10. Nordiskt toppmöte

4 10. Nordiskt toppmöte Dokumentation: - Globaliseringen, finanskrisen och den nordiska välfärdsmodellen (Dokument 15) Temadebatt med de nordiska statsministrarna och ordförandena för de största oppositionspartierna om Globaliseringen, finanskrisen och den nordiska välfärdsmodellen, Dokument 15 Inge Lønning overtog ledelsen af forhandlingerne. Erkki Tuomioja, Nordisk Råds president, Dokument 15: (163) President, statsministrar, ärade gäster, bästa medlemmar i Nordiska rådet, mina damer och herrar, Globaliseringen är inget nytt fenomen för oss i Norden. Redan vikingarna strävade efter att spränga de geografiska gränserna. Som små, öppna och exportberoende länder har vår välfärd redan länge berott på vår förmåga att dra nytta av världsmarknaderna. Globaliseringen är ett annat namn för den internationalisering vi är vana vid. Skillnaden i dag är att vi med hjälp av ny teknologi upplever världsmarknadernas förändringar i realtid. Och ännu viktigare: Vi lever i en värld med 6,3 miljarder människor jämfört med bara 2,3 miljarder ännu vid andra världskrigets slut. Gemensamt beroende är på både gott och ont något ingen mera kan undvika vare sig stormakten eller den minsta staten. Vi i Norden tillhör vinnarna i globaliseringen, men den ställer oss också inför utmaningar och ger oss skyldigheter och ansvar. Nordisk samverkan har varit, är och kommer att förbli en framgångsfaktor och en nödvändighet. Nordiska rådet välkomnar att statsministrarna har tagit fasta på rådets initiativ och lyft globaliseringen till det centrala ämnet i det nordiska samarbetet. Samtidigt kan vi inte förbigå att sättet på vilket detta har gjorts och hur till exempel globaliseringskonferensen arrangerades samt de sega förhandlingar vi har fört kring globaliseringsbudgeten har lätt till onödiga spänningar i förhållandet mellan parlamentarikerna och ministerrådet, spänningar som jag hoppas vi i framtiden kan undvika. Vi delar också statsministrarnas strävan att genom ökat samarbete förstärka de nordiska ländernas konkurrenskraft, förmåga att anpassa sig till globaliseringens krav och utmaningar samt att stärka vår närvaro och vårt agerande på de globala marknaderna. Men samtidigt måste det nordiska samarbetet också inrikta sig på att åstadkomma en bättre globaliseringsförvaltning som ger svar på globaliseringens utmaningar. Även om globaliseringen ökar välståndet i hela världen är det en utmaning för alla i världen att detta ökade välstånd fördelas allt ojämnare människorna, samhällsgrupperna, länderna och regionerna emellan. Den andra utmaningen är hur man kan förvalta globaliseringen. Den avtagande tron på demokratins funktionsduglighet som återspeglas i ett sjunkande valdeltagande och misstro mot den parlamentariska påverkningens effektivitet är följder av de nationella demokratiska institutionernas oförmåga att utöva tillräckligt inflytande på den globala utvecklingen. I och med den aktuella finanskrisen har detta blivit klart för alla. Det är svårt att hitta röster som ännu skulle plädera, i marknadsfundamentalismens anda, för att man borde överlåta åt marknadskrafterna att själva klara sin egen kris utan statlig och internationell inblandning. Vi behöver definitivt en bättre reglering av den internationella finansmarknaden, fullständig transparens, ett slut på skumma skatteparadis och destabiliserande spekulation, rättvisare spelregler för investeringar och styrningsinstrument, som ser till att företag bättre kommer att bära sitt ekologiska och samhälleliga ansvar. Här finns behov och möjligheter för nordisk aktivitet och nordiska initiativ. De nordiska länderna kan, om vi vill, i olika internationella förhandlingsprocesser och organisationer världen

5 över utöva ett mycket större inflytande än vad vår numerära vikt ger. Vårt aktiva och ansvarsfulla engagemang i FN och andra internationella sammanhang betyder att vi njuter ett gott anseende, men också den framgång vår nordiska välfärdsmodell har gett oss har skapat oss trovärdighet och förstärkt vår rykte. Det är ingen slump att våra länder brukar finnas bland de tio bästa i nästan alla internationella skönhetstävlingar om konkurrenskraft, bärkraftig utveckling, FoU-andel av BNP, jämställdhet, skattegrad med mer vårt välfungerande och universella system för utbildning, hälsovård, socialskydd et cetera har vi kunnat skapa och upprätthålla ett inhemskt och internationellt framgångsrikt näringsliv. Globaliseringen handlar inte bara om ekonomi. Den handlar också om medvetenhet om förhållanden i andra delar av världen, om medvetenhet om handlande som har eller får globala konsekvenser såsom klimatförändringen och andra miljöhot. Den handlar om att ta ett ansvar för att främja ett balanserat utnyttjande av jordens resurser, för att främja välståndsutveckling och välfärdsfördelning på global nivå, för att sprida demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Perspektivet måste alltså vidgas från att bara handla om hur man på bästa sätt utnyttjar och anpassar sig till globaliseringen, till hur man kan använda sig av globaliseringen för att påverka politiska, sociala och ekonomiska processer i ett globalt perspektiv. En jämnare fördelning av globaliseringens frukter ligger i de nordiska ländernas, och i hela globens, intresse. Statsminister Fredrik Reinfeldt, Dokument 15: (164) Herr president! Ärade ledamöter! Vid Nordiska rådets grundande skapade man en arena för fördjupat samarbete mellan våra länder. Det är ett samarbete som har tjänat oss väl. Det känns därför extra högtidligt att få stå här vid denna sextionde session i denna ärofulla institution. Jag har i tidigare sammanhang talat mycket om den nordiska modellen och om den styrka och det stora värde vi fäster vid den. Men nu färgas vår vardag inte lika mycket av den framtidstro vi kände så sent som vid vårt Globaliseringsforum, i Riksgränsen i vintras, som av den oro som följt i den globala finanskrisens spår. Vi inser att många amerikaner har lånat för mycket. Via nya, innovativa finansinstrument har dessa problem i sin tur spritts över världen. Vi har lärt oss att ett enskilt lands tillkortakommanden kan bli en hel världs problem. Jag tror att en viktig utgångspunkt även är att se och förstå den oro som människor nu känner till följd av detta. Vi hör mycket om den i Sverige. Småsparare ställer sig frågan: Är mina pengar säkra på kontona? Företagare och hushåll som märker att blodomloppet, de finansiella institutionerna, i ekonomin inte fungerar. Det finns inte lån att få, och det är väldigt svårt att få affärerna att komma i gång eller att komma vidare i livet om man behöver byta bostad. I alla länder finns en liknande oro. I många fall har oron blivit en krass verklighet. Det slår naturligtvis hårt mot enskildas ekonomi såväl som mot viktiga finansiella institutioner och den finansiella stabiliteten. Det är en prövning för den globala ekonomin som vi står inför, och många frågar sig om det finns skäl att ifrågasätta globaliseringen i dess helhet? Jag vill hävda att så inte är fallet. En allt öppnare värld är bra för Norden, våra ekonomier och medborgare, men även en sådan värld behöver trafikregler. Marknadsekonomi och frihandel är fortsatt de bästa verktyg vi har för tillväxt och välstånd, men de behöver lagar och regler för att fungera tillfredställande. De gamla finansiella trafikreglerna är inte anpassade till att vi i dag har en global och inte nationell konkurrens. De är inte heller full ut anpassade till att vi har öppna i stället för slutna ekonomier. Lösningen på detta är inte att vi sluter oss från omvärlden. Den är inte att vare sig göra politiken osynlig eller allomfattande, utan stark där den verkligen behövs.

