva. - Får barnen inga bra svar slutar de att fråga, samtidigt skapas ett tomrum hos dem som det kan vara svårt att fylla på i efterhand. För Eva har beslutet att berätta varit en process. En process som ledde fram till att hon inte längre orkade hålla detta inom sig utan helt enkelt var tvungen att berätta. Jag tänkte bland annat på att man ju faktiskt lever också efter sin död. I andras tankar, i frågor som de efterlevande har, i olika känslor som väcks och finns kvar. Min transvestism är ju en del av mig, den hör samman med det som är

13 jag. Och en sanning kan man alltid bära, tror jag. Tillfället valdes noga, barnen satte sig tillsammans med föräldrarna för att mysa och prata som vanligt en lördagskväll. Min hustru fick börja, för att skapa trygghet och för att ungarna skulle veta att hon vet, att hon accepterar min transvestism och att hon mår bra. Sedan var det min tur, jag pratade mycket om hur det känns, om hur bra det får mig att må. De sa inte så mycket, men några dagar senare kom min son och frågade om han fick se en bild på Eva. Det fick han givetvis, och så invigde jag tänkte, inte något särskilt tror jag, svarar svågern. Särskilt konstigt minns jag inte att jag tyckte det var, Evas bror är ju en man som alltid varit ärlig och levt nära sina känslor, han har innerliga relationer till sina barn och är en nära och god vän som jag lärt mig uppskatta mycket under årens lopp. Eva fortsätter att prata, säger att det är lätt att börja ta sig friheter när sanningen äntligen är avslöjad. Nu vet ju alla, nu måste min transvestism få gå framåt. Det är lätt att glömma att jag hela tiden är steget före och de steget efter. De kan omöjligt hänga med i min takt. Att de vet innebär inte att de Eva Linnéa Benner lla fall backa med släp. plötsligt är med på allt jag kan tänkas hitta på. Jag tror det är viktigt att hålla igen, att ge dem en chans. Prata och prata ännu mer är det som gäller. På något sätt fungerar barnen och hustrun som bromsklossar, men på ett bra sätt. Min hustru har insett att hon måste acceptera detta. Jag går ut som Eva - men jag kommer alltid tillbaka. I det finns en trygghet också för henne, detta andra jag är inget hot, det är bara en annan del av mig. Som transvestit krånglar man faktiskt till tillvaron en hel del för sina anhöriga - då får man försöka underlätta för dem också. För både min hustru och för de äldsta barnen är det viktigaste att de känner att jag mår bra. Diskussionen vill aldrig ta slut, alla vill dela med sig, berätta om sina erfarenheter. Alla har inte samma positiva erfarenheter av att berätta för sin familj, som Eva Benner. Och innan hon slutar säger hon det igen. - Det här är min historia, jag gör inte anspråk på någon sorts sanning. Så här kan det också vara, så här ser min verklighet ut. jag honom i min hemliga datorvärld, berättade om de lösenordsskyddade filerna där jag bland annat har alla bilder. När han tittat på bilderna sa han Jag är stolt över dig, pappa. Vi andra lyssnar och skjuter in en och annan fråga. Någon vill berätta om hur det var när hon skulle berätta, en annan påpekar att hon då aldrig kommer att berätta för sin mamma. Eva presenterar kvinnan och mannen som hon stött på strax före seminariet. Det visar sig att det är hennes syster och svåger, och att det är första gången de träffar Eva, trots att de vetat om hennes existens i fyra år. Det har inte blivit av tidigare helt enkelt, säger svågern. Våra frågor till honom och Evas syster är många. - Vad tänkte ni när ni fick veta? Tyckte ni det var konstigt? Blev något annorlunda i er relation? De svarar, lugnt och sakligt. Eva lyssnar, det syns att hon är rörd över att de tog sig tid att komma, att de valde just det här tillfället. Njae, jag minns väl inte riktigt vad 1 3

