NIKK magasin Nr. 1-2006 Mot en jämställd familjepolitik?
Fto: Bara K. Kristinsdottir Velferd nedenfra NORDISK MINISTERRÅDS FEMÅRIGE Velferdsforskningsprogram avsluttes med en konferanse i Oslo i disse dager. Forskningen har fokusert på fem velferdspolitiske temaområder; forhold på arbeidsmarkedet, sosiale og helsemessige forhold, marginalisering og utstøting, konsumentenes vilkår og strategi i et velferdsperspektiv og likestilling og kjønn. I dette NIKK magasin presenterer forskning fra de fleste av disse temaområdene der kjønn og likestilling er en rød tråd. I de siste årene har den komparative velferdsforskningen satt fokus på hvordan utbyggingen av de nordiske velferdsstatene har medført at kvinner har kunnet bevege sig inn på arbeidsmarkedet i internasjonalt sett meget stort antall. Den nordiske velferdsstaten legger grunnlaget for utvikling av likestilling gjennom å øke kvinners autonomi i forhold til menn. Dermed blir det også indirekte satt fokus på de særlige nordiske familiekonstruksjonenes betydning for denne velferdsmodellen. Et viktig mål for et av prosjektene i Velferdsforskningsprogrammet har nettopp vært å belyse de subjektive og kulturelle konsekvensene av endringene innen familie- og arbeidsliv. Forskerne antok at menn som bryter med kjønnsbarrierene på noen områder, kanskje kan være sosiale innovatører i andre. Positive brudd på den kjønnsmessige arbeidsdelingen som deltakelse i aktiviteter på det "andre" kjønnets område, kan være en viktigere kilde til innovasjon enn tidligere antatt. Resultatene støtter tanken om at "likestillingsprosjekt i hjemmet" står sterkere enn tidligere. Innovatørene er aktive i utformingen av det forskerne kalte velferd nedenfra; den reelle produksjonen av velferd i dagliglivet, til forskjell fra velferd som et makropolitisk fordelingsspørsmål. Samtidig ser det ut til at sosial innovasjon ofte er "samlivsdrevet" det er ikke menn eller kvinner alene, men visse typer samspill dem imellom, som skaper endring. Et team av forskere har analysert trender og forandringer i sysselsetting og familiemønstre i de fem nordiske land og de tre landene Tyskland, Nederland og Storbritannia. I dette nordeuropeiske perspektivet er det en tydelig trend at den tradisjonelle mannlige forsørgermodellen er i ferd med å bli erstattet med alternative familiemodeller der både moderskap og faderskap forventes å innebære forsørgeransvar. De nordiske landene utmerker seg ved at barneomsorgen oppfattes som et tydelig politisk ansvar. Samtidig som kvinner i Norden har høy yrkesdeltakelse, føder de også relativt mange barn. Det blir ofte tatt som indikator på at den nordiske familiepolitiske modellen er bærekraftig. Nærmere analyser presentert her gir imidlertid bare betinget støtte til denne antagelsen. Trine Lynggard Redaktør 2
NIKK magasin 1-2006 NIKK Nr. 1-2006 magasin innhold: ET NORDISKT MÖNSTER Ett team av forskare har analyserat trender och förändringar i sysselsättning och familjemönster under senaste 10-15 åren i åtta nordeuropeiska länder. De nordiska länderna visar fortfarande ett eget mönster i jämförelse med Tyskland, Storbritannien och Nederländerna, där framför alt Tyskland närmar sig ett nordiskt förhållningssätt. SIDE 5 FRUKTBAR OG LIKESTILT? Nordiske kvinner har høy yrkesdeltakelse og relativt mange barn. Denne kombinasjonen indikerer stor grad av likestilling. Men særlig i forhold til dagens yngre generasjoner ser forskerne utviklingstrekk som tyder på like stillings underskudd: Økning i barnløshet hos høyt utdannede kvinner, kjønns segregert arbeidsliv og økende deltidsarbeid for kvinner. SIDE 8 INTERVJUN: Guðbjörg Linda Rafnsdóttir Vi som bor i de västnordiska länderna, känner oss ibland ganska utelämnade i diskussionen om Den nordiska velferdsmodellen, sier den islendska köns- och arbeidslivsforskaren Guðbjörg Linda Rafnsdóttir. Hun menar at den inomnordiska skillnaden i vissa sammanhang är för stor för att man kan tala om en nordisk modell, inte minst när det gäller arbetsmarknad och kön. SIDE 22 Mot en jämställd familjepolitik? NIKK magasin 1-2006 ISSN 1502-1521 UTGITT AV: NIKK Institutt for kvinneog kjønnsforskning ANSVARLIG REDAKTØR: Solveig Bergman solveig.bergman@nikk.uio.no REDAKTØR: Trine Lynggard trine.lynggard@nikk.uio.no TEMAREDAKTØR: Gu björg Linda Rafnsdóttir glr@hi.is GRAFISK DESIGN: Alien Design TRYKK: CDDU Repro OPPLAG: 10.000 eks. FORSIDEFOTO: Sten Didrik Bellander Utgitt med støtte fra Velferdsforskningsprogrammet i Nordisk Ministerråd. Även männen reser När projektet påbörjades valdes titeln Kvinnor reser, män stannar kvar för att kvinnorna i vissa åldersgrupper flyttade från Nordens periferi. Nu lämnar även männen glesbygdområdena i vissa regioner. SIDE 12 Kvindelisterne på Færøerne De to færøske kommuner Vestmanna og Tvøroyri har mange lighedstræk. Men i den ene kommunen gjorde kvinderne indtog i politikk, i den andre ikke. SIDE 12 Overtager de mødrenes projekter? Hvilke krav og forventninger har de unge kvinder til udviklingen af de skandinaviske velfærds- og ligestillingsregimer? SIDE 18 Den multikulturelle udfordring Omfatter den såkaldte kvindevenlige politikk både majoritets- og minoritetskvinder? Køn og etnicitet er først for nylig kommet på den forskningspolitiske dagsorden i Norden. SIDE 25 Menns nye "kjøkkenrolle" En tydlig tendens er menns nye kjøkkenrolle, der matlaging er blitt en sak for menn. Prosjektet studerte endringer og variasjon blant menn med økt omsorgsansvar, menn som bryter med kjønnsbarrierer. SIDE 28 Lenket til ekteskapet Treårsregelen er kjønnsnøytral og skal forhindre såkalte proforma ekteskap. I praksis bidrar staten med denne regelen til å skape avhengige kvinner, snarere enn frie borgere med like muligheter til deltakelse. SIDE 30 Revitaliseret kønsdebat I 1999 udkom de første af en række debatbøger om feminisme, der i løbet af kort tid revitaliserede kønsdebatten i den skandinaviske offentlighed. SIDE 32
Foto: Tommy Olofsson / Mira / Samfoto 4
Den traditionella familjeförsörjarmodellen överges Mot en jämställd familjepolitik? Hur har de nordiska ländernas välfärdspolitik förändrats under inflytande av utvecklingen i den Europeiska unionen? Hur har förändringar i fördelningen av lönat och oavlönat arbete mellan könen påverkat välfärds- och familjepolitik samt förändringar i familjebildning? Ett team av forskare har analyserat trender och förändringar i sysselsättning och familjeförändringar i åtta nordeuropeiska länder. 1 ULLA BJÖRNBERG Professor, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, Sverige Ulla.Bjornberg@sociology.gu.se I ETT NORDEUROPEISKT perspektiv är det en tydlig trend att den traditionella familjeförsörjarmodellen överges och ersätts med alternativa familjemodeller där både moderskap och faderskap förväntas innebära försörjningsansvar. Detta är en stor omställning eftersom det här handlar inte bara om att tackla praktiska problem, utan också om en mental och ideologisk omprövning vad gäller kön, omsorgsberoende, finansiering av och tid för omsorg om barn och vårdbehövande anhöriga. I de nordiska länderna har denna förändringsprocess påbörjats sedan flera decennier medan förändringarna i de andra nordeuropeiska länderna Tyskland, Nederländerna och Storbritannien började på allvar på 80-90-talet. Den bild som framträder visar emellertid på tydliga ambivalenser i politikernas förhållningssätt. De nordiska länderna har hållit en hög profil med avseende på utbyggnad av offentligt finansierad barnomsorg. I Tyskland finns en aktiv strävan mot en utbyggnad av barnomsorg. I Storbritannien finns en tioårsplan för utbyggnad av barnomsorg med offentligt stöd för att göra barnomsorg mer ekonomiskt tillgänglig. I Holland skall all barnomsorg enligt plan vara privat och staten tar inget ansvar för att bygga ut barnomsorg. I samtliga länder finns nu rätt för mödrar att få betald föräldraledighet, dock med stora begränsningar i Holland. Kvinnors arbete behövs I det jämförande forskningsprojektet med alla fem nordiska länder, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien är det förändringar under 1990-talet och fram till 2003 som har stått i fokus. Valet av denna tidsperiod beror på önskan att studera hur 1990-talet som ur ekonomisk synvinkel har varit en turbulent period, har påverkat familjebildning och sysselsättningsmönster bland mödrar och fäder i de studerade länderna. I samtliga länder har sysselsättningen bland mödrar ökat och rörelsen mot konvergens är tydlig, dvs mönstret blir allt mer likt i alla länder. Ett genomgående drag är således insikten att kvinnors förvärvsarbete behövs av flera olika skäl, inte minst för den ekonomiska tillväxten inom Europa. Vidare är medvetenheten om att kombinationen av en åldrande befolkning och låga födelsetal är ett problem för samhällsekonomin i framtiden. Insikten ökar också att det är ett problem som berör både kvinnor och män. Exempelvis i Sverige är trenden mot återförande av äldreomsorg till hemmen mycket framträdande med stora konsekvenser för närboende anhöriga (Socialstyrelsen 2006), medan barnomsorgen har byggts ut också under de ekonomiskt svåra åren under 1990-talet (se även SOU 2005:66). Stärka fäders rättigheter och ansvar I samtliga länder har därför mödrars förvärvsarbete och arbetsvillkor stått i fokus för familjepolitiken. I de nordiska länderna har familjepolitiken stärkts. Här finns emellertid något motstridiga trender. Å ena sidan finns det en tydlig strävan mot att stärka fäders rättigheter och ansvar vad gäller vårdnad om barn. Detta tar sig uttryck i att införa särskild föräldraledighet för fäder ("fadersledighet" eller faderskvot) inom ramen för en generell föräldraförsäkring. Faderskvoter tillämpas nu i Sverige, Island och Norge. Rätt till föräldraledighet för fäder finns nu också i Storbritannien och Tyskland men den ekonomiska kompensationen för män är låg (Tyskland) eller obefintlig (Storbritannien). Strävan mot att stärka fäders vårdnadsansvar tar sig också uttryck inom ramen för hur skilsmässor, vårdnadsfrågor och umgänge regleras. Dessa rättigheter har stärkts liksom också fäders försörjningsplikt för sina barn som de inte bor tillsammans med regelmässigt efter skilsmässa och separation. Vårnadsbidragen Å andra sidan finns också ambitioner att förlänga möjligheten till ledighet för att vårda barn i hemmet (vårdnadsbidrag) (Se även Leira, 2002). I Norge och Finland finns rättigheterna och de utnyttjas främst av mödrar. I Sverige övergavs vårdnadsbidraget efter kort tid och Danmark har begränsat möjligheterna att utnyttja möjligheten till förlängd ledighet. I Tyskland har rätten 5