6 Om vi tidigare har definierat politikens uppgifter som nationella krävs nu att vi ser dem ur ett globalt perspektiv. Vi måste helt enkelt visa att problem och lösningar hänger ihop och matchar varandra. Globaliseringen är fortsatt en möjlighet, men måste nu gå från att vara en revolterande tonåring till att bli en ansvarstagande vuxen. I detta har politiken en roll att fylla, men inte genom krav på en ny ekonomisk världsordning eller rop på protektionism. Förtroendet för systemet måste återupprättas inom själva systemet. Vad som nu har hänt är inte orsakat av frihandel eller öppenhet. Förtroendet har försvunnit delvis därför att allvarliga brister i det finansiella systemet och statliga regleringar har blottlagts. Det är brister som kan åtgärdas, men som kräver ansvarstagande och samarbete mellan länder. I den processen är varje lands ansträngningar, oavsett storlek, lika viktiga. Den viktigaste uppgiften i detta arbete är att vi gemensamt säkerställer att banksystemet börjar fungera igen. Det gäller såväl handeln mellan banker som möjligheten att tillföra kapital till banker som saknar detta. Vi måste ha en struktur för att kunna hantera om banker blir nödlidande allt detta i en internationell kontext och med förståelse för att vad som görs i ett land också måste få sin motsvarighet i andra. Det krävs samling i våra länder, i Norden, Europa och helst också i världen. Vi som tidigare har sett samma samling kring ett europeiskt politiskt ledarskap, som den som varit möjlig de senaste veckorna, påminns inte minst om att EU är som bäst när vi utsätts för prövning. En viktig lärdom är också att det inte gick att samla några få stora, utan det behövdes hela Europas kraft för att utverka en grundsyn för hur vi gemensamt skulle agera, men fortsatt med uppfattningen att det måste ta sin utgångspunkt inom ramen för nationellt ansvarstagande. Vi måste alla ta vårt ansvar, men vi måste välja att göra det samlat och tillsammans med andra. Inte minst for små länder som de nordiska är det en styrka om vi förmår utgå från samlande institutioner som Internationella valutafonden. Det är också viktigt att de åtgärder som utformas grundas på välgrundade analyser och samlat. Att agera förhastat och splittrat är inte till gagn för någon. Låt oss också komma ihåg att dessa gemensamma åtgärder måste komma på plats och fungera, men att det inte helt får överskugga vår vilja att föra diskussioner också om annat. För världen stannar inte i finansorons spår, även om det kan kännas så nu. Hur paradoxalt det än kan låta måste vi fortsatt se och söka lösningar också på våra andra globala utmaningar. Det handlar om jobben och företagandet. Där har våra export- och importinriktade företag fortsatt allt att vinna på en utveckling där handelsbarriärer rivs och gränser suddas ut. Men det ställer, som sagt, ökade krav också på politiken. Det handlar om våra välfärdsmodeller, där vi ständigt måste påminna oss om att det är genom arbete och företagande vi har hittat utrymmet att bygga våra omvittnat välfungerande nordiska välfärdssystem. Vår förmåga att kunna erbjuda dessa välfärdstjänster i framtiden är beroende av att vi lyckas i konkurrensen med jobben och företagandet. Inte minst den demografiska utvecklingen, med en snabbt åldrande befolkning, ger oss skäl att reflektera över hur vi bäst skapar grund for att finansiera vår välfärd i framtiden. I detta blir en politik för arbete och företagande allra viktigast. Utan människors arbetsinsatser kommer vi inte att ha några resurser till välfärden. Så enkelt är sambandet. Tätt länkat till allt detta står också klimatfrågan, vår tids kanske största mänskliga prövning. Vår miljöpolitik som kombinerar tillväxt med lösningar på miljöproblem har gjort den nordiska miljötekniksektorn till en av de främsta i världen.

7 Med ett nytt globalt, än mer ambitiöst klimatavtal kommer det politiska systemet att ställa högre krav på företag att leverera lösningar. Det gäller inte bara här i Norden, utan över hela världen. Det här är en möjlighet för oss som inte får underskattas. Marknaden för klimatanpassad energi kan år 2050 ha ett totalt värde av över 3 000 miljarder dollar och sysselsätta över 25 miljoner människor. Om vi lyckas vända klimatutmaningen till en ekonomisk möjlighet finns alltså goda möjligheter att stärka Nordens konkurrensmöjligheter. Låt oss se klimattekniken som ett steg i den industriella revolutionen. Det började med automatiserade mjölkvarnar och masugnar. Det var ju den tidens teknologiska under. Det fortsatte vidare till bilar producerade på ett löpande band, flygplan som på rad rullades ut till startbanorna. När land, hav och luft inte längre utgör barriärer för människan ställs vi inför nya utmaningar. Vår tids trappsteg är energin. Här har ett Norden som samarbetar kring ekonomi, forskningsansträngningar och utbildningsinsatser alla förutsättningar som krävs för att bli vinnare i en allt mer konkurrensutsatt värld. Vår värld har alltid varit i ständig förändring. Det tål att påminnas om när vi nu upplever oro, problem och ekonomisk nedgång. Det är vår förmåga att anpassa oss och enskilda människors arbetsinsatser som har möjliggjort den otroliga utveckling som vi har sett. Genom ett framgångsrikt samarbete grannar emellan har vår region byggt några av de mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen. Vi är små ekonomier som genom öppenhet och handel lyckats dra stor nytta av globaliseringen. Genom att kombinera innovationskraft, entreprenörskap och företagande med en skattefinansierad välfärd har vi lyckats skapa en region som på ett alldeles särskilt effektivt sätt kan parera vad som ibland beskrivs som globaliseringens negativa effekter. Høgni Hoydal (Den Venstresocialistiske Grønne Gruppe, Tj): (165) Hr. præsident, jeg takker Sveriges statsminister for talen. Statsministeren sagde, at vi skulle oprette nye finansielle trafikregler i stedet for de eksisterende. Jeg har tænkt mig at spørge om dette i en nordisk sammenhæng: Har man blandt de nordiske statsministre diskuteret en samlet nordisk løsning for at adressere finanskrisen, som den er nu, og også diskuteret, hvordan man forhindrer finanskriser fremover? Statsminister Fredrik Reinfeldt: (166) Herr president! Vi har fört en viktig diskussion om de problem som finns på Island och hur vi kan vara en del av en nordisk solidaritet för att med stöd i ett IMF-program, som är på väg på plats, vara en del av den lösning vi hoppas ska bli långsiktig och hållbar på Island. Det har inte förts specifika diskussioner om trafikregler i den nordiska kretsen. Vi har ju ett beslut i Europeiska rådet nu senast som lägger grund för hur vi ska agera mot nödlidande finansiella institutioner, jobba med insättargarantier och kunna tillföra tillkommande medel till finansiella institutioner som så behöver. Det är grundat i de besluten som vi nu försöker skyndsamt genomföra det i Sveriges riksdag senare i veckan, för att kunna få på plats instrumenten för finansiell stabilitet. Høgni Hoydahl: (167) Ja, undskyld mig, når jeg siger, at vi jo mener, at vi skal finde en fællesnordisk løsning også med hensyn til at hjælpe Island i forbindelse med en IMF-løsning. Har Sveriges statsminister nogen reservationer til de krav, som stilles til en hjælpepakke? For jeg deler ikke statsministerens tro på, at vi bare skal have mere af det samme for at ændre verdenskrisen fremover; vi skal også mere refleksivt lave dybtgående ændringer. Har man reservationer over for krav fra IMF om mere marked, mere privatisering for eksempel?