14 Julestemning Text: Aina Valle Bild: Harald Sundbye og Sara Lund på Kapp Et landskap i hvitt og mørke kvelder. Stearinlys som bare kvinner vet å tenne og sette pris på, varmer og kaster sitt flammende lys over røde kinn, ditto munn, rennende neser og øyner som stråler. Det spraker i ovn og det knitrer i kjoler, det klirrer i glass, i perler og pynt. De yndige piker med hynder og brød stiger frem til det dekkede bord med all verdens gleder, med flasker, tallerkener og skåler. Man kan gjerne begynne med slutten. Når enden er god er allting godt. Man sitter der søndag formiddag og spiser en lang og deilig frokost. Praten går. Noen har truffet hverandre før både med og uten skjeggstubber som hos de fleste begynner å titte frem etter to dagers husarrest. I hvert fall på dem som bare har neglelakken igjen etter en lang og like deilig weekend. Selv er jeg fortsatt kvinne og skal være det helt til jeg kommer hjem og blir avslørt av naboen som bor under oss i vår bygård i Oslo. Men også den enden var god. Så fin du er! Jeg kjenner Esther Pirrelli. Vet litt om dette. Både jeg og kona puster lettet ut. Det var ikke verre! Han hadde hørt oss i trappen og ville bare spørre om noe og hadde banket på. Ikke noe poeng å gjemme seg, tenkte jeg. Nå vil jeg stå frem. Og kona var enig. Takk for det. Det er jo bare blitt lettere og lettere å stå frem og si det som det er. Og det skal Esther ha en stor takk for. Og kona der i gården! Og foreningene! Og alle vennene som jeg har fått i foreningen. Etter hvert sier kona det samme. For hun satt også og spiste frokost denne søndagen etter den store førjuls-samlingen på Kapp sammen med restene av Sara Lund fra Malmø. Våre koner hadde truffet hverandre for første gang og kunne langsomt begynne å nøste opp felles opplevelser, tanker og frykt. Men også gleder og takknemmelighet. For både Sara og jeg er enige om en ting (i tillegg til alt det andre): De som er gift med oss er verdens heldigste, som vi: Som kan ha med den vi er gift med når de vil og vi vil. Det er ikke alltid vi vil. Heller ikke alltid de. Men vi er jo også så heldige fordi vi ikke bare har trått over en terskel og meldt oss inn i en forening. En forening som i hvert fall jeg fryktet lenge. Ikke foreningen som sådan, men tanken: Hvordan passer jeg inn sammen med de andre? Hvordan er disse andre, de som får det til, løper på byen, viser seg frem i offentligheten og skriver referater for sammenkomster og turer både her og der, arrangementer jeg ikke tør være med på. Tenkte jeg hele tiden. Hvordan er jeg i forhold til dem. Hvordan kler de seg, ter de seg, sminker de seg. Jo da, alle spørsmålene kjenner vi. Men altså, jeg prøver igjen: Vi er ikke bare blitt medlemmer av denne herlige forening av gode, rare, snille mennesker, men har altså truffet noen fantastiske folk som er helt normale Harald Sundbye og Marion Arntzen som bor i verdens hyggeligste sommerhus når det er sommer i Norge og man bor helt nede i strandkanten av Mjøsa. Om vinteren er det på akkurat samme måten: De bor i verdens koseligste vinterhus nå julehus fortsatt i strandkanten av Mjøsa, nå dekket av sne på isen. Og slik er det vi husker denne weekenden i desember. Et vinterlandskap med blek sol over bølgende åkrer og vakre bondegårder og en middelalderkirke i hvitkalket stein. Fra pipene stiger tynne striper av røyk rett til værs. Det er kaldt, det er stille, det er fred og idyll. Og i det fjerne høres dombjeller fra hester som trekker sleder med folk på vei til kirken. Godt innpakket i pledd og store skinn-feller kommer de frem med rennende neser og røde kinn. Og stiger inn i kirken. Sogneprest Lasse Gran ønsker velkommen til den tredje transegudstjenesten på rad og tenner et lys, også for det. En tradisjon er et faktum og har funnet sin plass etter en idé unnfanget av Marion Arntzen. Vakre salmer og unison sang ble ledet av menighetens pensjonerte organist Tos som også akkompagnerte de mektige soloinnslagene av kirkesanger Lasse Gjestrum som på samme måte som Pias bønn ble hørt for tredje gang i Hoff kirke. Og som alltid gledet Pia oss med sitt vakre violinspill. Denne gang som i fjor akkompagnert av Beate Lise. Og som i fjor fikk vi høre komposisjoner av Beate Lise. De profesjonelle er og blir proffe. Selv er jeg ikke proff, men hadde for tredje gang gleden av å lese dagens tekst. I år Johannes poetiske og filosofiske juleevangelium. Sogneprest Grans varme stemme og varmende ord smøg seg inn i hutrende sjeler som sammen med ham og resten av kirkefolket nøt

