SAGSOMKOSTNINGER I BORGERLIGE SAGER Se bilag VI

Transkript

1 Fredag den 23. august 1963 kl. 10. Sektionsmøde på Københavns Universitet. Under forsæde af mødets vicepræsident, professor, dr. jur. Ragnar Bergendal, behandledes emnet SAGSOMKOSTNINGER I BORGERLIGE SAGER Se bilag VI Referenten, højesteretssagfører Henrik Steglich-P eters en. (Referenten var trådt istedet for den sygemeldte Axel Graff, som har udarbejdet theserne (bilag VI)). Hr. ordfører, mine damer og herrer. På grund af advokat Axel Graffs sygdom har jeg i dag den ære at forelægge dette sektionsmodes forhandlingsemne: Sagsomkostninger i borgerlige sager. Tanken med at optage dette emne til diskussion på nordisk juristmøde, er ikke at søge at nå frem til en fælles, nordisk lovgivning på dette område. Dertil er der formentlig ikke nogen praktisk trang. Men man har ønsket at sætte de problemer, som man finder i årenes løb er opstået omkring spørgsmålet, under nordisk debat, for om muligt derigennem at nå frem til den i retspleje- og samfundsmæssig henseende retteste løsning. Det er min tanke, inden for det taletidsrum, der er mig beskåret, at stille to problemer til debat. Det første er dette, om ikke den voldsomme stigning i sagsomkostningernes størrelse, der har fundet sted i de senere år, fører til, at man må fravige det hovedprincip, som er knæsat i den nordiske lovgivning på sagsomkostningernes område, og som går ud på, at den tabende part skal erstatte modparten de ham ved processen påførte omkostninger, og i langt videre omfang, end tilfældet er nu, overlade til domstolene at afgøre, hvorledes omkostningerne skal fordeles. Eller, om man uanset den udvikling, der har fundet sted, skal holde fast ved det princip, der er knæsat, vidende om, at dette virker procesbegrænsende og prohibitivt på den enkeltes adgang til at få prøvet sin sag ved landets domstole. Det andet spørgsmål, jeg vil stille under debat, er dette, om ikke samfundsudviklingen har medført, at man i hvert fald må have særlige regler om sagsomkostninger i de sager, hvor der er konflikt mellem på den ene side staten eller anden offentlig myndighed og på den anden side private, fysiske eller juridiske personer. Inden jeg går over til en behandling af disse spørgsmål, mener jeg det rigtigst at trække grænserne op for de emner, som forhandlingerne efter min mening skal dække i dag. Det fremgår af forhandlingsemnet:»sagsomkostninger i borgerlige sager«, at man tænker på de sager, der føres ved de ordinære

2 164 Henrik Steglich-Petersen domstole, altså her i landet ved underret, landsret, sø- og handelsret og højesteret, men ikke på sager, der føres ved særlige domstole, tjenestemandsdomstole, landsskatteretter, og hvad der ellers findes af administrative retter, selv om man må erkende, at også sagsomkostningsspørgsmålet her før eller senere bør gøres til genstand for behandling. Det er endvidere kun de borgerlige sager, vi skal drøfte her i dag, i modsætning til straffesagerne, selv om sagsomkostningsspørgsmålet også er interessant her. Inden for de borgerlige sager mener jeg så, at man kan skille ud som ikke særlig problemvækkende sagsomkostninger i ægteskabssager, faderskabssager, og i sager om umyndiggørelse og lign. Jeg tror ikke, sagsomkostningsproblemet er så særlig stort her. Endelig mener jeg også, at man kan se bort fra sagsomkostninger i de rene inkassosager, hvor en kreditor går til landets ordinære domstole for at få et exekutionsfundament. Der er spørgsmålet om sagsomkostninger, hvor ingen procedure finder sted, næppe noget problem. Altså vil jeg begrænse forhandlingerne om sagsomkostninger til de egentlige borgerlige retssager med procedure fra sagsøger og sagsøgt ved landets ordinære