8 Statsminister Fredrik Reinfeldt: (168) Herr President! Den globala turbulens vi har sett har kanske hårdare än någon annanstans drabbat Island. Men då får man komma ihåg att det isländska finansiella systemet i omfattning har varit tio gånger större än den samlade bruttonationalprodukten på Island. Jag kan inte hitta någon motsvarighet till det. Det är klart att det har skapat grund för en utsatthet som kanske inte går att översätta till andra länder och som förklarar en del av förloppet. Jag indikerade att vi är en del av att försöka vara med och rekonstruera detta. Jag delar inte uppfattningen att det inte skulle kunna ske inom ramen för IMF, som har mycket lång och gedigen erfarenhet kring detta och också tillför resurser från institutionen själv. Det har talats om 2 miljarder dollar som IMF själv för in i den här särskilda nödlidandeplanen - någonting som jag tycker att det finns anledning att välkomna. Det kommer i övrigt, som sagt, att handla om nordiska och möjligen andra länder i det som vi nu ska försöka arbeta fram. Hans Frode Asmyhr (uten partigruppetilknytning, Frp), Dokument 15: (169) Ærede president! La meg først takke statsministeren for et interessant innlegg. Det gledet meg også at han fremhevet at markedsøkonomien tross alt i de tider vi er i, er et av de beste verktøy som vi har, selv om vi alle er enige om at det også er et verktøy som trenger klare spilleregler. I det nordiske samarbeidet i Nordisk Råd, og når vi også hører på de to innleggene som har vært her så langt, hører vi at den nordiske velferdsmodellen på en måte blir forgudet. Og det er mye positivt å si om den nordiske velferdsmodellen, men vi må også være klar over at det er svært mange innbyggere i våre land som faller utenfor det som skal være verdens beste velferdsmodell. I Norge, som skal være et av de fremste velferdsland i verden, et av de rikeste land i verden, ser vi som arbeider med politikk der, at det er mange innbyggere som modellen ikke klarer å fange opp. Utenlandske turister som kommer til Oslo, blir møtt av tiggere, prostituerte og narkomane, et tegn på at noe også er galt i et nordisk land. Statsminister Reinfeldt har nå vært statsminister i en del år. Han har vel også da fått identifisert en del feil som den nordiske velferdsmodellen har. Mitt spørsmål til statsministeren er følgende: Er vi for bevisste på fordelene med den nordiske velferdsmodellen? Og glemmer vi helt og er for lite bevisste, ubevisste på, på manglene den har? Statsminister Fredrik Reinfeldt: (170) Herr President! Jag har alltid haft den uppfattningen att politik ska ta sin utgångspunkt i enskilda människor och inte försöka beskriva sin ambition utifrån en modell. Det blir lätt så att man då helt tappar bort de enskilda människorna. När vi säger modell är det ett sätt att försöka beskriva en sorts gemensam ambition, men jag tycker att det är riktigt att alltid komma ihåg den där utgångspunkten. Brister vi har upplevt i Sverige, oavsett vad vi kallar det, som leder till mänskliga tillkortakommanden är till exempel brister i den svenska psykiatrin, brister i uppföljning av missbruksproblem, brister i rättsväsendet, som inte kommer nödställda som lever i skuggan av våld och brott till stöd, inte minst barn som växer upp i våldsamma miljöer. Det finns många saker som brister också i utvecklade samhällen. Det kan ibland vara svårt att se det, och man måste skrapa lite på ytan. Politiken är alltid bäst när den är samhällskritisk, när den kommer nära inpå människor och försöker ta det som utgångspunkt. Vi har försökt formulera en politik för att möta bland annat de brister jag just nämnde. Hans Frode Asmyhr: (171) Takk for svaret. Jeg synes også det er bra at statsministeren fremhever at det ikke er modeller som er det viktige, men at det er den enkelte innbygger i de nordiske land. Jeg ser det også slik at han da vil ta med seg de erfaringer han har gjort seg som statsminister så langt for også å fremheve de utfordringer som mange enkeltindivider i de nordiske land har, i sine dialoger med de andre nordiske regjeringslederne.