15 gjestfriheten og kirkekaffen hos Alvhild og Peder på Gihle gård etterpå. Her ble det pratet over kaffe og kaker, over smått og stort og mer musikk av Beate Lise. Gihle gård er en historie for seg, en historie som går langt tilbake, til gravhaugene det er så mange av og ennå lenger tilbake. Etter en hvil eller to samlet folket seg til festmiddag med festlig oppdekket julemeny hos Marion og Harald. Men først når Sara Lund behaget å gjøre seg ferdig med fotograferingssekvensen. Hun må være Sveriges mestfotograferte transe! Det finnes ingen grenser for hennes poseringer og fraseringer, heldigvis. Sa jeg at det var karamellpudding til dessert. Alle pappaers favoritt!! Noen takket helt sikkert for maten som vi hadde betalt selv, men som vertskapet hadde strevd så ganske ettertrykkelig med, med kjærlighet og mye iver og litt - jeg mener å tro - mye glede. Så gikk det slag i slag. Og ungdommen var med: Datteren i huset I vakre Mira sto for den eksotiske mavedansen, datter i huset II den ikke mindre vakre Tiri stod for hyldningsduetten til et herværende nygiftet par. Harald hadde fyrt opp stampen og grillhytta. Så i nattens mørke var det ikke bare stearinlys som tinte sjeler og stramme hofteholdere, nei i stampen gikk både kirkesangere, et par klokker og en sogneprest. Og en stor-bonde fra Toten og hans viv. Og foran oss lyste Mjøsa hvit og vakker som bare en innsjø kan når det er kaldt om vinteren og varme transer danser i den mørke vinternatt med flagrende gevanter og takknemmelighet om lendet vitende om at det finnes mennesker i denne verden som er fylt av kjærlighet og godhet. De bor på Kapp, like i strandkanten av Mjøsa. Og de har hjerterom. Så her er det plass til flere! Takk. PS. For dem som ankom fredag var det i følge alle digitale bildegjengivelser lefsebaking i kjøkkenet på Starum. Sara ble endelig utlært kokke til manges forundring og Beates anerkjennende blikk. En som har mistet synet sanser det hele og ser. De fleste av oss seende ser ikke det vi ser. DS 1 5

16 prideparaden eller ett telefonsamtal betyder så mycket Text: Sara Lund Bild: Okänd Vad får man om man korsar åskådare med bögar, flator, dragqueens och en handfull transvestiter? Svar: En PrideParad! Jag tvekade inte en sekund när det blev klart att FPE-S skulle närvara i årets Pride. Det var ett bra beslut och det var fullständigt självklart att jag skulle delta fysiskt i tältet i Prideparken, i seminarierna och i paraden. Paraden??!! Näförresten, där gick nog gränsen. Att promenera omkring som någon sorts levande utställningsföremål? Tack, men nej tack! Det är liksom inte min grej. Vågade jag inte ställa upp? Ha! klart att jag vågar men jag vill inte. Jag är ju inte ens bög! Det räcker alldeles utmärkt att vara med allt det andra. Ge mig ett enda bra skäl till varför jag ska gå med i tåget! För att det är så himla kul, svarar Madeleine Nordenstam skrattande och ser ut som om hon menar det. Kul!? Vad är det som är så himla kul med att gå i ett tåg och bli betittad av en massa Stockholmare, muttrar jag oförberedd på just det svaret. Det är tvärtom, säger Lena Edenbrink. Det är vi som tittar på dom! Så har jag aldrig sett det. Jag måste fråga nån med förståndet i behåll! Jo, jag ska gå, svarar Michaela Johansson, som annars brukar vara så klok. Det måste vara någon sorts konspiration, tänker jag. Nä, säger Mia Svensson, jag ska inte gå i paraden. Varför skulle jag göra det? Äntligen en klok människa, tänker jag och hör mig själv svara: För att det är så himla kul! Mia och jag bestämmer oss för att inte bestämma oss. På lördagen är Michaela Johansson och jag i Humlegårdsparken redan klockan ett. Hej Sara, hör jag bakom mig och en trevlig herre presenterar sig som Christina. Han ska inte heller gå med i paraden. Han är transa från Norrland och ska bara kolla om det är nån han känner, och snacka lite. Vi träffar på Sara Lodin, Martin Lejon och några till som är klädda i 1700-talskläder. Dom släpar på en gigantisk skylt; ÅRETS LÄGGNING, CISVESTISM. Cisvestisterna får sexuella vällustkänslor genom att klä sig i forntidsdräkter, står det. Vem ska ni gå med? undrar Sara Lodin? Jag har inte ens bestämt mig för om jag ska gå, svarar jag ärligt. Ska du inte gå? utropar Sara Lodin förfärat. Det är ju det roligaste på hela året! Där kom det igen, tänker jag. Vi är en underavdelning till FPE-S, så vi tänker gå bakom er, fortsätter hon. Mobiltelefonen ringer. Det är Mia. Var är ni? Mitt i parken, vid Linné-statyn, svarar jag. Var är ni? På Norrlandsgatan, tror Mia. Då är ni snart här, säger jag utan att ha en aning om var Norrlandsgatan ligger samtidigt som en norsk promenadorkester försöker spela och stå stilla samtidigt. Ska du gå???? skriker jag i luren. Jaaaa!!! skriker Mia tillbaka. Fan också, tänker jag irriterat, vi skulle ju bestämma oss tillsammans! Ylva Hansson från Härnösand med sambon Ann- Britt dyker upp. Ska ni gå i tåget? frågar jag och vet redan svaret. Vi har glömt vår kamera, kan jag få köpa lite bilder av dig efteråt? fråga Ylva. Jag tar några bilder av henne, men säger inget om att jag inte bestämt mig. Hur ska jag göra? Alla utom jag ska tydligen gå. Det verkar ju himla kul? Julia och Uffe dyker upp. Har vi nån banderoll? frågar Julia. Nä. Dom sa att man kunde måla skyltar här nånstans, men jag har inte sett nåt, svarar jag i ett försök att att skylla på någon annan varför jag inte kan gå med.

17 Vi kan ju gå under RFSL, säger nån, och förstör mitt bästa argument. Mia, Alex, Caroline och Christina Lindmark dyker upp. Där är du ju, utbrister Mia. Ja, jag vet, svarar jag lite purket eftersom Mia bestämt sig trots att vi bestämde att inte bestämma oss. Är jag den ende i hela världen som inte begriper varför man ska gå i en parad? Är det nån som sett Adele? frågar jag. Hon är i tältet. Prideparken öppnade ju 12, svarar Lena. Klockan närmar sig 15 och det börjar bli ordentligt tjockt med folk. Det vimlar av deltagare som lagt ner stort arbete på både kläder och skyltar. Jag ser dragqueens överallt. Måste vara flera hundra. Vissa är groteska, andra är underskönt vackra. Puh, jag måste bestämma mig, detta är ju inte min grej. Fast... det är ju faktiskt en HBT-parad. Och jag är ju faktiskt transa, så jag hör ju faktiskt hit. Och det verkar ju faktiskt himla kul... Jag beslutar mig för att gå med. Åtminstone en liten bit. Paraden sätter sig i rörelse. Vi lämnar Humlegårdsparken och går ner mot... ja, jag vet inte vad vi går ner mot. Jag bara följer med. Skrattar och mår bra. Och gud, va med folk utmed gatorna! Jag ser ingen jag känner och jag undrar vad dom tittar på. Dom ser glada ut. Kanske önskar dom att dom varit med. Det slår mig att nånstans mellan 3 och 6% av åskådarna är transor. Hur många av dom är bögar och flator? Paraden skanderar: Stå inte där breve! Kom in i tåget, va me! Några följer uppmaningen och hoppar in i tåget. Det är fest! Bakom mig upptäcker jag Christina från Norrland. Han har inte heller kunna motstå paradens glädje och charm. Han ser ut att må bra. Det känns både rätt och viktigt att gå med och stå för vem jag är. Nästa år blir vi fler! Hur hamnade vi här? frågar Mia Svensson när vi passerar Kungliga slottet. Det var du som bestämde oss. Du sa ju jaaa, när jag frågade om du bestämt dig. Jag sa, vaaa, för jag hörde bara en orkester i luren! PS. Nästa år ska jag gå i Paraden igen eftersom det var så himla kul! DS 1 7