Foto: Lars Peter Roos till långt vårdnadsbidrag funnits länge men också här har det skett stora nedskärningar i ekonomisk kompensation. I Holland finns inte vårdnadsbidrag men skatteregler gynnar att huvudsakligen mödrar tar hand om barnen i hemmet. Här saknas också generell rätt till föräldraledigt med ekonomisk kompensation för både mödrar och fäder. Vårdnadsbidragen är visserligen könsneutrala men kombinationen av lång ledighet och låg inkomstkompensation ger inte incitament för män att utnyttja vårdnadsbidrag. Eftersom män har högre inkomster skulle förlusten i hushållsinkomst bli för stor. Dessutom kan lång frånvaro från jobbet innebära en risk för att man förlorar i konkurrenskraft på arbetsmarknaden en risk som män inte gärna tar. Att stanna hemma länge med barnen bedöms emellertid av många som det bästa för barnen, en bedömning som är en komplicerad mix av könad moralisk rationalitet och tillgänglighet till acceptabla alternativ i barnomsorg (Duncan och Edwards, 1999). I samtliga länder är det emellertid en tilltagande politisk uppmärksamhet på familjepolitik och möjligheterna för mödrar att kunna bli kvar på arbetsmarknaden när de har fått barn. Det tar sig uttryck dels i den politik som förs beträffande föräldrars rätt till ledighet för att ta hand om små barn dels i politik för att göra barnomsorg tillgänglig och ekonomiskt möjlig att utnyttja för förvärvsarbetande föräldrar. I samtliga länder är brister i tillgodoseende av barnomsorg ett ständigt aktuellt problem. Särskilt problematisk är kostnader för barnomsorg också i de nordiska länderna, vilket har rest krav på att införa någon form av maximering i vad barnomsorg skall få kosta både för brukare och för samhället. Maxtaxa finns i Danmark och Sverige. Norden: politiskt ansvar De nordiska länderna utmärker sig i det jämförande perspektivet i det att barnomsorg uppfattas som ett tydligt politiskt ansvar och att barnomsorg skall vara av hög kvalitet. Men i alla länder har barns utvecklingsmöjligheter kommit att uppfattas som ett angeläget mål vilket på det retoriska planet uttrycks med att barnen är investeringar för framtiden. Det innebär att politiker i ökad utsträckning framhåller vikten av att barn får utbildning tidigt i livet. Barnomsorgens pedagogiska aspekter framhålls som särskilt viktiga framför dess betoning på omsorg. Barnomsorg förs över till utbildningsministeriernas ansvar och de utbildningspolitiska målen betonas. Detta kan tyckas stå i kontrast mot politiken att stödja barnomsorg i hemmet. I alla nordiska länder har sysselsättningen bland kvinnor bibehållits på en internationellt sett hög nivå. Mödrar arbetar och arbetar lång deltid till heltid i samtliga nordiska länder, men Island utmärker sig med ännu högre andelar. Karakteristiskt för de nordiska länderna är även att yrkesintensiteten bland män i "barnafödande" åldrar är något lägre än i de andra länderna, vilket i viss utsträckning kan ses om en reflektion av att män i en ökande utsträckning också utnyttjar sin rätt att ta föräldraledigt. Ensamstående mödrar En gemensam trend för samtliga länder är ökningen av andelen ensamstående mödrar. Denna trend måste förstås i ljuset av en tilltagande instabilitet i familjerelationer skilsmässor och separationer av samboenden, snarare än av att kvinnor väljer att 6
skaffa barn utan att ha en stabil partner. Visserligen är även detta en ökande trend, men fortfarande ligger den på en mycket låg nivå i jämförelse med barnafödande i parrelationer. I samtliga länder har ensamstående mödrar en ansträngd ekonomi, vilket delvis beror på deras situation på arbetsmarknaden och deras möjligheter att försörja sig. Kvinnors löner ligger generellt sett lägre och ensamstående mödrar har svårare att kunna kombinera arbete och familj vilket reflekteras i att de i större utsträckning är hänvisade till arbeten med mer instabila förhållanden (deltid, oregelbundna arbetstider, låga löner). Sysselsättningsökningen är särskilt märkbar bland ensamstående mödrar. I samtliga länder med undantag för Norge är den politiska ambitionen tydligt inriktad mot att få ensamstående mödrar i arbete. Den huvudsakliga anledningen till detta är att bidragsberoende bland ensamstående mödrar under längre perioder reducerar deras anställningsbarhet och kan bidra till att de på sikt exkluderas från arbetsmarknaden. Den gängse politiska uppfattningen är att mödrars försörjningsförmåga måste stärkas för barnens skull. Andelen barn som lever med snäva ekonomiska marginaler och i fattigdom är särskilt hög bland ensamstående mödrar. Överlag klarar emellertid de nordiska länderna att hålla barn utanför fattigdom bättre än de övriga länderna. Inom Norden är Sverige mest framgångsrikt i detta avseende medan Danmark är minst framgångsrikt. En studie visar emellertid att sysselsättningsbefrämjande åtgärder måste kombineras med annat ekonomiskt stöd och barnomsorg (Skevik, kommande). Skilnader i demografiska mönster Kan vi då spåra några skillnader i demografiska mönster mellan länderna? Resultaten från studierna visar att de nordiska länderna har ett mer individualiserat mönster. Exempelvis är proportionen av icke gifta kvinnor högre i de nordiska länderna i jämförelse med de tre andra länderna och särskilt höga andelar har Sverige. Barnafödandet är emellertid också högre och kvinnor föder barn när de är jämförelsevis yngre. Andelen barnlösa kvinnor är lägre i Norden (med undantag för Finland). I studien har vi också konstaterat att barnafödandet skjuts upp, vilket förvisso är en genomgående trend i samtliga länder. Att skjuta upp barnafödandet är en effekt av utbildning men också av hur system för att finansiera utbildning är inrättade. I de nordiska länderna ger studiefinansieringen den studerande en ekonomisk självständighet på ett mer genomgripande sätt, medan de studerande i de andra länderna är mer beroende av sina föräldrar för att finansiera sina studier. Till detta kommer att möjligheten att skaffa barnomsorg till ett överkomligt pris är betydligt svårare i de tre andra länderna jämfört med de nordiska länderna, där också studerande har möjlighet att få barnomsorg. Detta får till effekt att fler kvinnor (och män) skjuter upp familjebildning till dess att studierna är avklarade. Nordiska högutbildade kvinnor får barn och fler barn jämfört med sina medsystrar i de andra länderna. (Björnberg, Eydal och Olafson, kommande). Men en allmän trend i samtliga länder är emellertid att lågutbildade föder färre barn. Barnlöshet bland lågutbildade kvinnor är ett nordiskt särdrag. Ett distinkt nordiskt mönster De nordiska länderna har i olika studier identifierats som socialdemokratiska välfärdsmodeller (Esping-Andersen 1990; Kautto m.fl. 2001; Korpi 2000). När det gäller familjerätt har de nordiska länderna sedan tidigt 1900-tal haft ett samarbete sinsemellan vilket medfört att det finns betydande likheter i familjerätten och i familjepolitik (Therborn, 2004). Våra studier visar att likheterna i stort sett har bestått också inför sekelskiftet, att det således finns ett distinkt nordiskt mönster vad gäller institutionella förutsättningar med effekter på demografiska karakteristika och arbetsfördelning mellan könen. Den period om tio till femton år som studien täcker visar visserligen på avsevärda skillnader i ekonomisk utveckling i de olika länderna. I Danmark, Island och Norge har ekonomin varit positiv medan Sverige och Finland hade en djup ekonomisk kris under 1990-talet. Båda länderna har åter en positiv ekonomisk utveckling, men med betydligt högre och envisare arbetslöshetsnivåer än före krisen. Trots dessa skilda förutsättningar framvisar de nordiska länderna i grova drag ett eget mönster i jämförelse med Tyskland, Storbritannien och Nederländerna. Av dessa länder förefaller Tyskland mest närma sig ett mer nordiskt förhållningssätt. Vägen mot ökad jämställdhet mellan könen i såväl de nordiska länderna som i de nordeuropeiska länder som vi studerat är knagglig och ojämn. Kvinnor har i flera avseenden kunnat dra nytta av att kunna få en ökad ekonomisk självständighet men den mentala och ideologiska omställningen till de nya villkoren släpar efter. Kvinnor, och särskilt ensamstående mödrar, mödrar med låg utbildning och med låga inkomster har en otillräckligt kompenserad livssituation. 1) Projektet Welfare Policy and Employment in the Context of Family Change. Koordinerat av professor Aksel Hatland, NOVA och professor Jonathan Bradshaw, Social Policy Research Unit, University of York, http://www.york.ac.uk/inst/spru/research/summs/welempfc.htm REFERENSER Björnberg, U., Eydal, G. och Olafsson, S. (kommande) "Education, employment and family formation" i Bradshaw, Jonathan och Hatland, Aksel (eds.) (Forthcomming) Social Policy, Employment and Family Change in Comparative Perspective London: Edgar Elgar Bradshaw, J. och Hatland, A. (eds.) (Forthcoming) Social Policy, Employment and Family Change in Comparative Perspective London: Edgar Elgar Duncan, S. and R. Edwards (1999), Lone mothers, paid work and gendered moral rationalities, London: Macmillan Esping-Andersen, G. (1990), The Three Worlds of Welfare Capitalism, Cambridge: Polity Press. Kautto, M., Fritzell, J. Hvinden, B. Kvist, J & Uusitalo, H. (eds) (2001), Nordic Welfare States in the European Context, London: Routledge. Korpi, W. (2000), Faces of inequality: gender, class and patterns of inequalities in different types of welfare states", Social Politics, 7 (2), 127-192. Leira, A. (2002), Working Parents and the Welfare State. Family Change and Policy Reform in Scandinavia, Cambridge: Cambridge University Press. Lewis, J. (ed) (Forthcoming) Children in context. Changing families and welfare state. London: Edgar Elgar Skevik, A.,Working their way out of poverty? Lone mothers in policies and labour markets in Bradshaw, Jonathan och Hatland, Aksel (eds.) (Forthcoming) Social Policy, Employment and Family Change in Comparative Perspective London: Edgar Elgar Socialstyrelsen (2006) Vård och omsorg bland äldre Lägesrapport 2005, Stockholm: Socialstyrelsen SOU 2005: 66 Makt att forma samhället och sitt eget liv jämställdhetspolitiken mot nya mål, Stockholm: Fritzes Therborn, G. (2003), Between sex and power. Family in the world 1990-2000. London: Routledge 7