9 Statsminister Fredrik Reinfeldt: (172) Herr President! Ja, det finns all anledning att föra de här diskussionerna. Eftersom väldigt mycket av mitt tal och våra diskussioner handlar om globaliseringens effekter kan jag säga att utgångspunkten är att Sverige, och Norden, ska möta ökad konkurrens med längre utbildningar och mer kvalificerad arbetskraft. Jag har ingenting emot det. Men vi måste inse att människor inte är lika och att alla inte har samma förutsättningar. Det kommer till exempel att leda till en diskussion, som vi redan har i Sverige, om att de som är lågproduktiva, har en kortare utbildning och har svårare att hävda sig i arbetslivet: Vart ska de ta vägen i ett samhälle där man ställer väldigt höga krav på dem som ska rymmas i arbetslivet? Den typen av frågor har lett oss till att formulera svar som handlar om att aktivt sänka trösklar och mycket mer aktivt jobba med matchning för att få in dem som stått länge utanför den svenska arbetsmarknaden, det vi kallar vår tids nya arbetslinje. Det är ett exempel, och det finns säkert andra som vi har anledning att se på. Utgångspunkten ska vara just den att man ser att det finns brister i det egna samhället, hur nöjd man än är, och sedan ta det som utgångspunkt för att utforma politiken. Jan Lindholm (Mittengruppen, mp), Dokument 15: (173) Herr President! För oss som inte har disputerat i nationalekonomi är det risk att trampa i klaveret i den här turbulenta finanskrisen, med alla de spekulationer som finns. Det är lätt att i debatten få uppfattningen att det som regeringarna arbetar med i första hand är att rädda spekulanternas uppblåsta förmögenheter och kanske inte rädda ekonomin för de vanliga medborgarna. Det är en bild. Jag tänkte passa på tillfället att fråga, när vi nu har alla de nordiska statsministrarna här, och jag börjar med den svenske statsministern: Är det så - det antyddes i anförandet att man ser en koppling mellan finanskrisen och de klimathot vi står inför på ett mer konkret sätt? Jag tycker att det borde vara ganska möjligt att använda en del av alla dessa tusentals miljarder som regeringarna nu stoppar in till att väldigt tydligt börja bygga det samhälle som vi behöver för att klara den värld vi vet kommer som en följd av klimatförändringarna. Väldigt konkret har vi när det gäller Norden ett behov av att snabbt ta fram en nordisk infrastruktur som är klimatsmart, som håller i morgondagens värld. Jag vet att det är långa terminsprocesser för infrastruktur, men diskuterar man det? Det skulle jag vilja veta. Statsminister Fredrik Reinfeldt: (174) Herr president! Jag kan lugna frågeställaren med att jag inte är disputerad i nationalekonomi, men jag tror ändå att det är viktigt att försöka förstå behovet av trafikregler och att möta den här väldigt turbulenta situationen med nya regelsystem. Den lagstiftning som vi nu ber Sveriges riksdag att ta ställning till har ju inte funnits på plats tidigare. I avsaknad av det finns risk att problemen eskalerar. Jag höll precis innan jag åkte till ett toppmöte i Peking i helgen ett seminarium med utgångspunkt i hur de finansiella resurserna i världen ska kunna styras på ett sätt som gör att klimatfrågan får stöd som leder till omställning. Framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om de privata investeringsflödena. Hur kan man med olika värderingsinstrument synliggöra för människor vad som är mer klimatriktiga finansiella investeringar. Det finns en diskussion om detta i de finansiella branscherna som jag tycker är väldigt intressant. Flera av oss har påpekat att det just i ett läge där vi ser över finanssystem och finansstruktur finns all anledning att föra in den diskussionen. Jag tror på konsumentmakt och jag tror att företagets egna ambitioner i dag väldigt mycket är att göra det som är klimatriktigt. Då måste det också finnas en sådan analys, finnas en möjlighet för värderingsinstitut och andra det kan också vara frivilligorganisationer att bedöma vad som är klimatriktigt. Det är min uppfattning, och det finns en sådan diskussion, att det delvis är på väg fram exempel på detta. Sedan vill jag bara tydliggöra, för det nämns väldigt stora belopp hela tiden när det gäller de garantier och annat som ställs ut, att vi har varit väldigt tydliga i vår svenska utgångspunkt. Vi ska inte skicka notan till skattebetalarna. Den stabiliseringsfond vi begär Sveriges riksdags stöd för att inrätta kommer att finansieras med avgifter som vi lägger på bankerna. Jag för-

0 utsätter att vi förhoppningsvis inte ska skicka någon nota alls till svenska skattebetalare. Trots att det nämns stora siffror kommer det inte att påverka någons plånbok, åtminstone inte i det perspektivet. Det finns alltid de som förlorar stora resurser i sådan här finansiell turbulens. Det är också viktigt att vi har en insättningsgaranti som är riktad just mot att säkra småspararnas pengar. Det är därför jag menar att vi tar det här på allvar. Jan Lindholm: (175) Herr president! Jag frågade mer om de offentliga aktörernas, staternas, möjlighet att agera och investera i klimatsmart teknik för framtiden. Nu nämner statsministern konsumenterna. Jag tycker att det är ett väldigt intressant spår. Just när det gäller infrastruktur är det faktiskt så att de enskilda konsumenternas samlade investeringar är vida större än de som samhället kan göra. Tyvärr har konsumenterna gjort felaktiga investeringar de senaste åren. Men det är jättespännande om det nu pågår en process för att försöka få de enskilda att göra de klimatsmarta investeringarna. Det kanske är det vi ser när den svenska bilindustrin kollapsar. Det kanske är så att vi ska uppmana de nordiska bilkonsumenterna att vänta fem år med att köpa nästa bil. I och för sig slår det hårt mot industrin i dag, men det kanske är det som är det smarta på sikt. Vad anser ministern om det? Statsminister Fredrik Reinfeldt: (176) Herr president! Bilindustrin är numera amerikanskägd, kan jag säga. Jag tror att jag ska akta mig för att föra en detaljerad diskussion just om det. Får jag bara säga att man i de finansiella flödena räknar med att ungefär 85 procent är privata flöden. Den som inte har någon diskussion om de privata investeringsflödena i världen kommer att missa många av klimatmålen. Låt oss titta på de offentliga flödena. Vi har bett Gunilla Carlsson leda en särskild internationell kommission för att titta på hur biståndsmedel kan användas på ett sätt som klimatsäkrar biståndet. Jag kan gärna också ställa frågan hur det ska vara med övriga offentliga investeringar. Då får man dock komma ihåg en sak, och det är ofta klimatforskare apropå vem som är disputerad som påpekar detta. Det bästa är om ni använder en korrekt prissättning av CO 2, put a price on carbon, som de säger. Då kommer väldigt mycket av investeringsflödena att rätta in sig gentemot en prissättning som har tagit in de negativa effekter för miljö och klimat som finns om man använder fossila bränslen i för stor utsträckning. Jag tror att det viktiga i så fall är att ha rätt avvägda styrmedel. Min känsla när jag är i Kina till exempel är att det finns många ambitioner på miljöområdet. Grundproblemet som gör att de inte har kommit tillräckligt långt är att de inte prissätter CO 2 -utsläppen på ett riktigt sätt och att de subventionerar energipriserna. Det gör att det blir felaktiga beteenden i ekonomin. Paavo Arhinmäki (Den vänstersocialistiska gröna gruppen, vänst), Dokument 15: (177) Arvoisa puhemies! Ensinnäkin täytyy sanoa, että Pohjoismaat pärjäävät globalisaatiossa vain jos säilytämme pohjoismaisen hyvinvointimallin: maksuttoman koulutuksen, korkean koulutustason, turvallisen yhteiskunnan, jossa kukaan ei putoa turvaverkkojen ulkopuolelle. Mutta nyt tässä globaalissa talouskriisissä Pohjoismaiden pitää toimia yhdessä myös sen suhteen, että meidän pitää vaatia rajoituksia täysin vapaana laukkaaville markkinavoimille. Myös Pohjoismaissa viimeisen 10-15 vuoden aikana on edennyt uusliberalismi, ja se uusliberalismi on tämän päivän näkökulmasta vanhanaikaista politiikkaa. Rahamarkkinoiden sääntely sen sijaan on uudenaikaista politiikkaa. Nyt tarvitaan Pohjoismailta yhteisiä toimia, joilla pyritään sääntelemään globaaleja rahamarkkinoita. Esimerkiksi Tobinin vero on yksi tällainen malli, jota Pohjoismaiden pitäisi yhdessä voimakkaasti ajaa. Kysynkin pääministeri Reinfeldtiltä: Mitä yhteisiä toimia Pohjoismaat ovat suunnitelleet rahamarkkinoiden hillitsemiseksi ja miten IMF:n apuun Islannille on suhtauduttu? Tiedämme, että IMF:n avun tulokset esimerkiksi Argentiinassa ovat olleet kaikkea muuta kuin hyvää kansalle, tavallisille ihmisille.