18 En kofferti garaget Text: Hustru till Jill Görelsdotter Bild: Sara Lund Nytårsaften 2002 klokken fandt jeg noget det ikke var meningen at jeg skulle finde. Anledningen til dette fund var en række tilfældigheder. Min man havde taget initiativ til at rydde op i garagen. Da jeg så det ville jeg ikke stå tilbage, og bestemte mig for at rydde op i alle mine haveredskaber som også stod i garagen. Det greb om sig og medførte at jeg åbnede skabet under vaskebordet. Der stod en kuffert. På Nyårsafton 2002 klockan hittade jag någonting det aldrig var meningen att jag skulle hitta. Anledningen till detta fynd består av en rad tillfälligheter. Min man hade varit energisk nog att städa i garaget, och när jag såg det ville jag inte vara sämre utan bestämde mig för att städa bland mina trädgårdsgrejer som också fanns i garaget. Det i sin tur ledde till att jag öppnade skåpet under diskbänken. Där stod en resväska. Oj då, tänkte jag, undrar hur länge den har stått där? (Senare skulle det visa sig att den hade stått där i exakt två timmar - precis så lång tid som det hade tagit min man att städa bilen.) - Den är säkert full med smutstvätt, bäst att jag packar upp den. Döm om min förvåning när det första jag ser är ett par damskor i storlek 42 (jag har storlek 38). Min första tanke var att han hade en älskarinna som han köpt skor till. Jag skäms lite för det eftersom det var att snoka, men jag var bara tvungen att titta efter vad som mer fanns i väskan. Ni har säkert redan listat ut vad innehållet var. Jodå, mycket riktigt. Där låg flera damplagg i en mycket stor storlek, en peruk, några damstrumpor och en handväska med smycken och smink. - Hjälp, vad betyder detta? Kan det vara så att min man är transvestit? Hur kan det vara möjligt, alla transvestiter är väl homosexuella och det stämmer ju inte direkt in på min man? Kanske kan de också vara bisexuella? Min man har ju sedan ett halvår tillbaka två nya arbetskamrater som är homosexuella. Kan det vara något lurt här? Dessutom har han ju arbetat ovanligt många sena kvällar den senaste tiden. Jag var mycket skakad och fundersam. Hur skulle jag få reda på mer om detta? Jag kom på att jag kunde slå i Nationalencyklopedin. I den fick jag upp ordet transsexuell, vilket naturligtvis gjorde mig än mer konfunderad. Jag visste ju inte då att det var skillnad på att vara ts och tv. I min hjärna var det nu fullständigt kaos. Jag hade mycket svårt att tänka mig något mer karlaktigt än min man. Det var så rörigt i min hjärna att jag beslöt mig för att vänta med att konfrontera honom med innehållet i väskan. På kvällen var vi hos grannen och firade. Min man måste ha varit väldigt fundersam för jag drack nog lite för mycket och var ganska bitsk mot honom. Senare på natten när vi hade gått och lagt oss ställde jag den oerhört intelligenta frågan vad ska du med en sån som mig till? Jag tänkte att jag kunde ju alltid luska lite. Han fattade absolut ingenting! Till saken hör också att vi den senaste tiden hade haft det väldigt bra tillsammans. Jag insåg ganska snart att det nog inte var läge att diskutera detta klockan tre på natten efter alltför många glas av både det ena och andra, så jag bad honom glömma det jag sagt. I en hel vecka våndades jag innan jag vågade konfrontera honom med mitt fynd. Han tog det otroligt bra. Jag hade verkligen laddat upp för att bemöta alla lögner och bortförklaringar som jag var helt säker på skulle komma och det enda han sa var: - Det är mina saker, jag brukar byta om ibland. Därefter kom en lång förklaring om vad det innebar att vara transvestit, samt ett löfte att leta fram allt han kunde hitta på nätet om det hela. Den första känslan var lättnad över att alla mina hemska misstankar var ogrundade. Därefter infann sig en känsla av att ha blivit sviken. Varför hade han inte känt nog tillit för att kunna berätta det för mig? Kände han mig inte bättre än så? Han borde ha förstått att jag inte skulle ta avstånd från honom. Trodde han verkligen att jag skulle gå ifrån honom efter allt som vi har gått igenom tillsammans och tagit oss helskinnade ur? Min hjärna kunde förstå det men mitt hjärta hängde inte riktigt med. Min nästa tanke var måste jag drabbas av allt? Räcker det inte