Likestilling og I de nordiske landene har kvinner høy yrkesdeltakelse samtidig som det fødes relativt mange barn. Dette blir ofte tatt som indikatorer på god bærekraft av den nordiske familiepolitiske modellen, både med hensyn til fruktbarhetsutviklingen og med hensyn til likestillingsutviklingen. Nærmere analyser av utviklingen av fruktbarhetsmønsteret gir bare betinget støtte til disse antakelsene. Mye tyder på at større gjennomslag for likestilte foreldreskap også er nødvendig for å opprettholde et bærekraftig fruktbarhetsnivå. KARI SKREDE Forskningssjef, Seksjon for demografi og levekårsforskning, Statistisk sentralbyrå, Norge kse@ssb.no MARIT RØNSEN Seniorforsker, Seksjon for demografi og levekårsforskning, Statistisk sentralbyrå, Norge mrr@ssb.no I PERIODEN FRA det tidlige 1960-tallet til det tidlige 1970-tallet gjennomgikk alle de nordiske landene det demografiske "girskiftet" fra tidlige til utsatte førstefødsler. Førstefødselsratene har sunket sterkt for unge kvinner i aldersgruppene under 30 år og økt betydelig for kvinner i aldersgruppene 30-44 år. Forskyvningen av fødslene har gitt store utslag i periodefruktbar heten. Det er tre markerte faser med store likhetstrekk i utviklingen for de nordiske land: Først sterkt fallende fruktbarhetsrater fram mot et vendepunkt midt på 1980-tallet. Deretter stigende rater gjennom andre halvpart av 1980- tallet, fulgt av mer stabile og relativt høye rater i underkant av reproduksjonsnivået gjennom hele 1990- tallet. Sverige og Island skiller seg mest ut fra dette hovedmønsteret. Sverige har hatt mye sterkere svingninger i periodefruktbarheten enn de øvrige landene, mens Island har hatt betydelig høyere fruktbarhetsnivå enn de andre landene i hele perioden. Fra slutten av 1990-tallet har vi hatt en markert konvergens av fruktbarhetsutviklingen for de nordiske landene. Små forskjeller Ved inngangen til 2000-tallet er det små forskjeller i fruktbarhetsnivået mellom landene, enten vi ser på periodefruktbarheten (figur 1) eller på kohortfruktbarheten (figur 2). Utviklingen mot et felles fruktbarhetsnivå er enda mer markert for kohortfruktbarheten enn for periodefruktbarheten. Fruktbarhetsutviklingen etter "girskiftet" har et klart fellestrekk ved god opphenting av utsatte fødsler senere i livsløpet. Fra ganske store forskjeller mellom land i gjennomsnittlig barnetall for kvinnekohortene født tidlig på 1940-tallet, har det blitt betydelig mindre forskjeller for kvinnekohortene som er født tidlig på 1960-tallet. Islandske kvinner har det høyeste gjennomsnittstallet og ligger fortsatt godt over reproduksjonsnivået i 1963 kohorten (2,4 barn). Deretter følger norske kvinner omtrent på reproduksjonsnivået (2,1), mens kvinnene i de øvrige landene ligger i underkant av reproduksjonsnivået med om lag 2,0 barn i Sverige, og vel 1,9 barn i Finland og Danmark. Variasjon i veien fram De mer detaljerte analysene av fruktbarhetsmønsteret viser imidlertid en god del variasjon i veiene fram til relativt lik kohortfruktbarhet for de fire landene som analysene så langt omfatter. Førstefødselsratene og andelen barnløse har utviklet seg mest likt, men noen forskjeller er verdt å merke seg. Utsettelsen av førstefødslene startet Foto: Lars Dahlstrøm 8
fruktbarhet først og har vært mest markert i Finland. I kvinnekohortene født 1965-69 hadde Finland fortsatt høyest medianalder ved første barns fødsel (29 år). Finland har også flest barnløse (17 prosent) ved 40- års alder. Norge representerer det andre ytterpunktet, med senest start på utsettelseprosessen, lavest medianalder (26,5 år) og lavest andel barnløse (12 prosent). Utviklingen mot likt fødselsmønster er mest markert for kvinner med lang utdanning. I kvinnekullene fra det tidlige 1960-tallet er det svært små forskjeller i barnløsheten etter land for langtidsutdannede (omtrent 15 prosent i Danmark, Norge og Sverige og i underkant av 17 prosent i Finland). Større forskjell i 2. og 3. fødsler Det har vært større forskjeller mellom landene i utviklingen av andre- og tredjefødselsratene. Den viktigste grunnen til dette er de store svingingene i de svenske andre- og tredjefødselsratene fra slutten av 1970-tallet fram mot slutten av 1990- tallet. Mot slutten av analyseperioden ser vi imidlertid en klar konvergens mellom landene også når det gjelder nivået på andrefødselsratene, og et mer todelt mønster når det gjelder nivået på tredjefødselsratene. Finland og Norge har hatt de høyeste tredjefødselsratene gjennom 1990-tallet og har ligget stabilt nær hverandre i hele denne perioden. Danmark har også hatt stabile tredjefødselsrater gjennom 1990-tallet, men på et betydelig lavere nivå. Sverige hadde på sin side de høyeste tredjefødselsratene på 1980- tallet og de laveste gjennom 1990-tallet. Med stigende svenske tredjefødselsrater etter midten av 1990-tallet ligger imidlertid Sverige og Danmark på omtrent likt nivå ved inngangen til 2000-tallet. Effekter av "den nordiske modellen" Det må skilles mellom direkte virkninger av endringer og ulikheter i velferdsordninger og regelverket for familiepolitikken og indirekte virkninger av en økonomisk, sosial og politisk utvikling med klare fellestrekk for de nordiske landene. Vi antar at de betydelige likhetstrekkene i utviklingen av fødselsmønsteret i stor grad kan tilskrives slike grunnleggende fellestrekk i utviklingen av velferdsstaten, bl.a. med tidlig rett til utdanning for kvinner og økende vekt på tilrettelegging av familiepolitiske ordninger utover i etterkrigstida med mulighet til å kombinere lønnet arbeid med barneomsorg. Vi tolker konvergensen i kohortfruktbarheten og utviklingen mot mer likt fødselsmønster for kvinner med lang utdanning som indikatorer på at slike indirekte virkninger er en viktig del av effekten av "den nordiske modellen". P-pillen De direkte utslagene av familiepolitiske ordninger er lettest å identifisere ved ordninger hvor det er variasjon og ulikheter mellom landene i regelverk og i tidspunkt for innføring av tiltak og bestemmelser. Eksempelvis kan forskjellene mellom landene i tidsplassering av overgangen til utsatte førstefødsler sees i sammenheng med forskjeller i når landene ga adgang til den nye kvinneadministrerte prevensjonsteknologien (P-pille og spiral). Finland var det første landet med generell tilgang til P-pillen (1961) og Norge det siste (1967). "Snabbhetspremien" Det er også godt dokumentert at den sterke økningen i de svenske andre- og tredjefødselsratene på 1980-tallet i stor grad kan tilskrives effekter av den såkalte "snabbhetspremien" i foreldrepermisjonsordningen som ble innført i Sverige i 1980 og utvidet i 1986. Samtidig er det grunn til å understreke at kohortfruktbarheten har holdt seg svært stabil i Sverige over hele perioden, slik at denne periodevise økningen i fruktbarheten på 1980-tallet ikke har ført til økning i kohortfruktbarheten. Her kan det imidlertid heller ikke utelukkes at "snabbhetspremien" har bidratt til å opprettholde den svenske kohortfruktbarheten på et høyere nivå enn hva den ville 9