1 Paavo Arhinmäkis tale i svensk oversættelse: (177) Ärade talman! För det första måste det sägas att Norden klarar av globaliseringen endast ifall vi bevarar den nordiska välfärdsmodellen: gratis utbildning, hög utbildningsnivå, ett tryggt samhälle där ingen faller utanför sociala skyddsnät. Men nu i denna globala ekonomiska kris måste de nordiska länderna även verka tillsammans för att kräva gränser för fritt rännande marknadskrafter. De senaste 10 15 åren har nyliberalismen gjort framsteg även i Norden, och denna nyliberalism är gammaldags politik ur denna tids perspektiv. En reglering av penningmarknaden är däremot tidsenlig politik. Nu behövs gemensamma nordiska åtgärder för att reglera den globala penningmarknaden. Tobinskatten är ett exempel på en sådan modell som de nordiska länderna bör gemensamt verka för. Därför frågar jag statsminister Reinfeldt: Vilka gemensamma åtgärder har de nordiska länderna planerat för att stävja penningmarknaden och hur har man förhållit sig till att Island får stöd av IMF? Vi vet ju att i till exempel Argentina har IMF-hjälpen resulterat i allt annat än något som gagnar folket, vanliga människor. Statsminister Fredrik Reinfeldt: (178) Herr president! Slutsatserna är att vi har vunnit väldigt mycket på globalisering och möjligheter att kunna finansiera goda företagsprojekt och få god avkastning på våra pensionspengar i en alltmer öppen ekonomisk värld. Men det finns också risker förknippat med detta och det nämnde jag i mitt anförande. Det vi har lärt oss är att vi behöver system på plats som garanterar småsparares insättningar så att de inte känner oro eller tror att de måste ta ut alla pengar så fort det blir oroligt. Det andra är att man måste ha någon form av möjlighet att tillföra kapital, framför allt till systemviktiga finansiella institutioner. Men då gör vi naturligtvis det på sådant sätt att vi tar betalt för detta. Vi har, som det heter, faciliterat våra respektive riksbanker att vara mycket aktiva inför detta, men det är ju någonting som görs på marknadsmässig grund. Vi måste också kunna agera mot finansiella institutioner som är nödlidande på ett sätt som dessutom är lika mellan olika länder. Allt detta har ju under kort tid tagits fram i Europa och genomförs nu i de olika europeiska länderna. Det är min förhoppning att man får något liknande på plats också globalt. Vi har ju sett vad som inte fungerar. Den amerikanska metoden att gå bara på nödlidande institutioner och inte bry sig om de andra riskerar att sprida misstro och leda till brister i förtroende. Att de stora länderna pratar med varandra som om de små inte fanns fungerar inte heller. De täcker inte hela det finansiella systemet. Jag tror att Europa är på gång med något väsentligt, lagom, kloka och avvägda regleringar som inte förstör det som skapar livskraft i vår ekonomi men som ändå balanserar det faktum att det som en gång var nationellt nu har blivit globalt. Jag vet inte om det tillfredsställer frågeställarens uppfattningar och syn på hur detta ska fungera, men jag tror trots allt att det är en väldigt klok avvägning så långt som vi har kunnat komma. Det kommer att också leda vidare till en diskussion om IMF. Där har trots allt, till skillnad från mycket annat, varit en plats där alla länder fått vara med. Sedan finns också en diskussion om makten i IMF och Världsbanken. Den kommer säkert att nu föras tydligare. Jag tror mer på att förnya och modernisera de institutionerna än på utropandet av en ny ekonomisk världsordning. Åtminstone tänker jag vara skeptisk tills jag vet vad den nya världsordningen innehåller. Det har inte varit alldeles tydligt för mig. Presidenten lukkede for flere replikker og gik herefter over til at følge talerlisten. Helle Thorning-Schmidt, partiformand, S: (179) Det er en ære og glæde at være her i dag. De møder, som vi i de her dage holder i Nordisk Råd, vil vi huske som nogle af de meget vigtige møder i Nordisk Råd. Det, vi har sat os for, er at diskutere globalisering, og man kan jo netop sige, at den bekymring, som står over alt andet ved dette møde i Nordisk Råd, nemlig den finansielle krise, med al tydelighed måske også for stor tydelighed viser, hvad globaliseringen egentlig betyder. Hvis der var nogle, der var i tvivl om, hvad globaliseringen var, før den finansielle krise, er hver eneste

2 borger blevet klar over, hvad globalisering også kan betyde på både godt, og i de her dage, også på ondt. I alle vores lande, i de nordiske lande, har der været hjælpepakker oven på den finansielle krise. Der har været mindre vækst, der har været rentestigninger, der har været afskedigelser, og mange af vores borgere er dybt bekymrede. Særlig vores venner i Island har problemer, og også på denne Nordiske Råds session har vi mærket, at de nordiske landes naboskab og bånd er stærke. Jeg vil gøre mit til, at vi også i Danmark kan hjælpe det Island, som i øjeblikket beder os om hjælp. Den finansielle krise viser os jo det, som mange af os socialdemokrater har vidst i ganske mange år, nemlig at markedet er en god tjener, men at markedet også er en elendig herre. Markedet kan nemlig kun fungere til gavn for alle, hvis det reguleres politisk. Det er også den tankegang, som dybest set har skabt den nordiske velfærdsmodel, som vi alle sammen er så glade for. Da det gik galt i den finansielle sektor, var det netop staten, der måtte tage over, og politikken måtte igen spille en rolle. Og når alt dette har lagt sig, når alt det med den finansielle krise er slut, så tror jeg, at det, der vil stå tilbage, er, at politik betyder noget. Det er lige præcis det, vi skal tage med os, når vi skal løse de kommende års kæmpestore udfordringer. Vi i de nordiske lande, ja, faktisk hele verdenssamfundet, står