19 med alla andra tuffa saker vi har fått gå igenom? Botemedlet mot detta var att prata, prata och prata igen. Det blev många långpromenader de närmaste veckorna så att vi skulle kunna prata ostörda. Vi har tre barn så det är inte så lätt att få egen tid, för det mesta är huset fullt av både egna och andras ungar. Ju mer vi pratade desto mer insåg jag att detta faktiskt inte betydde så mycket. Min man var ju inte en annan människa bara för att han ville klä sig i kjol ibland. Det var ju bara ett yttre attribut, det sa ju ingenting om hur han är som person och det är ju trots allt det som räknas. Det var också så att ju mer vi pratade desto fler pusselbitar kom på plats om tidigare händelser och beteenden. Detta gjorde att jag fick bra förklaringar på mycket som varit oklart i vårt förhållande, vilket i sin tur har lett till att vårt förhållande fördjupats. Det som jag nu upplevde som allra svårast var att jag inte kunde prata med någon utomstående om detta, jag som är en sån person som vill prata av mig allt som händer. Men det skulle visa sig att det faktiskt fanns en person till som jag kunde prata med. När jag efter mycket vånda och med löfte om att det inte skulle skrivas något i några journaler berättat om det hela för en psykiatriker som jag någon gång emellanåt besöker, visade det sig att han är den i landet som kan mest om transpersoner. Bengt Lundström heter han, en del av er kanske har hört talas om honom. Detta var helt fantastiskt för mig, det var så skönt att kunna prata med någon utomstående som dessutom begrep vad det var frågan om. Hans funderingar om det hela gjorde mycket för mitt accepterande. Nu återstod bara ett eldprov till. Hittills hade min man inte bytt om fullt ut med smink och allt utan bara med kjol, skor och strumpor. Jag var livrädd för att jag skulle börja gapskratta, jag hade så svårt att tänka mig honom sminkad som kvinna. Tillfället kom när vi åkte till Båstad första gången. Jag vågade knappt titta när han blev sminkad, och när han sedan var klar var jag tvungen att titta på honom hela tiden. Jag gapskrattade inte - jag tyckte till och med att han såg riktigt trevlig ut. Att åka till Båstad visade sig vara en riktig lyckträff. Vi hade fantastiskt roligt och träffade så många trevliga människor. Det gjorde otroligt mycket för mig i min bearbetning av det hela. Jag fick också tillfälle att träffa andra fruar och det tyckte jag var fantastiskt bra. Äntligen fick jag någon att prata med som visste vad det handlade om, mitt behov av det hade varit stort. Det enda jag tycker är svårt numera är ljugandet inför andra om vart vi ska och vad vi ska göra när vi åker för att träffa alla andra. I övrigt spelar det ju faktiskt ingen som helst roll vad man har på sig - det som slutligen betyder något är ju hur man är som människa. 1 9

20 ... og her sitter en gråhåret bror på vei til jobben og undrer seg over det fargerike livet man lever i det skjulte. Visst var det kul å bli Miss i Båstad 2003, og her sitter en gråhåret bror på vei til jobben og undrer seg over det fargerike livet man lever, i det skjulte. Jeg er trist og glad, fokusert og forvirret, tung, lett og takknemlig. Text: Aase Aurora Foto: Sara Lund aaseauro@online.com Aase Aurora / Claus Knudsen sto offentlig frem i november Han bor med sin familie på Lillehammer i Norge. At over 70 transepersoner kan treffes i Båstad skal vi være glade og stolte over. En takk til alle de som legger mye tid og energi på å tilrettelegge for en slik sammenkomst. Ikke minst Sara Lund, som gir så mye av seg selv. Utfordringen blir nå at vi andre stiller opp og gjør en innsats på vår egen måte, så