domstole. Sagsomkostninger er de udgifter, der er forbundet med en sags førelse, og er typisk her i landet: retsafgifter til det offentlige, gebyrer til forkyndelse, vidnegebyrer og udskriftsgebyrer o. s. v., udgifter til syn- og skønsmænd, som indkaldes som særligt sagkyndige, og sidst og ikke mindst honorarerne til de advokater, der repræsenterer parterne i sagen. Det giver et klarere billede af problemstillingen, hvis man gør sig størrelsen af disse udgifter klart. Jeg vil som et eksempel nævne en retssag, hvor sagsgenstandens værdi er kroner. Her er der retsafgifter og optagelsesgebyr, i alt 120 kr.; der er, hvis en skønsmand er indkaldt, et skønshonorar på kr., og ifølge de af monopoltilsynet for advokatsamfundet gældende salærtakster, 900 kr. til hver af de advokater, der møder for de pågældende parter. Dette vil altså sige, at man i en retssag om kr. meget let når et samlet omkostningsbeløb på til kr. for en førsteinstansbehandling. Bliver sagen appelleret, så når man uhyre let op på omkostninger på kr., altså på et beløb, der nøjagtigt svarer til sagsgenstandens værdi. Er sagsgenstandens værdi kr., så vil tallet for førsteinstansbehandlingen være ca kr., og ved en appel til en højere instans i alt ca kr., undertiden langt højere. Princippet for sagsomkostningernes fordeling er her i landet lagt fast i retsplejelovens 312, som siger, at den tabende part er pligtig at erstatte modparten de ham ved processen påførte omkostninger. Loven gør praktisk talt kun undtagelse for de tilfælde, at der måtte være truffet en anden aftale parterne imellem, og det er vist uhyre sjældent. Endvidere kan retten, hvis den i særlige omstændigheder finder skellig grund hertil, bestemme andet. I praksis følger man stort set det hovedprincip, der er lagt fast i 312; jeg kan i den forbindelse henvise til den fremstilling om sagsomkostninger, som landsdommer Roepstorff har givet på et dommermøde i 1956, gengivet i»juristen«1956 side 375 ff. Hvor streng praksis er, kan illustreres ved en dom, afsagt den 2. maj d. å. af Vestre Landsret, i en sag imellem generaldirektoratet for statsbanerne på den ene side og en arbejdsmand på den anden side. Arbejdsmanden optrådte i sagen som værge for sin ni-årige søn, som under leg var krøbet ind under en togstamme, uden at statsbanernes tjenestemænd havde

3 Sagsomkostninger i borgerlige sager 165 set det. Toget satte sig i gang, og drengen fik det ene ben kort af. Arbejdsmanden søgte og fik fri proces til at anlægge sag imod statsbanerne. Ved dommen blev statsbanerne frifundet, og det blev pålagt arbejdsmanden at udrede kroner i omkostninger til banerne. Det er i overensstemmelse med loven, men virker umiddelbart hårdt, og det bør vel bemærkes, at pengene aldrig er blevet krævet hos den pågældende arbejdsmand. Nu er spørgsmålet imidlertid, om de forudsætninger, man gik ud fra, da loven blev til, er de samme, som hersker i dag. Retsplejeloven trådte i kraft i Ser man efter i de domme, der er afsagt i årene umiddelbart efter retsplejelovens ikrafttræden, vil man se, at de sagsomkostninger, det pålægges den tabende part at udrede til modparten, efter sagsgenstandens værdi er væsentlig lavere, end de er i dag. Eksempelvis kan jeg nævne et par domme fra 1921, begge gengivet i U.f.R. Den ene sag drejede sig om ophævelse af en handel om et automobil, der havde kostet kr. Køberen mente, at det led af mangler, og han anlagde sag mod sælgeren. Han fik medhold i sin påstand om handelens tilbagegang, og det pålagdes sælgeren at udrede 300 kr. i omkostninger til køberen. Der er for mig ingen tvivl om, at det beløb havde været ca kr. i dag. - En anden sag, en højesteretsdom fra samme år, drejede sig om sammenstød imellem to