over for to store udfordringer. Finanskrisen truer familiernes og virksomhedernes økonomiske stabilitet og tryghed, og klimakrisen truer vores natur og vores samfund. Og vi ved også, at vi ikke har råd til at fejle. Det vil være en fejl, hvis vi i de kommende måneder og år ikke sikrer vores velfærdsøkonomier mod det voldsomme økonomiske tilbageslag, som vi står i lige nu. Og det vil være en fejl ikke at bruge Nordens samlede stemme til at modvirke de klimaforandringer, som vi også er klar over at vi står over for. Men den største fejl, vi kan begå i den kommende tid, vil være, hvis vi ikke forstår, at finanskrisen og klimakrisen skal løses på en og samme tid. Vi ved, at de to kriser stikker dybt, og vi ved også, at løsningen af både finanskrisen og klimakrisen betyder, at vi skal finde en ny sammenhæng mellem markedet og de politiske kræfter, og den røde tråd skal være, at vi bliver nødt til at forlange regulering for at klare de to udfordringer. Jeg er bekymret for, at der er mange, der i den kommende tid vil sige, at når vi nu har finanskrisen, kan vi ikke også samtidig løse klimakrisen. Vi så allerede for nogle uger siden ved det europæiske topmøde, at der er visse kræfter i Europa, som forsøger at bremse udviklingen af de smarte klimaløsninger med henvisning til den finansielle krise. Jeg mener, at det er der, vi i disse år skal sætte ind. Jeg tror, at vi klart og tydeligt skal sige, at hvis vi skal løse den finansielle krise, skal vi samtidig klare klimaudfordringerne. Vi skal vise, at man både kan have et velfærdssamfund og være konkurrencedygtig, og vi skal vise, at man på en og samme tid kan løse klimaproblemerne og problemerne i den finansielle sektor. Og at vi ikke vil acceptere, at den finansielle krise bliver brugt som en dårlig undskyldning for enten at skære ned på vores velfærdssamfund eller lade være med at løse klimakrisen. Europa, Norden, verdenssamfundet må ikke nå til den forkerte konklusion, netop en konklusion, der siger: I dag løser vi den finansielle krise; i morgen løser vi klimakrisen. Vi bør ikke diskutere klimakrisen i et rum og den finansielle krise i et andet lokale. Jeg er helt overbevist om, at hvis vi løser klimakrisen og har smarte klimaløsninger, så står vi over for en fremtid, der kan skabe ny vækst, nye job, ny industri, og derfor kan kun fremadrettede klimaløsninger være med til at løse den aktuelle finanskrise. Der er ikke nogen modsætning mellem klimaløsninger og økonomisk fremdrift. Det er opskriften på det, vi skal gøre i den kommende tid, i de næste år og i årene, der kommer. Vi skal forstå, at klimakrisen er skabt af mennesker og skal løses af mennesker og gennem politik, og vi skal forstå, at finanskrisen ligeså er skabt af mennesker og skal løses af mennesker og gennem politik. Verden har brug for mere politik, ikke mindre, og jeg tror, at Norden har en enestående chance for at gå forrest. Tak for ordet.

3 Rolf Reikvam (Den venstersosialistiske grønne gruppen), Dokument 15: (180) Det er vel ikke så mange grunner til å være uenig i den retorikken som ble brukt i dette innlegget. Men hva er politikken? Den er det vanskelig å få tak i. Krisen skal løses gjennom politikk eller av politikk. For å prøve å forstå hva svarene var, har jeg behov for å være litt konkret og ta utgangspunkt i det danske samfunn. Krisen er jo ikke så veldig stor i Danmark ennå, men den blir vel sikkert større. Helt konkret i forhold til det danske samfunn: Hvordan skal de løse krisen? Hvilke tiltak mener sosialdemokratene må settes inn i Danmark for at man kan løse denne krisen som stat? Helle Thorning-Schmidt: (181) Jeg ser krisen, den finansielle krise, som en krise i to stadier. Det første, vi skal gøre, er at skabe stabile rammer i den finansielle krise. Derfor har de danske Socialdemokrater taget et stort ansvar og bidraget til, at vi kunne komme i gang med de finansielle pakker, hvor vi bl.a. har lagt et redningsnet, et sikkerhedsnet, ud over de danske banker og på den måde sikret den finansielle stabilitet. Men der er også et stadie, der kommer efter den finansielle krise her og nu. Der skal vi gøre to ting mindst. For det første skal vi sikre, at krisen ikke bider sig fast i den danske økonomi. Derfor har Socialdemokraterne valgt det klare synspunkt, at vi skal holde en fast og sikker hånd under væksten og økonomien, så krisen og ledigheden ikke bider sig fast i dansk økonomi. Så vi skal give et lille skub til økonomien for at sikre økonomisk fremgang. Det er det ene. For det andet må vi ikke tøve med at sætte gang i investeringer, der skal sikre smarte klimaløsninger. Det gælder på vores infrastruktur i hovedstaden, hvor vi bliver nødt til at tage nogle nye og ikke før benyttede skridt for at sikre en infrastruktur, der er klimasmart; det er det næste, vi skal gøre. Så løsningen er grundlæggende investeringer i fremtiden ikke det modsatte, hvor vi lader være at investere, bruger krisen som en dårlig undskyldning for at rive velfærdssamfundets fundament ned. Vi skal i stedet investere os ud af krisen. Rolf Reikvam: (182) La meg prøve å gripe fatt i dagens situasjon i Danmark innenfor finansnæringen. Det er sannsynlig at det også i Danmark har vært for liten regulering av finansnæringen. Vil de danske sosialdemokratene i tiden framover stille krav om en strengere regulering av finansnæringen? Helt konkret: Ser du for deg at det vil bli et av svarene deres? Helle Thorning-Schmidt: (183) Det er klart, at vi skal have en strammere regulering af finanssektoren, og når Socialdemokraterne i Danmark tog ansvaret for den finansielle pakke, som vi vedtog for to uger siden, var det netop med krav om, at banksektoren skulle reguleres langt bedre. En af de ting, Socialdemokraterne har været oprørte