ikke belastningen faller på for få skuldre. Jeg tenkte å ta dere med på min lille opplevelse i hverdager før og etter Båstad, kanskje i en fase av livet der man reflekterer litt ekstra over det livet man lever. Før Båstad satt jeg hos min lege, som jeg ellers sjeldent plager, med jukselapp der det sto: En sterk kvinnelig kjønnstilhørighet hele livet, behøver samtale med psykolog, har aldri følt at kroppen min er helt rett i forhold til mitt mentale kjønn. Egen kvinnegarderobe, medlem av forening fra 1996, fungerer i blant som kvinne offentlig, gift, 3 barn. Kona, eldste sønnen og en liten indre krets vet. Orker ikke dobbeltlivet lengre! Legen, som snart går av med pensjon, sa at dette var nytt for han. Jeg kom med forslag på å sende brev til psykiatrisk poliklinikk og 2 dager etter Båstad sitter jeg for første gang hos en psykolog, og det er i seg selv ganske så interessant. Han hadde heller ikke truffet en transeperson før så jeg fortalte om min familie og oppvekst, som på mange måter opplevdes god, om de valg man gjorde, og det livet man lever. Allerede etter kort tid går det opp for meg hvorfor jeg sitter der. Mitt dillemma var ikke som jeg skrev på huskelappen, at jeg ikke orket dobbeltlivet. Jeg er faktisk glad for den jeg er og vil fortsette å leve med den transe identitet jeg fikk i fødselsgave. Mitt dillemma derimot er best beskrevet av den kloke kliniske psykolog, familieterapeut og sexolog, Elsa Almås, som dessuten er gift med Esben Esther Pirelli Benestad. I Esben sin bok, Kjønn i bevegelse skriver hun i sitt kapittel, Elsas fortelling : Uten at jeg hadde levd sammen med en transeperson, hadde jeg sannsynligvis ikke orket å gå inn i fenomenet og finne ut hva som faktisk finnes innenfor transenes verden. Som alminnelig faglig orientert er en relativt uskyldig, men skremmende uvitende om hva det vil si å være en transe, et tredje kjønn. Jeg har hørt historie på historie om profesjonell uforstand og uvitenhet som transepersoner er blitt møtt med. Psykiatere har utviklet sine teorier på grunnlag av de transene som av mange grunner har utviklet psykiske lidelser, og som har oppsøkt helsevesenet av den grunn. Det kan være vanskelig å se at det ikke er selve transeopplevelsen som skaper lidelsen, men at mangelen på aksept og forståelse for at man er det man er, bidrar til ufrihet, fortregning, undertrykkelse av egne egenskaper og total mangel på støtte og bekreftelse, som er så nødvendig for å utvikle en velfungerende personlighet. Mangelen på aksept og forståelse på den man faktisk er, mener jeg er kjernen for mitt dillemma. Det er alle mine gode venner og venninner i foreningen som har fått Aase til å finne sin velfungerende personlighet. Men hva med hverdagen? Hva med aksept og forståelse i livet utenfor foreningen? Skal vi få aksept og forståelse må vi begynne å synes, delta i debatter både innad og utad, informere og gradvis, når det føles riktig, løfte på sløret og slippe vanlige folk inn i vår transeverden. Vi har kommet langt allerede. Sara sitt åpne møte i Båstad er et godt eksempel på tiltak som øker forståelse og innsikt. Det planlegges blant annet nye filmer om vanlige transepersoner, den norske kirken med biskopen åpner dørene for oss, og enkelte tar det modige steget ut i full offentlighet. Jeg er selv i denne brytningen mellom lengselen etter full offentlighet frihet for å fungere som den jeg er, og frykten og hensynet til hvordan reaksjonene vil bli, ikke minst for de nærmeste. Vel, i mellomtiden sitter årets Miss Båstad hos psykologen igjen og svarer på 538 spørsmål laget for kartlegging av psykiske lidelser. Et av spørsmålene spurte etter mitt kjønn og jeg skrev hin. Dette kunne ikke psykologen akseptere. Vel, i morgen drar jeg til psykologen for tredje gang få se kurven som datamaskinen har skrevet ut etter å ha bearbeidet mine svar. Jeg tror jeg lar han treffe Aase denne gangen. Hvordan skal jeg løse det tro?