SFT 3,5 Antall barn 4 3,0 Island Island 2,5 3 2,0 Norge Norge 1,5 Finland Danmark Sverige 2 Sverige Finland Danmark 1,0 1 0,5 0,0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 Figur 1: Samlet fruktbarhetstall (SFT) for nordiske land 1970-2004. Kilder: 1970-2002 : Recent demographic development in Europe 2003, Council of Europe 2003-2004: Nordic Statistical Yearbook 2005 2005 0 1930 1935 1940 1945 1950 Fødselskohort 1955 1960 1965 Figur 2: Gjennomsnittlig antall barn ved 40 års alder for fødselkohorter av kvinner etter land. Kvinner født 1930-1963 i nordiske land. Kilde: Fødselskohortene 1930-1961: Recent demographic development in Europe, Council of Europe. Fødselskohortene 1962-1963: Populations statistics 2004, Eurostat ha vært uten slike insentiv. Sverige er også et godt eksempel på at gode rammebetingelser i familiepolitikk ikke alene kan opprettholde et høyt fruktbarhetsnivå når de økonomiske konjunkturene svikter. Fallet i fruktbarheten på 1990-tallet kan knyttes til en sterk økning av arbeidsløsheten, hvor særlig unge med lav utdanning ble hardt rammet. Hemvårdsstønadsordningen I kontrast til utviklingen av fødselsmønsteret i Sverige står utviklingen i Finland, som også ble rammet av økonomisk lavkonjunktur tidlig på 1990-tallet. Arbeidsløsheten i Finland var betydelig høyere enn i Sverige, men periodeutslagene i andre- og førstefødselsratene var betydelig mindre. Analysene av den finske utviklingen tyder på at den finske hemvårdsstønadsordningen kan ha hatt en positiv effekt på utviklingen av de finske tredjefødselsratene og bidratt til økningen i den finske kohortfruktbarheten mot slutten av 1990-tallet. Samtidig tyder utviklingen av de finske førstefødselsratene på at konjunkturene også i Finland kan være en av årsakene til at finske kvinner ikke i samme grad som kvinner i de øvrige landene har tatt igjen utsatte førstefødsler etter 30 års alder. Overgangsstønad Et tredje særtrekk i fruktbarhetsutviklingen er det høyere innslaget av tidlige førstefødsler blant kvinner med lav utdanning i Norge. Dette må sees i lys av at Norge med den rettighetsbaserte overgangsstønaden i Folketrygden har sikrere økonomisk støtte til enslige forsørgere enn i de andre nordiske land, hvor tilsvarende støtteordninger i hovedsak er knyttet til arbeidsledighets- og sosialstønadssystemet Det er grunn til å anta at denne ordningen kan ha hatt betydning for å opprettholde det høyere nivået av tidlige førstefødsler i Norge, spesielt i de første årene av 1990-tallet da Norge hadde en periode med relativt høye arbeidsløshetsrater blant unge. Økningen i arbeidsløsheten ga lite utslag på de norske førstefødselsratene. Hvor bærekraftig er den nordiske modellen? I bredere internasjonale sammenlikninger blir den nordiske kombinasjonen av høy deltakelse av kvinner i lønnet arbeid og relativt høye fruktbarhetsrater ofte tatt som indikator på god likestillingspolitisk bærekraft av den nordiske familiepolitiske modellen. Lave andeler barnløse blant kvinner med lang utdanning har også vært vektlagt som en viktig indikator for den likestillingspolitiske bærekraften. Med kohortfruktbarhetsrater nær reproduksjonsnivået er de nordiske landene bedre rustet enn de fleste andre vestlige land til å møte demografiske utfordringer knyttet til lav befolkningstilvekst og raskt aldrende befolkning. De nærmere analysene av utviklingen av fruktbarhetsmønsteret gir bare betinget støtte til antakelsene om at dagens familiepolitiske ordninger evner å forene en bærekraftig fruktbarhetsutvikling med en bærekraftig utvikling mot likestilte foreldreskap. Likestillingsunderskudd Det finnes flere usikkerhetsfaktorer i frukt barhetsutviklingen i forhold til en bærekraftig befolkningsutvikling. Disse er særlig knyttet til økende andeler barnløse og synkende kohortfruktbarhet i yngre generasjoner av kvinner. Alle landene står overfor en utvikling hvor økningen i fødselsratene etter 30 års alder ikke kompenserer fullt ut for den reduserte fruktbarheten i aldersfasene før 30 år. Riktignok viser den nordiske utviklingen at en familiepolitikk rettet mot kombinasjon av yrkesdeltakelse og barneomsorg er en nødvendig betingelse og et viktig grunn- 10
lag for det relativt høye fruktbarhetsnivået i de nordiske land. Men samtidig viser den faktiske utviklingen av fruktbarhetsmønsteret at betegnelsen likestillingsunderskudd kan være en berettiget beskrivelse av utviklingstrekkene for dagens unge og yngre generasjoner. Ett viktig trekk er den økende ulikheten i fruktbarhetsmønsteret for dagens yngre generasjoner. Norge og Sverige har for eksempel høyere kohortfruktbarhet enn Finland og Danmark, men kjennetegnes også av mer kjønnssegregerte arbeidsmarkeder og høyere andeler med kvinner som arbeider deltid. Den økende ulikheten i fruktbarhetsutviklingen innad i kohortene kan knyttes til ulikheter i fruktbarhetsatferd mellom kvinner i ulike deler av arbeidsmarkedet. Så langt har den positive fruktbarhetsresponsen på sjenerøse familiepolitiske ordninger blant de langtidsutdannede særlig gitt utslag blant kvinner med utdanning for de kvinnedominerte yrkene i offentlig sektor. I disse yrkene er innslaget av mødre med redusert arbeidstid høyt, noe som peker i retning av begrenset likestilling i arbeidsdeling mellom foreldrene. Andre elementer som peker i retning av et likestillingsunderskudd, er økningen i andelen barnløse blant kvinner med lang utdanning og den markerte økningen i barnløshet blant menn. Dette kan være et tegn på at det kan være vanskelig for kvinner med lang utdanning å finne menn som tilfredsstiller de ønsker og forventninger de har til menn som make og med-forelder. Kvinner som ønsker å kombinere foreldreoppgaver med en yrkeskarriere utenfor de skjermede delene av arbeidsmarkedet, vil være avhengig av at mannen stiller opp og deler foreldreoppgaver på et mer likestilt nivå enn for den vi finner for par som praktiserer begrenset likestilling. Motivasjon for likestilt foreldreskap I yngre generasjoner har andelen av kvinner med lang utdanning økt mer enn andelen menn med lang utdanning, noe som trolig innebærer en økning i andelen som vektlegger et likestilt foreldreskap som en viktig forutsetning for å få barn. Den markerte økningen i barnløsheten for norske menn og den økte resirkulasjonen av ressurssterke menn til nytt faderskap i yngre generasjoner tyder på en skjerpet konkurranse om mennene på "øverste hylle". Utviklingen i fruktbarhetsmønsteret tyder på at det er nødvendig å skape økt forståelse blant menn og deres arbeidsgivere for at ansvaret for den samfunnsmessige reproduksjonen skal deles av begge foreldre og av både offentlig og privat sektor. Den nordiske familiepolitiske modellen står overfor store utfordringer når det gjelder å motivere menn og deres arbeidsgivere til større oppslutning og bredere engasjement om familiepolitiske ordninger som støtter det likestilte foreldreskap. Denne artikkelen er basert på forsknings prosjektet "Family policies, fertility trends and family changes in the Nordic countries: How sustainable is "the Nordic model of family welfare?", et nettverksprosjekt som binder sammen pågående forskning om fruktbarhetsutviklingen i Danmark, Finland, Norge og Sverige på grunnlag av registerdata fra disse landene. REFERANSER Brunborg, H. og S.-E. Mamelund (1994): Kohort- og periodefruktbarhet i Norge 1820-1993. Rapport 94/27, Statistisk sentralbyrå, Oslo /Kongsvinger Hoem, J.M., G. Neyer and G. Andersson (2005) "Childlessness and educational attainment among Swedish women born in 1955-59," MPIDR Working Paper WP 2005-014, Max-Planck-Institute for Demographic Research, Rostock. Kjeldstad,R. og A. Skevik (2004) "Enslige forsørgere - en sosialpolitisk kategori utgått på dato?" i Ellingsæter, A.L. og A. Leira (red): Familien og velferdsstaten - utfordringer og dilemmaer, Gyldendal Akademisk, Oslo: 231-260 Lappegård, T. (2001) "Valg av utdanning - valg av livsløp?", Tidsskrift for samfunnsforskning, No. 3, 2001, pp 409-35. Lappegård, T. (2006) "Impact of Labour Market Attachment and Employment Structure on Mothers Second- and Third-Birth Rates in Contemporary Norway", Essay submitted as Paper III of Ph.D. dissertation in Sociology, Faculty of Social Sciences, University of Oslo,pp 95-114 Rønsen, M. (2004) "Fertility and public policies - evidence from Norway and Finland", Demographic Research Vol. 10, Art. 10, pp 141-70. Available at http://www.demographic-research.org. Rønsen, M. and K. Skrede (2006): "Nordic fertility patterns - compatible with gender equality?", in Ellingsæter, A.L. and A. Leira (eds.): Politicising Parenthood: Gender Relations in Scandinavian Welfare State Restructuring, Policy Press, Bristol (forthcoming May 2006) Skrede, K. (2004): "Familiepolitikkens grense - ved 'likestilling light'?" i Ellingsæter, A.L. og A. Leira (red): Familien og velferdsstaten - utfordringer og dilemmaer, Gyldendal Akademisk,Oslo: 160-200. Skrede, K. (2005): "Foreldreskap i forandring - færre menn blir fedre", Tidsskrift for kjønnsforskning 29/2: 4-22 Sentrale demografibegreper SAMLET FRUKTBARHETSTALL (SFT): Alderskorrigert mål for fruktbarhetsnivået i et land i et gitt år. Omtales også ofte som periodefruktbarheten. SFT viser gjennomsnittlig antall barn et fødselskull av kvinner vil få dersom deres fødselsmønster over livsløpet tilsvarer fødselsratene i de enkelte aldersgruppene av kvinner i dette året. KOHORTFRUKTBARHETEN: Gjennomsnittlig antall barn som en fødselskohort (kull) av kvinner har fått ved avsluttet fødedyktig periode (49- årsalder). Fødselsratene for kvinner i aldersgruppen 40-45 år de siste tiårene har vært stabile på et relativt lavt nivå. Gjennomsnittlig antall fødte barn ved 40- års alder gir dermed en god indikasjon for det endelige nivået av kohortfruktbarheten for fødselskullet. REPRODUKSJONSNIVÅET: En beregnet størrelse som viser gjennomsnittlig antall barn som et årskull av kvinner må få for å opprettholde en konstant størrelse av befolkningen, se for eksempel Brunborg og Mamelund (1994), s. 14-15 for en mer presis definisjon. Tallet påvirkes av nivået for barnedødeligheten og av dødelighetsratene for kvinner i reproduktiv alder. Pga. lav dødelighet har reproduksjonsnivået de siste tiårene ligget relativt stabilt i underkant av 2.1 barn pr. kvinne i alle de nordiske land. MEDIANALDER f. eks. ved første fødsel for et gitt fødselskull av kvinner: Alderen da halvparten av fødselskullet hadde fått sitt første barn. FØRSTE-, ANDRE - OG TREDJE FØDSELS RATENE viser utviklingen for ulike pariteter, dvs. fødslenes nummerrekkefølge (første barn, andre barn osv.). Førstefødsel sratene for et gitt år beregnes for eksempel som antall kvinner som fikk sitt første barn dette året dividert på antall kvinner som fortsatt var barnløse ved inngangen til året. Andrefødselsratene er antallet kvinner som fikk sitt andre barn dividert på antallet som hadde et barn ved inngangen til året. 11