over, er, at bankdirektørerne har haft mulighed for at lønne sig selv i aktieoptioner, hvilket har medført en meget uheldig incitamentsstruktur i den danske bankverden. Så et af vores krav har været, at man indfører et fuldstændigt stop for det i de næste to år, og så har vi lagt en plan for, hvorledes vi fremover skal regulere den danske banksektor. Der er bestemt behov for et bedre finanstilsyn og en bedre regulering. Statsminister Geir Haarde: (184) Jeg vil begynne med å takke Nordisk Råd for å sette denne viktige saken på dagsordenen. En av de nordiske samarbeidsoppgavene neste år blir jo å begynne forberedelsene til siste halvdel av toppforskningsinitiativet. Det dreier seg nettopp om forskning på velferds- og helsespørsmål i et globaliseringsperspektiv. Det er virkelig god grunn til å se på de nye oppgavene vi står overfor i velferdssamfunnet i fellesskap, og lære av hverandres erfaringer. Det blir en oppgave for oss islendinger å sørge for at dette arbeidet får en god og effektiv oppstart. Derfor har jeg store forventninger til

4 diskusjonen her i dag og legger vekt på at det blir tatt hensyn til rådets synspunkter i det arbeidet som ligger foran oss. Det nordiske velferdssystemet er gjerne brukt som en praktisk målestokk for andre nasjoner når det gjelder velferdssaker. I Norden bruker vi store økonomiske midler for å bygge opp det beste velferdssystemet man kjenner til i verden. Den økonomiske krisen vi nå konfronteres med, gjør det desto mer påkrevd å iaktta velferdssystemene våre. Vår viktigste oppgave er riktignok å passe på at vi fortsatt kan sørge for trygghet for våre innbyggere. Samtidig er behovet for å effektivisere, om noe, enda mer påkrevd. Vi må sørge for å få så mye som mulig igjen for hver krone vi setter inn i systemet. Det er de utfordringene vi nå står overfor, i et nøtteskall. Vi betaler for sosial sikkerhet fra våre felles kasser. I det nordiske velferdssystemet har alle rett til bistand. Det er et sikkerhetsnett for høy og lav, uavhengig av inntekter og økonomisk stilling. Det er vi stolte av, og vi setter vår ære i følge denne grunnregelen. Med henblikk på dette har det skapt forundring at Norden skulle plassere seg blant verdens rikeste land. I globaliserte omgivelser for handel og konkurranse kommer Norden heldig ut på rankinglister som måler de elementene som har betydning for å nå et godt økonomisk resultat. Slike elementer er f.eks. konkurranseevne, innovasjonsevne, kreativitet, bruk av ny teknologi og gjensidig tillit mellom mennesker. For øyeblikket ser det riktignok ikke så godt ut økonomisk sett, men vi må ikke glemme at vi har hatt velstand og økonomisk vekst i Norden de siste årene. Derfor er det ikke annet å vente enn at man spør seg om hvordan Norden kan opprettholde velferdssystemet på samme tid som de plasserer seg i spissen når det gjelder gode økonomiske resultater. Det er mangt som peker mot at det nettopp er en positiv forbindelse mellom disse to elementene som kjennetegner de nordiske landene. Forskning viser at mennesker i land der det hersker sosial trygghet, har en mer positiv holdning til meningsfrihet og globalisering. For små land, som de nordiske landene, spiller meningsfrihet en stor rolle, og slik frihet har hersket i våre land i lange tider. Adgang til internasjonale markeder er en viktig forutsetning for å sikre folk en god levestandard. I en globalisert verden må små land være i stand til å ta del i internasjonal konkurranse. Dette medfører dessverre ofte stor risiko, slik vi nettopp har sett eksempel på. Til tross for dette må det videre målet være å ta sterk del i den internasjonale konkurransen, selv om det i fremtiden må være strengere tilsyn og klarere rammer. Med det nordiske velferdssystemet har vi knyttet et fullmasket sikkerhetsnett for våre innbyggere. Det er designet med tanke på risikoutjevning og beskytter mot den største smellen når noe går galt. Vågemot er nemlig et nøkkelpunkt når det gjelder nyskaping, som igjen spiller den største rollen når det gjelder konkurranseevne i en globalisert verden. Det er påpekt at det nettopp kan være denne årsakssammenhengen som skaper maskinen. Et sterkt velferdssystem stimulerer innbyggernes initiativ og vågemot og gjør at folk har større sannsynlighet for å tore å sette nye ideer ut i livet. På forskjellige områder har vi gått ulike veier for å sikre velferden i landene våre, med den nordiske velferdsmodellen som fellesnevneren. På samme måten som man har til felles å se på et sterkt velferdssystem som en god investering på kortere eller lengre tid, er det ikke dermed sagt at de offentlige instansene behøver å administrere det i ett og alt eller ta seg av alle tjenester, selv om det betales for med offentlige midler. Dette er et dyrt system. Det vet vi, og det burde dra fordel av varierte organisasjonsformer på flest mulig områder innen helse- og samfunnssektoren og på den måten sikre en økonomisk utnyttelse av ressursene. Utviklingen går nå også i den retning at selvstendige instanser kan påta seg disse oppgaver i større grad enn det som er vanlig i dag, og det blir mulig å dra mer fordel av det individuelle initiativ. På Island har vi god erfaring med privatdrevne tjenester og omfattende avtaler med både veldedighetsorganisasjoner, foreninger, private parter og stiftelser. Videre mener jeg at det også er vel verdt å undersøke om de nordiske land ikke bør øke samarbeidet om opprettelse av et nordisk marked for medisiner og helsetjenester og arbeide for konkrete felles løsninger på dette området. Det kan skje ved at man bl.a. avskaffer de grensehindringer som måtte være til stede. Et konkret samarbeid på dette området vil kunne tilføre den nordiske velferdsmodellen et nytt, spennende og mer dynamisk perspektiv.