automobiler. Den ene automobilist anlagde sag og krævede den anden dømt til at betale en erstatning på kr. Sagsøgte blev frifundet, og det pålagdes sagsøgeren at udrede 250 kr. i omkostninger. Sagsøgeren appellerede til højesteret. Dommen blev stadfæstet og appellanten pålagt at udrede 300 kr. i omkostninger ved højesteret. Det vil altså sige, at denne mand førte en proces om kr. igennem to instanser mod alene at tilsvare den vindende part 500 kr. i omkostninger. Det ville mindst have kostet det 4-5-dobbelte i dag. Det var altså ganske andre forudsætninger, man gik ud fra i 1919 end dem, vi går ud fra i dag. Dette fører mig til at betvivle, at det grundprincip, der er nedlagt i retsplejelovens 312, bør opretholdes. Motiverne til denne bestemmelse må jeg med hr. ordførerens tilladelse måske have lov til at citere. I kommissionsudkastet fra 1877, der er baggrunden for princippet om, at den vindende part skal have dækket sine omkostninger hos den tabende, siges det:»det er især den nu herskende slappe praksis, hvorefter procesomkostningerne hæves, så snart retsspørgsmålet i sagen findes tvivlsomt, som haves for øje. Ligesom denne praksis ikke principmæssigt kan forklares, da den, der ved endelig dom befindes at have ret, derved tillige erkendes ved processen at have lidt et retstridigt tab, som bør erstattes ham, således ere dens virkninger i det hele taget lidet heldige, da den i høj grad svækker det ansvar, som bør være forbundet med at lade det komme til rettergang.«nu er det min overbevisning, at parterne i 99 % af tilfældene, hvadenten de er sagsøgte eller sagsøgere, kun går til proces i den tro, at de kan vinde. Jeg er også overbevist om, at der i et overordentlig stort antal tilfælde, hvor domme skal afsiges, er uhyre tvivl om, hvorvidt den ene eller den anden part har ret. Kun den omstændighed, at dom skal afsiges, og at kun den ene kan vinde sagen, bevirker, at han vinder, mens den anden taber. Men da synes jeg ikke, der er nogen rimelig begrundelse for, at alle de omkostninger, processen har medført, skal bæres af den tabende alene. Jeg kan ikke følge det synspunkt,

4 I 66 Henrik Steglich-Petersen som ligger til grund for retsplejelovens bestemmelser: at det er udtryk for slaphed at dele omkostningerne, og jeg rinder det betænkeligt, at borgerne i deres overvejelser om, hvorvidt de skal lade en efter deres mening retfærdig sag prøve ved domstolene, i den grad skal inddrage det moment, at de kan risikere at miste lige så meget som sagen drejer sig om, Derfor finder jeg, at det er uhyre problematisk, om hovedprincippet om sagsomkostningernes udredelse kan opretholdes i dag. Særlig grelt bliver det efter min mening i ankesager, hvor den, der indstævnes for ankeretten har vundet i første instans. Taber han sagen i ankeinstansen, gælder i dag det samme hovedprincip: at han skal erstatte den vindende part hans omkostninger ved begge retter. Det er dog nu engang ikke dens»skyld«, som vandt i første instans, at han vandt sagen der. Årsagen er normalt den, at hans modpart har procederet eller oplyst sagen dårligt. Det kan jo også ske selv her i landet, at dommeren i første instans kan have taget fejl. Er der så nogen grund til, at den, som taber i ankeinstansen efter at have vundet i i. instans, skal erstatte de fulde omkostninger? Havde han fået den rigtige dom i første instans, så var han måske blevet stående ved den og var ikke gået til ankeinstansen. Jeg vil som eksempel her nævne en sag, som blev afgjort i højesteret i 1958 imellem en importør af franske hulkortanlæg og departementet for forbrugs- og toldafgifter. Der var i den sag tvivl om, hvorvidt der skulle svares toldafgift af bruttofakturaprisen ved varens udgang fra Frankrig, eller