Vad sker med kvinnor och män i den nordiska periferin? När projektet påbörjades valdes titeln "Kvinnor reser, män stannar kvar" för att kvinnorna i vissa åldersgrupper flyttade från Nordens periferi i större utsträckning än männen. Under projektets gång kom det till en brytpunkt där även männen lämnade glesbygdområdena i vissa regioner. Statistiken visade att det i flera fall var högre sysselsättningsfrekvens bland kvinnor än bland männen och att arbetslösheten var högre och långvarigare för männen. FIL. DR. ANNA-KARIN BERGLUND Sveriges Kommuner och Landsting anna-karin.berglund@skl.se FIL. DR. SUSANNE JOHANSSON Baltic Business School, Högskolan i Kalmar susanne.v.johansson@hik.se DEN URSPRUNGLIGA projekttiteln "Kvinnorna reser, männen blir kvar, genusrelationer och välfärdsmodeller i förändring" syftar dels på att kvinnor i Nordens ytterområden rent fysiskt reser därifrån för att exempelvis skaffa sig högre utbildning medan männen blir kvar. Men titeln syftar också till att kvinnor har uppvisat en högre flexibilitet när det gäller anpassning till den nya näringsstrukturen i ytterområdena medan männen blir kvar i traditionella yrken med få framtidsutsikter. Under projektets gång kom det till en brytpunkt där även männen lämnade glesbygdområdena Foto: Bara K. Kristinsdottir 12
i vissa regioner. Denna utveckling är till dels beroende av att det under de senaste ca fem åren har skett ytterligare försämringar av levnadsvillkoren i de perifera områdena vilket gör att såväl män som kvinnor väljer att lämna bygden. (Berglund, Johansson, Molina (red) 2005) I projektet samlades en grupp nordiska forskare kring ett kritiskt perspektiv och förhållningssätt till de förändringar som den nordiska välfärdsmodellen i förändring har genomgått under de senaste tio åren. Arbete och välfärd är tätt ihopkopplade varför de lokala arbetsmarknaderna ställdes i fokus, liksom även frågan hur genusrelationer påverkar och påverkas av förändringar på såväl arbetsmarknaden som förändringar i välfärdssystemen. Artikeln baserar sig på studier i nordligaste Norge, Sverige och Finland, samt Island, Färöarna och Grönland i sin helhet. Att studien innefattade samtliga nordiska länder med sinsemellan stora variationer i livsmönster, etnicitet, språk, teknologianvändning, religion ledde naturligt fram till den grundläggande frågan; Finns det en nordisk välfärdsmodell? Vi identifierade tre områden (förutom den offentliga välfärden) som viktiga för individens välfärd; arbetsmarknaden, civilsamhället och hushållet. De enskilda fallstudierna har valt olika infallsvinklar och frågeställningar som belyser projektets huvudfråga. Ett mål med de genomförda studierna har varit att sammanställa och analysera empiriskt material som beskriver landsspecifika fenomen och förändringar i periferin. Tidigare studier har visat att det fanns en rad gemensamma nämnare i de nordiska välfärdssystemen när det gäller välfärdens utformning och även jämställdhetskriterier. Gemensamt för Norden har angetts vara en hög sysselsättningsnivå, inte minst för kvinnor, en hög andel kvinnor i politiken och en välutvecklad offentlig sektor som tillhandahåller generell offentlig välfärd såsom barnomsorg och äldreomsorg (Bergkvist (red) 1999). Den nordiska välfärdsmodellens grund har varit ett generellt välfärdssystem med offentlig finansiering och ansvar och med en skattefinansiering som innehållit en grundtanke om att alla har rätt till välfärd oavsett geografisk och social belägenhet. Denna bild är på väg att förändras radikalt och kanske även definitivt. Decentralisering av ansvar och befogenheter från nationell till lokal nivå när det gäller välfärdsfrågor och arbetsmarknadspolitik har lett till att det största ansvaret för medborgarnas välfärd ligger hos de enskilda kommunerna och därmed en större variation i utbudet. (Svenska Regeringens regionalpolitiska proposition 2001/2:4.) Ny förståelse av nordisk välfärd I våra studier i Norden visar det sig att det är tre förhållanden som påverkar möjligheten att göra en generell beskrivning av en nordisk välfärdsmodell. För det första innefattar projektet såväl Östnorden (Finland, Sverige, Norge) som Västnorden (Island, Färöarna, Grönland) vilket får till följd att en ny förståelse av nordiska välfärdssystem och arbetsmarknader växer fram. För det andra; på Grönland, Island och Färöarna har fokus under den studerade perioden varit uppbyggnad av välfärdsstaten och i förlängningen ett ökat åtagande för kommunerna när det gäller exempelvis barnomsorg och andra välfärdstjänster. När det gäller Sverige, Finland och Norge har samma period inneburit ett ifrågasättande av den offentliga sektorns åtagande och ett ökat marknadsinslag i välfärdsproduktionen, bolagisering, entreprenad och utförsäljningar av verksamheter som inte definierats som kärnområden. I Sverige har dessutom de nordligaste delarna fått allt sämre förutsättningar; skatteunderlag för att hålla god servicenivå när det gäller välfärdsrelaterade tjänster har minskat. För det tredje har utvecklingen av välfärdsstaten skett vid så olika tidpunkter att - utan att mena att länderna nödvändigtvis följa samma utvecklingsväg - några länder kan sägas vara i en uppbyggnadsfas medan andra är på väg in i en avregleringsfas vilket lett till att det kommunala åtagandet varierar mycket såväl nationellt som regionalt. Sammanfattningsvis kan sägas att marknadslösningar mest förekommer i regionala centea och att sådana sällan är möjliga i den Nordiska periferins mindre samhällen när det gäller kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg. Här är befolkningsunderlaget alltför svagt för att verksamheter ska kunna drivas kostnadseffektivt. (Berglund, Johansson, Molina (red) 2005). Centraliseringstrend och utflyttning Den nordiska periferins befolkning upplever en stark centraliseringstrend i alla studerade regioner. Endast ett fåtal områden har en befolkningsmässig stabilitet. Det handlar framför allt om regioncentra som Alta i Finnmark fylke, större städer som Tromsö i Troms fylke, Rovaniemi i Lappland, Luleå i Norrbotten samt huvudstäder med arbetspendlingsområden (inom 50 km radie) till Reykjavik, Torshavn och Nuuk. De flesta av dessa områden är i utveckling genom att vara regionala motorer för näringslivet och i kraft av att härbärgera centrala institutioner och verksamheter, universitet och högskolor. Kommuner utanför dessa områden är ofta befolkningsmässigt små. De har dessutom i flertalet fall en minskande och åldrande befolkning. Urbaniseringen, centraliseringen av offentlig verksamhet till regioncentra samt förlust av lokala arbetsplatser inom primärnäringar och basindustri utgör sammantaget ett existentiellt hot mot många av den nordiska periferins småkommuner. Utifrån den statistiken kan vi konstatera att det är framför allt kvinnor och män i yngre åldrar som flyttar från småsamhällena. Vi kan iaktta en ekonomisk rationell hållning till att lämna hembygden på Island där intervjuade kvinnor och män uttrycker att arbete och utbildning går före lokala värden i bygden där speciellt traditionella genusrelationer upplevs som avskräckande bland kvinnor. Könskontraktet upplevs som mer traditionellt på landsbygden vilket gör att speciellt ensamstående kvinnor funnit det nödvändigt att flytta till tätorterna för att ges möjlighet till egen försörjning. På Färöarna har flyttning från hembygden för periodvisa anställningar i bl.a. Danmark och Norge varit en vanlig strategi inom ramen för den s.k. diasporaekonomin där ofta kvinnan och barnen levt kvar i hembygden och kunnat fortsätta med hjälp av hemsända pengar från mannen, familjeförsörjaren. Under 1990-talet kan vi dock se att mönstret förändras så till vida att det blir fler hela familjer som flyttar från Färöarna för arbete eller utbildning utomlands. Likaså sker en ökad frånflyttning från svenska Norrbotten och finska Lappland som i likhet med Island motiveras av utbildningsmöjligheter, möjligheter till arbete och bättre ekonomi samt längtan efter den urbana livsstilen. Tilläggas skall att utflyttningstrenden för Färöarna har vänt under de sista åren, då ekonomin förbättrats. 13
Som det framgår av inledningen så lämnar såväl män som kvinnor vissa regioner i dagsläget. Könsbalansen mellan män och kvinnor är fortfarande problematisk med ett överskott av män i Norrbotten, Lappland, Färöarna och Grönland. I de kommuner och regioner som har ett underskott på kvinnor antas detta indikera bristfällig jämställdhet och sämre möjligheter till utbildning och arbete för kvinnor. Bättre könsbalans finner vi i på Island och i Troms och Finnmark i Norge. (Berglund, Johansson, Molina red, 1995) Lokala genuskontrakt Genom historien har den nordiska periferin karaktäriserats av en hög andel sysselsatta inom primärnäring och basindustri. Samhällen med fokus på primärnäringar har av tradition en stark könssegregering då dessa betraktas som manliga näringsgrenar. Kvinnornas ansvar har traditionellt varit hemmet. Det postindustriella har förändrat könsmönstren. De nordiska kvinnorna har en fast förankring på arbetsmarknaden även om utträdet skedde vid olika tidpunkter, där kvinnorna i Sverige, Norge och Finland tar det stora språnget på 1960-talet och ett årtionde senare även kvinnorna på Färöarna och Island. Utbyggnaden av den offentliga sektorn har haft en avgörande betydelse för kvinnors inträde och ställning på arbetsmarknaden. Genom utbildning, arbete och karriär inom den offentliga sektorn har kvinnors position på arbetsmarknaden stärkts i förhållande till männens. Detta gäller kanske särskilt i den nordiska periferin. Bilden av periferin som bestående av i huvudsak primärnäringar, lågutbildade invånare och bristfälliga möjligheter att förverkliga sig själv i globaliseringens