5 Ideen om den globale landsbyen, som ble presentert tidlig i siste halvdel av forrige århundre, har for lenge siden blitt til virkelighet. Grensene mellom nasjoner og stater har blitt uklarere, og geografisk avstand spiller liten rolle. Med mer effektiv teknikk og frihet i næringslivet har den globale økonomiske sammensmeltningen blitt et faktum. Det betyr at misgrep og gale avgjørelser kan sette i gang kjedereaksjoner med alvorlige konsekvenser. Derfor står verdenssamfunnet nå overfor faren for et økonomisk krakk i en målestokk ingen har sett maken til. Virkningene fra en krise på verdens felles markeder kan nå merkes i alle verdenshjørner, og hvis alt går på verste måte, vil det til slutt ikke finnes noe hus eller hjem som er uberørt av krisen. Island må, på samme måte som andre nasjoner, forholde seg til konsekvensene av denne krisen. En av de viktigste oppgavene blir å forhindre forlis av islandske hjem, for mange har mistet mye, både arbeid og økonomiske midler. Har det noen gang vært bruk for et sterkt nasjonalt velferdssystem og nordisk solidaritet, er det nettopp i en tid som denne. Marion Pedersen (Midtergruppen, V): (185) Hr. præsident. Først vil jeg undskylde over for dem af mine kolleger, der var til stede til kl. 12. De har hørt det, jeg nu vil gentage, men det har Islands statsminister ikke, da han ikke blev og hørte alle vore indlæg. Jeg har været med i globaliseringsinitiativet fra første færd inden for Nordisk Råd. Jeg sad som formand for den gruppe, Nordisk Råd nedsatte. Der har hele tiden været 100 procent opbakning fra Nordisk Råd til projektet. I starten var Nordisk Ministerråd meget tøvende, men efter at statsministrene gik ind, har de adopteret ideen fuldt ud. Problemet for os parlamentarikere i Nordisk Råd er nu, at vi føler, at vi er kørt ud på et sidespor. Hver gang, der kommer noget fra Nordisk Ministerråd om globalisering, er det færdigt og ikke til diskussion. Vi blev lovet, da vi startede initiativet og vi forventede sådan set også, kan man sige at blive inddraget i planlægningen og i udviklingen af ideerne. Jeg håber, statsministeren for Island under sit formandskab vil leve op til det løfte, vi fik i starten. Vi håber som politikere, at det ikke endnu en gang selv om vi også indimellem selv bruger det - vil være en masse smukke ord og ingen handling. Vi vil meget gerne se handling og være inddraget. Nordisk Råd har nu bidraget med 60 mio. kroner til globaliseringspuljen, og jeg vil godt spørge, hvornår vi ser de nationale bidrag til finansieringen, som vi fik stillet i udsigt. Tak! Statsminister Geir H. Haarde: (186) Jeg vil bare påminne det jeg sa tidligere i min tale, at vi har store forventninger til diskusjonen her i dag. Vi legger vekt på at det blir tatt hensyn til Rådets synspunkter i det arbeidet som ligger foran oss. Jeg understreker og gjentar disse ord. Marion Pedersen: (187) Jeg hørte, at ministeren sagde før, at han lagde vægt på diskussionerne her i dag, men det er altså lidt svært at diskutere ud i den tomme luft. Vi var i hvert fald tre eller fire, der var på talerstolen, efter at statsministeren var gået, og vi følte, at vi talte ud i den tomme luft, og det er ikke det, vi i Nordisk Råd normalt forbinder med dialog. Statsminister Geir H. Haarde: (188) Jeg beklager hvis det er blitt problemer med kalenderen her. Jeg vil bare peke på at programmet i dag begynte et kvarter eller 20 minutter for sent, og det kan ikke skrives på min regning. Presidenten: Det er herved bekræftet, at det ikke skal sendes regning til statsminister Haarde for dette. Sidsel Homann (Den Venstresocialistiske Grønne Gruppe, SF): (189) Tak. Den globale finanskrise har ført til en forfærdelig situation, særlig på Island, hvor alle rammes hårdt af krisen også almindelige mennesker, som ikke har spekuleret. Den her finanskrise har rigtig mange årsager. Den frie, uregulerede markedsøkonomi har vist sig uholdbar, men der er jo desværre også årsager til, at netop Island rammes så hårdt af kri-

6 sen. Derfor er mit spørgsmål: Hvordan kunne den islandske regering lade situationen komme så vidt? Statsminister Geir H. Haarde: (190) Representanten snakket om uregulert markedsøkonomi. Slik var det ikke hos oss. Vi fulgte presis det samme regelverk som de øvrige land i Europa, nemlig regelverket som kommer direkte fra EU, gjennom EØS-avtalen. Det var det regelverket man hadde på finansmarkedet og i andre deler av vår økonomi, stort sett. Det som var problemet, var kanskje to ting: Dette regelverket generelt sett ikke bare på Island var ikke godt nok. Og det har man blitt enige om i hele verden, både i USA og i Europa, at det må man gå gjennom og forsøke å gjøre noe med. Det må repareres, så å si. Det vil vi selvfølgelig ta fullt hensyn til. Det andre, som var et enda større problem, var at vårt banksystem var blitt for stort i henhold til resten av økonomien. Men bankene vokste jo innenfor reglene innenfor loven og regelverket som jeg nettopp har beskrevet. Etterpå kan man si at regjeringen og selvfølgelig bankene selv burde gjort noe med det. Man hadde satt i gang tiltak for å forsøke å få størrelsen i bedre forhold til økonomien, men dessverre ble det ikke tid til å ferdiggjøre de ting. Det er synd, men slik er det. Nå arbeider vi dag og natt for å komme oss gjennom denne krisen som, som representanten sa helt korrekt, rammer mange vanlige mennesker vanlige hushold og hjem. Vi arbeider dag og natt for å komme oss gjennom dette. Og så er jeg ikke i tvil om at om cirka to år vil den islandske økonomien komme tilbake i full kraft og i full fart, og da vil levestandarden gå opp igjen hos oss. Sidsel Homann: (191) Jeg er overbevist om, at det nok skal blive bedre. Jeg synes, det er rigtig vigtigt, at vi, når vi kigger tilbage, får lært så meget, som vi overhovedet kan, af den krise, så det ikke kommer til at ske igen. Derfor synes jeg, det er meget vigtigt, at vi er helt sikre på, hvad det er, der er sket. Jeg tænker for eksempel på de solvenskrav, der har været til de islandske banker, som jo har kunnet have et helt enormt udlån. Man har fra den islandske regerings side ikke fulgt med i, hvad der er sket, og i hvert fald ikke grebet ind tidsnok. Føler du slet ikke, at den islandske regering burde have grebet ind på et tidligere tidspunkt i den her krise? Statsminister Geir H. Haarde: (192) Vårt finanstilsyn, i samarbeid med andre lands tilsvarende organisasjoner, fulgte selvfølgelig med utviklingen i bankene. Men det er ganske lett å komme etterpå å si at man burde ha grepet inn på et tidspunkt at man burde ha gjort ditt eller datt. Selvfølgelig er det da klart at hadde man gjort det, ville saker og ting eventuelt ha gått annerledes. Men det vi nå skal gjøre, er å studere grundig hva var det egentlig som skjedde? Hva var årsaken til at dette gikk så galt? Hvor ligger ansvaret for de enkelte beslutninger? Vi har planer om en såkalt hvit bok om dette for å kunne plassere ansvaret hvor det hører til. Hvis noen har brutt loven vært på den forkjærte side av loven så vil vedkommende selvfølgelig bli straffet. Line Barfod (Den Venstresocialistiske Grønne gruppe, EL): (193) Tak. Vi er alle dybt berørt af den situation, der er i Island, og jeg må indrømme, at det har chokeret mig en del at høre nu, at den islandske rente er blevet forhøjet med seks procentpoint. Jeg er bange for, hvad det kommer til at betyde for mange islandske virksomheder og for mange islandske borgere, der risikerer at måtte gå fra hus og hjem. Så jeg synes, det er væsentligt at få afklaret: Er det Den Internationale Valutafond og de nordiske lande, der har stillet krav om, at man skulle hæve renten? Eller hvilken type krav er det, der nu bliver stillet fra Den Internationale Valutafond og fra de nordiske lande til Island? Det undrer mig også, at den islandske statsminister i sin tale her kan blive ved med at tale for mere marked. Både i lyset af det, der nu er sket på finansmarkedet, og i lyset af den debat, vi havde, inden statsministeren gik til frokost, om et marked for sundhedsydelser og de problemer, der er med at lave sundhedsydelser. Og så står statsministeren alligevel og