tid, överensstämmer inte riktigt med det vi ser i våra studier. Den enskilda kommunen kan i flera fall rubriceras som en "välfärdskommun" där den kommunala välfärdsproduktionen och de offentliga institutionerna mer och mer kommit att fungera som viktig arbetsgivare och motor i samhället. Att kommunerna, den lokala staten allt mer har fått ansvaret för de välfärdsrelaterade tjänsterna har lett till en utveckling där "förhandlingarna" mellan män, kvinnor och staten, uttryckt i "formella" genuskontrakt, sker alltmer på en lokal nivå (Johansson, 2000, jmf. Hirdman 1990). Behovet av arbetskraft påverkar hur staten agerar gentemot den kvinnliga arbetskraften, vilket kan uttryckas som att det bestäms av vilket "förhandlingsläge" kvinnorna har på en lokal nivå. Arbetslösa män ökad omsorg? Samtidigt som kvinnorna i periferin blir allt mer förankrade på arbetsmarknaden är det tvärtom så att männen får allt större svårigheter att återfå förankringen på arbetsmarknaden, då deras traditionella arbetsmarknader krymper. Yrkesfrekvensen bland män har sjunkit dramatiskt i många regioner. Exempelvis är yrkesfrekvensen för män i de flesta kommuner i Lappland under 50 procent, en situation de delar med flera norrbottniska kommuner. I de övriga länderna är det bara enstaka kommuner där situationen är lika illavarslande. Detta har haft till följd att i vissa kommuner har kvinnors sysselsättning tenderat att bli till och med högre än männens. Hur genuskontrakten påverkas av att kvinnorna i viss mån blir huvudförsörjare var en av frågorna vi ställde oss när projektet inleddes. Svaret är att vi inte finner något som tyder på att kvinnors högre förvärvsfrekvens har utmanat de lokala genuskontrakten när det gäller reproduktion. I t.ex. den svenska studien framgår det att arbetslösa män inte tillbringar mer tid i hemmet för det. Reproduktionen i fråga om hushålls- och barnomsorg sköts inte i större utsträckning av männen trots att deras kvinnor förvärvsarbetar, utan i många fall är barnen som vanligt på dagis; de hemsysslorna sköts fortfarande av kvinnan. Män kan också sägas reproducera, men det är i form av vedhuggning och insatser i lokalsamhället, och inte genom en utökad omsorg om barn och hushåll. De olika nordiska länderna befinner sig i olika faser vilket påverkar sambandet mellan genuskontrakten och välfärdsmodellerna. Studier visar att sambanden mellan behovet av kvinnlig arbetskraft och statens välfärdsåtaganden i form av barnomsorg är tydlig. I den Färöiska studien konstaterar forskarna att Färöarnas välfärdsmodell kan betraktas som "familistisk fram till de siste tio år i det 20 århundre". (Berglund, Johansson, Molina, 2005, s. 172). Med detta menar forskarna att välfärd om barn och gamla har betraktats som familjens åtagande (läs kvinnornas). I Sverige intensifierades välfärdens utbyggnad på 1960-talet i samband med att kvinnornas förvärvsarbete ökade dramatiskt. Under 1990-talet och framåt är det tvärtom många kommuner som nedrustar både på grund av dålig ekonomi men också beroende på att i områden med låg förvärvsfrekvens för kvinnor anses behovet av barnomsorg mindre (Johansson 2000). Det sker också en livlig debatt om alternativ till offentligt producerat välfärd till förmån för privata lösningar och en ökad tilltro till det civila samhället. Kvinnor mer rustade? Våra studier visar på att för små kommuner är arbetstillfällen inom den offentliga sektorn nödvändiga att måna om. Vi menar även att det finns ett underskattat beroendeförhållande mellan tillväxten och välfärden. För allt fler företag är den välfärdsservice som kommunerna svarar för en viktig lokaliseringsfaktor. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att produktionen av välfärdstjänster såväl är en förutsättning för tillväxt som viktig ur sysselsättningssynpunkt. Lägg därtill behovet av att klara omsorgen om en allt åldrande befolkning och problemen med välfärdens personalförsörjning i den nordiska periferin. Det ligger nära till hands att söka lösningen på personalförsörjningsfrågan hos den stora gruppen arbetslösa män i den nordiska periferin. Flera studier vittnar dock om att männen som blivit arbetslösa inom basnäringar och primärindustri, väntar på att det ska komma ett arbetstillfälle inom samma sektor de tidigare arbetat med. De tidigare dominerande primärnäringarna verkar ha lett till ett genussystem där männen har svårare att bryta loss från rådande föreställningar om vad som är ett manligt jobb än kvinnorna. Mycket talar för att kvinnor står mer rustade att möta den postindustriella arbetsmarknaden oavsett om de väljer att flytta eller stanna. REFERENSER Berglund, Johansson, Molina (red) (2005). Med periferien i sentrum en studie av lokal velferd, arbeidsmarked og kjönnsrelasjoner i den nordiske periferien. Rapport 2005:14, Norut-NIBR Finnmark, Alta. Bergquist, C. m fl. (red) (1999). Likstilte demokratier? Kjønn og politikk i Norden. Universitetsforlaget/NMR. Hirdman, Y. (1990) Genussystemet.Maktutredningen. Slutrapport, SOU 1990:44. Stockholm. Regeringens proposition 2001/02:4. En politik för tillväxt och livskraft i hela landet. Finansdepartementet: Stockholm 14
Foto: Bara K. Kristinsdottir Erfaringer fra kvindelisterne i færøsk politik De to færøske kommuner Vestmanna og Tvøroyri har mange lighedstræk. Begge har haft status som lokale centre, befolkningstallet er nogenlunde ens og fiskeriindustri er det dominerende erhverv. Samtidig er det to kommuner, som ligger i hver sin ende av skalaen når det gælder kvinderepræsentation i politikken. Vestmanna var den første færøske kommune som fik kvindelig borgmester i 1988, mens kommunepolitikken i Tvøroyri har været præget af fravær av kvinder. BJØRG JACOBSEN Sekretær for Færøernes Ligestillingsråd Bjoerg62@hotmail.com BEINTA Í JÁKUPSSTOVU 1. amanuensis Høgskolen i Molde Beinta @himolde.no DEN SVAGE kvinderepræsentation har været en kampsag for den færøske kvindebevægelse i mange år. I dag er der kun tre kvinder blant de 32 lagtingsrepræsentantene, og der er ingen kvinde i regeringen. Blant kommunepolitikerne indebar valget i 2004 en stilstand i forhold til 2000, med ialt 23 % kvinder og 73 % mænd. Ligestilling mellem kønnene er et felt som gerne stilles i skyggen af de to dominerende akser i færøsk politik: den økonomiske som spænder fra socialdemokrati til ny-liberalisme, og den nationale som spænder fra løsrivelse fra Danmark til værn om nuværende hjemmestyreordning. En ligestillingslov blev vedtaget i 1994, og et ligestillingsråd har til opgave at arbejde for øget ligestilling. I flere kommuner er der lokale bevægelser, som forsøger at mobilisere og integrere kvinder i lokalpolitikken, og nogle steder lykkes det. I en kommune, Vestmanna, sad kvinder med den kommunepolitiske ledelse fra 1988 til 2004. På den anden side er der fortsat kommuner, hvor kvinder er svagt eller slet ikke repræsenteret. Tvøroyri er en av disse. I perioden 1996-2004 var der ingen kvinde i kommunestyret, i dag er der, som i perioden 1992-96, kun én. Men mens kvinders position i Vestmanna blev kendt over hele landet, da den som den første færøske kommune fik kvindelig borgmester i 1988, og kvindelisten der fik flertal ved valgene i 1992, 1996 og 2000, er et absolut fravær av kvinder i Tvøroyri ikke blevet fanget av nyhedsbilledet. Først 15
gennem systematiske sammenstillinger af valgresultater bliver situationen afdækket. Kvindeliste Vestmanna og Tvøroyri er traditionelt kendetegnet af en kønsopdelt strukturorden med mænd i forsørger- og beslutningspositionerne i den offentlige sfære og kvinder i omsorgspositionerne i den private sfære. I begge tilfælde blev dette afspejlet i kommunalpolitikkens værdiprioriteringer, der værdier som omsorg for børn, ældre, syge, handicappede hørte hjemme i den private sfære. Denne struktur og værdiprioritering forblev stabil i mange år og fungerede tilsyneladende tilfredsstillende. Men ændringerne i 1980erne, hvor stadig flere kvinder delvis forlod omsorgspositionerne til fordel for forsørgerpositionerne i den offentlige sfære, uden at mændene tilsvarende indtog omsorgspositionerne, skabte nye behov og organisationsmåder. Man kunne tænke sig, at omsorgspositionerne blev befolket af nye aktører i form af pædagoger og plejepersonale som erstatning for de udearbejdende kvinder. Men det var ikke tilfældet. Kvinderne havde som tidligere fuldtidsomsorgsaktører erfaringer nok til at kende konsekvenserne, men ikke mandat til at erstatte de manglende omsorgspositioner med nye aktører, fx ved oprettelse af kommunale velfærdsinstitutioner. De oplevede, at (de mandlige) aktørerne i positioner med mandatet i orden overhørte dem og ikke varetog deres interesser. Ligeledes oplevede kvinderne, at de ikke selv kunne tilegne sig politiske positioner gennem opstilling til kommunevalg på en af de eksisterende lister/partier. Situationen motiverede en gruppe kvinder med fælles problemer til at organisere sig i en ny og alternativ struktur, kvindelisten. Ved valget fik kvindelisten i Tvøroyri ikke stemmer nok men til gengæld blev to kvinder valgt på hver sin partipolitiske liste. I Vestmanna blev hele tre kvinder fra kvindelisten valgt. Kvindelisten i Tvøroyri blev opløst, og forsøget er ikke blevet gentaget siden. I Vestmanna har kvindelisten derimod eksisteret siden. I de følgende valg, fra 1992-2000, var det lige mange kvindelige som mandlige kandidater i Vestmanna, mens det i Tvøroyri var fire mænd for hver kvinde. I Vestmanna fik kvinderne i snit 65 % av stemmerne. I Tvøroyri fik kvinderne 9-15 % af stemmerne, og disse stemmer var spredt på flere lister. Kommunestyret i Tvøroyri havde som nævnt ingen kvindelig repræsentant i perioden 1996-2004. Hvad skyldes forskellene? Spørgsmålet er så, hvordan forskellene skal forklares, og der findes sandsynligvis mange og komplekse grunde. En væsentlig del af forklaringen ligger i de to kommuners meget forskellige ideologiske, diskursive og strukturelle organisationsforhold. Nan Lin (2001) definerer social kapital som ressourcer i videste forstand, herunder human kapital - kvalifikationer, egenskaber m.v. - investeret i sociale relationer i en struktur. I strukturen investerer individerne hver deres kapital i et netværk, hvor de kan "låne" hinandens ressourcer. Individerne har forskellige positioner i den mere eller mindre hierarkiske struktur. En given struktur forbliver stabil, så længe som positionerne og værdierne ikke ændres. Men dens overlevelse er potentielt altid i fare for at blive angrebet, såvel udesom indefra, og vil blive forsøgt forsvaret ved sanktioner. Individer i lave positioner, som ønsker at promovere deres interesser og/eller avancere til højere positioner, har to muligheder for aktion: 1) at tilegne sig mere human kapital eller 2) at ændre den fastsatte værdi af ressourcerne. En mulighed for at ændre magtforholdet er at investere i social kapital (Lin 2001). Ud fra et diskursivt perspektiv findes der ingen objektive forhold, der afgør, hvilke grupper mennesker er opdelt i, og derfor eksisterer en gruppe først i vores bevidsthed, når den bliver omtalt ved repræsentation (Jørgensen og Philips 1999). Gruppedannelse må ses som en reduktion af muligheder, hvor nogle identifikationsmuligheder fremhæves som relevante, og andre ignoreres. Ved kvindelisterne i Vestmanna og Tvøroyri blev gruppen "kvinder" som repræsenterende nogle særlige fælles værdier italesat som en særlig gruppe i lokalsamfundet; ikke mindst navnet kvindeliste indikerer dette. Derimod blev andre (parti)politiske og ideologiske forskelle ignoreret. Ud fra vore interviews med kvinderne fremgår, at de dengang som nu taler ud fra en diskursiv forståelse af grupperne "mænd" og "kvinder" som komplementære modsætninger, der begge bør være repræsenteret på lige fod i den politiske sfære. Kvinderne bag kvindelisterne søgte at konstruere denne diskurs og en ny struktur på lokalt niveau ved at markedsføre sig alment som underrepræsenteret gruppe og bærere af bestemte og underrepræsenterede værdier og specifikt som forkæmpere for en konkret sag en børnehave - som samtidig udgjorde en potentiel ny værdi på den politiske dagsorden. Modstand fra det etablerede En sådan aktion risikerer naturligvis modstand og sanktioner fra den etablerede politiske struktur. Og det var i høj grad tilfældet i Tvøroyri. Her er der tradition for partipolitisk opstilling med ca. fire konkurrerende partier, heraf Socialdemokratiet som langt det stærkeste med 40-45% af stemmerne. Mange familier har et stærkt partitilhørsforhold, og de fleste kender hinandens politiske kulør. Disse forhold betyder et meget stærkt netværk og deraf følgende stor social kapital. Da kvindelisten stillede op, var stemningen i Tvøroyri trykket. Fiskeriet svigtede, krisetider var på vej, og arbejdsløsheden var stigende. Tilmed var Socialdemokratiet splittet op i to dele, som stillede op imod hinanden. Der var rift om stemmerne, og kvindelisten var som en yderligere konkurrent et uvelkomment fænomen for de etablerede partier, som så kvindelisten som loyalitetssvigt og forræderi og gav den hård modstand i valgkampen, bl.a. i form af aggressive verbale angreb, som ofte havde mere med personlige end politiske forhold at gøre. Kvinderne reagerede ved overraskelse og forskrækkelse. Jo mere ubehagelig stemningen blev, jo mere smuldrede sammenholdet omkring kvindelisten, og stadig flere trak sig ud af projektet. Den traditionelle socialdemokratiske arbejderdiskurs med forestillingen om den svage og undertrykte arbejderklasse versus den stærke arbejdsgiverklasse er stadig udbredt i Tvøroyri og en arbejder er traditionelt en (mandlig) forsørger. Dannelsen af kvindegruppen og af en alternativ feministisk diskurs, som mere lagde vægt på samfundsopdelingen i køn og definitionen af kvinder som en særlig og underrepræsenteret gruppe, var et brud på den eksisterende strukturelle og diskursive orden, som stillede vælgerne i loyalitetskonflikt, da krydset skulle sættes på valgdagen. Skal man lade sig påkalde af arbejderdiskursen, en anden politisk diskurs eller en feministisk diskurs? Selv 16
om man sympatiserer med i hvert fald en del af den feministiske diskurs, risikerer man, at stemmen til kvindelisten går til en person fra en anden diskurs, man ikke sympatiserer med. Prakash og Selle (2004) viser hvordan der gennem netværk skabes et erfaringsfond, som gør det lettere at integrere gruppemedlemmerne indbyrdes og med de ydre omgivelser. Aktørerne i det etablerede politiske system i Tvøroyri - stort set alle mænd er traditionelt meget velorganiserede og trænede i at danne politiske alliancer og netværk. Politisk erfaring er værdifulde kapitalressourcer, som aktørerne er i stor besiddelse af. Disse ressourcer er investeret i social kapital, som de med fordel kunne mobilisere, da deres positioner og værdidefinitioner blev udfordret af kvindegruppen. Aktionen lykkedes, og den strukturelle og diskursive orden blev genoprettet. "Kvinder" eksisterer ikke som en særskilt gruppe med særlige værdier i Tvøroyri. Redskab til bestemte formål I Vestmanna gik det helt anderledes. Her er der i modsætning til Tvøroyri ikke tradition for partipolitisk opstilling til byrådsvalg, og heller ikke nær så stærke (parti)politiske og fagforenings organisatoriske traditioner. Også her var der dyster stemning og dertil stor utilfredshed med den førte byrådspolitik. En gruppe kvinder organiserede sig med møder, arbejdsgrupper m.v. til undersøgelse af forskellige kommunale forhold, fx børnepasning, ældrepleje og erhvervsforhold. De dannede et netværk med en særk social kapital. Arbejdsgrupperne fandt flere kritikpunkter, som de ønskede ændret. Grobunden for at skifte byrådsmedlemmerne havde gode kår, og kvindelisten som blev resultatet af netværksdannelsen bød sig frem som et seriøst alternativ. Sammenlignet med kvindelisten i Tvøroyri blev kvindelisten i Vestmanna ikke mødt med nær så hård modstand. Dens eneste konkurrerende liste, som bestod af enkeltpersoner (mænd) uden et samlet parti bag sig, var ikke nær så velorganiseret og socialkapitalstærkt som både kvindelisten i Vestmanna og det etablerede politiske system i Tvøroyri, hvorfor den ikke var i stand til at yde tilstrækkelig modstand. Kvindelisten og gruppen omkring den har i årenes løb oparbejdet et erfaringsfond og et socialt netværk af afgørende betydning for dens fortsatte eksistens. Trods valgprogram er der ikke tale om et almindeligt politisk parti med medlemmer, men snarere om et redskab konstrueret til nogle bestemte formål, hvor selve sikringen af kvindelig byrådsrepræsentation er det vigtigste. Gruppen organiserer rekruttering af kandidater i god tid før hvert valg. Der er ingen kø for at stille op på kvindelisten; tværtimod gør gruppen et aktivt og systematisk arbejde for at skaffe kandidater, sædvanligvis ved overtalelsesmanøvrer, opmuntring, moralsk støtte m.v. Kvindegruppen i Vestmanna besidder således store sociale kapitalressourcer, som de forstår at anvende med fordel for at opnå politisk indflydelse. Stærke netværk Situationerne i Vestmanna og Tvøroyri var således ganske modsatrettede. Kvindelisten i Tvøroyri blev mødt med meget effektiv modstand fra det etablerede politiske system. De kvindelige borgeres humane kapital bliver ikke investeret i en struktur, der kan danne grundlag for den sociale kapital, der skal til for at forøge chancerne for at opnå politiske positioner og promovere nye værdier og diskurser. I Vestmanna blev det oparbejdet stærke netværk omkring kvindelisten. Dette, kombineret med fraværet af en stærk politisk tradition og stabilitet og rodfæstet diskursorden bevirkede, at der var bedre plads til, at nye strukturer og diskurser kunne opstå i Vestmanna end i Tvøroyri. LITTERATUR: Lin, N. (2001): Social Capital. A Theory of Social Structure an Action. Cambridge University Press Prakash, S. og Selle, P. (2004): Investigating Social Capital. Comparative Perspectives on Civil Society, Participiation and Governance. Sage publications Jørgensen, Marianne W.; Philips, Louise (1999): Diskursanalyse som teori og metode. Frederiksberg. Roskilde Universitetsforlag, Samfundslitteratur 17
Kønsidentiteter og ligestillingsparadokser blandt unge kvinder Foto: Johan Bergmark 18
Hvordan forholder nutidens unge kvinder i de skandinaviske lande sig til feminisme og ligestilling? Har de overtaget "mødrenes" og velfærdsstatens kvindepolitiske projekter? Hvilke krav og forventninger har de til udviklingen af de skandinaviske velfærds- og ligestillingsregimer? Og hvordan er unge kvinders holdninger til moderskab og til forholdet mellem familie, arbejde og karriere? ANN-DORTE CHRISTENSEN Forsker, FREIA- Center for Kønsforskning, Aalborg Universitet adc@ihis.aau.dk DISSE SPØRGSMÅL ANALYSERES på bag grund af to kvalitative interviewundersøgelser med unge danske kvinder (Christensen, 2003, Christensen & Tobiasen, 2006). De unge tilhører i begge undersøgelser den såkaldte 90'er-generation, som er født mellem 1975 og 1983 og i dag er mellem 20-28 år. Der er fokuseret på ressourcestærke unge, som er i gang med mellemlange eller lange videregående uddannelser ved Aalborg seminarium eller Aalborg Universitet. Med "unge" taler jeg dermed ikke om teenagere, men i stedet om såkaldte "unge voksne", som alle er over 20 år. Det er værd at bemærke, at ingen af interviewpersonerne har børn. Til den første undersøgelse er der interviewet 13 unge kvinder. Den anden undersøgelse er baseret på fokusgruppeinterviews, hvor de unge kvinder i 90er-generationen er sammenlignet med to ældre kvindegenerationer. Artiklen bygger på mit bidrag til projektet "Gender Equality as a Perspective on Welfare: The Limits of Political Ambition", som er et delprojekt til Velfærdsforskningsprogrammet. Da delprojektet fokuserer på de tre skandinaviske lande, er det også udgangspunktet for denne artikel. Det er vigtig at være opmærksom på, at analyserne er baseret på danske data, som givetvis er formet af specifikke danske særtræk. Selvom der ser ud til at være paralleller til især norske undersøgelser, savner vi systematiske komparative undersøgelser om, hvordan nutidens unge kvinder forholder sig til de ligestillingspolitiske udfordringer i de skandinaviske lande. Som "simular cases" har de mange fællestræk i landenes udvikling vist sig at være et frugtbart udgangspunkt for at forstå de specifikke forskelle. Endelig er det vigtigt at udvikle analyser af unge i et intersektionalitetsperspektiv, hvor kønnets samspil med fx klasse og etnicitet kan tematiseres, og hvor fokus på kønsligestilling kan kombineres med spørgsmålet om anerkendelse af forskellighed ikke kun mellem generationer, men også mellem majoritets- og minoritetsgrupper. Den skandinaviske kontekst Formålet med undersøgelserne har været at indkredse kønsidentiteter i moderne komplekse velfærdssamfund med udgangspunkt i ressourcestærke danske unge fra majoritetsgruppen. Kønsidentiteter bliver analyseret som levede erfaringer, hvor køn er et bærende element i subjektiviteten, som er under bestandig skabelse gennem processer, hvor køn "gøres" i institutioner, i social praksis i hverdagslivet og i de enkelte individers kønsidentitetsarbejde. De kontekstuelle rammers betydning for identitetsdannelsen understreges for eksempel i relationen til velfærdsstaten, til de kvindepolitiske bevægelser samt ikke mindst til de aktuelle kønspolitiske diskurser (Christensen, 2006). Ser vi på den skandinaviske kontekst er der tydelige paralleller både til de feministiske bevægelser og til den ligestillingspolitiske udvikling. Men der er også væsentlige forskelle. Når det empiriske grundlag her er danske unge kvinder er det værd at huske, at den danske kønspolitiske offentlighed fra midten af 1980'erne har været mindre profileret og mere modsætningsfyldt end den norske og svenske (Bergqvist et al., 1999; Fiig, 2003). Det er også blevet fremhævet, at betegnelsen feminisme i dag er mere negativt ladet i Danmark end i de andre skandinaviske lande. Drude Dahlerup har vist, at selvom lovgivningen i Danmark og Sverige grundlæggende er ens, så er debatten ganske forskellig. I Sverige er den fremherskende opfattelse, at ligestillingen langt fra er opnået, og de fleste partier markerer sig som feministiske. I Danmark er debatten langt mere tvetydig og ambivalent og de danske partier beskæftiger sig kun i begrænset omfang med ligestilling og opfatter sig ikke som feministiske (Dahlerup, 2002). Som Harriet Bjerrum Nielsen påpeger, gir det alligevel mening at tale om, at unge kvinder er "made in Scandinavia" (Nielsen, 2004;22-23). Dette ikke kun fordi, der er så mange fællestræk i landenes udvikling, men også fordi den individualisering og aftraditionalisering, som er forbundet med køn, set i et komparativt perspektiv har været forholdsvis fremtrædende her. Allerede mødregenerationen oplevede færre traditionelle kønsspecifikke forventninger i de skandinaviske lande end i andre europæiske lande og i USA. Feminisme og ligestilling Det er en velkendt pointe for professionelle ligestillingsarbejdere og kønsforskere, at det er vigtigt at skelne mellem feminisme og ligestilling. Denne skelnen er også alfa og omega, hvis man skal forstå de unge kvinders kønsidentiteter. I hvert fald ser det ud til, at for danske unge kvinder, som ikke er knyttet til nogle af nutidens feministiske strømninger (fx nyfeminisme eller venstreradikale feminisme), fungerer betegnelserne "feminisme" og "feminist" som negative identifikationsmarkører. De forbindes med en bestemt tidsbunden feminisme, som er knyttet til radikale Rødstrømper. Det tyder på, at noget lignende er på spil i Norge. I Harriet Bjerrum Nielsens og Monica Rudbergs norske tre-generationsanalyse fremhæves det således, at ingen af de norske unge kvinder bruger betegnelsen feminister om sig selv (Rudberg, 2003:293). Beverley Skeggs kommer i en undersø- 19
gelse af unge engelske kvinder fra arbejderklassen frem til lignende resultater, men hun understreger også, at dette negative billede af feminisme ikke er ensbetydende med, at de unge kvinder ikke lægger vægt på ligestilling mellem kønnene. (Skeggs, 1997). Det samme gælder for de unge danske kvinder. For selvom de heller ikke ser sig selv som feminister, har de en klar opfattelse af, at der langt fra er ligestilling mellem kvinder og mænd. De har oplevet (uretfærdige) forskelle i pige- og drengeopdragelse; forskelle i uddannelsessystemet, og de forventer også, at de på arbejdsmarkedet vil blive mødt med uligeløn og kønshierarkier. På den måde er deres markering af uligestillingen i det offentlige liv stærk, og de områder, der fremhæves, ligger inden for de gængse ligestillingspolitiske områder, der er formuleret i de skandinaviske lande fra 1960'erne og frem til i dag. Alligevel er der på ingen måde tale om en overtagelse af "mødrenes" ligestillingsprojekt, fordi udgangspunktet for og indholdet i kønsidentiteter er et andet. Dette handler ikke kun om, at de lægger afstand til de kvindeidealer, som de forbinder med Rødstømperne, men også om, at de ikke mener, at kollektive kvindeorganiseringer er vejen frem. For dem er det op til den enkelte at skabe de bedst mulige betingelser: "Jeg synes, men skal kæmpe for det selv, og jeg har selv et ansvar for at komme frem " (Anne, citeret fra Christensen, 2003:100). Skeggs fremhæver i forlængelse af sine analyser af de engelske arbejderkvinder, at det er et udtryk for, at feminisme ikke er universel, men kontekstuel og formuleret fra en bestemt klasseposition, hvor arbejderkvinderne ikke kan identificere sig med det feministiske middelklasseprojekt. I de danske undersøgelser, hvor fokus også er på kvindelige studerende på de videregående uddannelser, er klassepostioneringen ikke fremtrædende. Til gengæld ser det ud til, at den kontekstuelle forskel mere er knyttet til relationen til de kollektive bevægelser, hvor de unge danske informanter giver udtryk for en stærk individualisering, som ser ud til at blokere for en mere kollektiv orientering. Familieorientering og kompetent moderskab De unge kvinder ønsker at skabe deres egen balance mellem arbejde og familie. De fremhæver retten til en højere grad af familieorientering end den, som de kender fra deres mødre eller den, som de ser omkring sig blandt kvinder i job svarende til de, som de forventer at skulle varetage efter endt uddannelse. Indholdet i familieorienteringen er ikke rettet mod husarbejde, men mod "plads til sig selv" og til børneomsorg, som de insisterer på skal kunne forenes med karriere. I disse forventninger til arbejde og familie spiller en evt. partner kun en begrænset rolle, idet de unge kvinder lægger vægt på at være uafhængige af en mandlig forsørger og tjene egne penge. Til gengæld spiller børn en stor rolle, og udtrykket "kompetent moderskab" (og ikke kompetent forældreskab) er en rammende betegnelse for den (individualiserede) betydning som også forældreskabet tillægges i det unge kvinders refleksive livsplanlægning. I forlængelse heraf understreger informanterne også, at brud på en undertrykkende kønspraksis (både i familien og på arbejdsmarkedet) er noget, man skal "gøre selv". Men samtidig er de også opmærksomme på samfundets generelle kønsuligheder og på de uretfærdigheder, de støder på i hverdagen i form af stereotype og undertrykkende konstruktioner af kvinder og mænd. Der er langt til reel ligestilling, og de deler langt fra opfattelsen af, at ligestilling er noget, der er opnået. Men i modsætning til mødrenes generation tænker de ikke ligestilling som et kollektiv, men snarere som et individuelt anliggende. Der ser derfor ud til at være et paradoks mellem på den ene side opmærksomheden mod strukturelle kønsuligheder og troen på, at lighed skabes gennem frie valg. Sådanne ligestillingsparadokser, som er forankret i de unge kvinders kønsidentiteter, ser jeg som væsentlige nye udfordringer til de ligestillingspolitiske grundpiller i de skandinaviske velfærdsmodeller. En af disse er forholdet mellem den offentlige og den private sfære. Foto: Søren Svendsen Forholdet mellem det offentlige og det private Det har været et grundlæggende element i opbygningen af de skandinaviske velfærdsog ligestillingsmodeller at fjerne den kønnede opdeling mellem den private og den offentlige sfære (Siim, 2000). Udfordrer de unge kvinders stigende familieorientering denne grundtanke? Familieorientering forbindes for de unge med noget positivt; som et sted, hvor man kan opbygge et kompetent moderskab; hvor femininitet og kønnenes forskel kan komme i spil; hvor man kan "dovne" og være kreativ. Hvor det for tidligere generationer af kvinder var ansvaret for familien, der blev opfattet som en barriere for kvinders selvudfoldelse i det offentlige liv, ser de unge kvinder det omvendt: nemlig at (for meget) karriere og arbejdsliv kan blive en barriere for familielivet. "Altså så vigtigt er det ikke for mig at få et superjob. Jeg gider ikke arbejde 60 timer om ugen. For mig er det nogle andre ting, der er vigtigere, langt vigtigere( ) Jeg vil ikke arbejde 60 timer. Og det vil jeg ikke, fordi jeg vil også have en familie. Og jeg føler ikke, jeg som mor vil kunne være en kompetent mor, hvis jeg arbejdede 20