om der skulle svares told af denne fakturapris med fradrag af den rabat, den danske importør fik af leverandøren. Dette spørgsmål blev bragt for sø- og handelsretten i København, og her fik importøren medhold i sit synspunkt; det var den lavere værdi, der skulle lægges til grund ved beregningen af toldafgiften. Der tillagdes ham i omkostninger kr. hos det offentlige. Departementet for forbrugs- og toldafgifter har jo råd til at appellere og appellerede til højesteret, som ændrede dommen til det modsatte resultat, gav departementet medhold og pålagde importøren at udrede kr. i omkostninger for begge retter. Det skyldes ikke, at importøren havde anvendt uredelig procedure eller givet forkerte eller mangelfulde oplysninger i første instans. Det var en ren og skær fortolkning af toldloven og toldtarifloven. Jeg finder, at det var urimeligt at pålægge omkostninger ved begge instanser. Denne sag fører mig over i det andet problem, jeg har rejst, nemlig spørgsmålet om sagsomkostninger i sager mellem det offentlige på den ene side og private personer på den anden side. Samfundets udvikling har medført, at der i langt videre omfang end hidtil må administreres og regeres og gribes ind i den enkelte persons interessesfære ud fra synspunktet, at samfundets vel går forud for den enkeltes. Vi affinder os dermed med større eller mindre glæde, men vi kræver, at de indgreb, der sker over for den enkelte, må ske på legalt grundlag og på klart legalt grundlag. Vi anerkender derfor den enkelte borgers ret til, hvis han føler sine interesser trådt for nær af det offentlige, da at indbringe spørgsmålet til prøvelse for landets uafhængige domstole. Det er simpelthen en forudsætning for demokratiets eksistens. Retsplejeloven benytter i relation til spørgsmålet: sagsomkostninger, udtrykkene part og modpart, og domstolene opfatter sikkert med rette disse udtryk som også dækkende det offentlige, være sig stat, kommune eller anden offentlig myndighed. Dette fører til, at det offentlige i de tilfælde, hvor det

5 Sagsomkostninger i borgerlige sager I 67 vinder en sag i en konflikt med en privat borger, da skal have tillagt sagsomkostninger efter princippet i Rpl Dette er efter min mening meget uheldigt. Som advokat bliver man ofte stillet over for henvendelser fra borgere, som synes, at myndigheder eller administration træder dem for nær. Bliver der i så fald tale om retssag, må man oplyse de pågældende om, hvor meget det koster at føre en sag, og så går det naturligvis ind i disse borgeres overvejelser, om de skal affinde sig med trykket fra administrationen, eller om de skal påtage sig den betydelige økonomiske risiko at føre sagen. Det er efter min opfattelse meget farligt, at disse overvejelser skal spille ind i de beslutninger, der skal træffes. Man bør give borgere, som har et begrundet krav eller en begrundet ret til at modsætte sig et tryk fra administrationens side, mulighed for med ganske billige midler at få disse sager prøvet ved domstolene. Friprocesinstituttet - det hjælper ikke, for dels er friprocesgrænsen jo ikke tilstrækkelig høj, og dels medfører den omstændighed, at en part får fri proces, jo ikke, at han ikke, når han taber sagen, skal udrede omkostningerne til modparten. Må jeg til illustration af mine synspunkter i denne forbindelse have lov at nævne, foruden dommen om toldafgifterne, en skattesag, som blev pådømt ved østre landsret for nogle år siden. Den drejede sig om en rengøringskone, som til skattevæsenet havde opgivet sin indtægt til kr. og formuen til nul. Det næste år var indtægten nogenlunde det samme, men da figurerede i formuerubrikken en fast ejendom, og skattevæsenet kunne naturligvis ikke forstå, hvorledes denne stakkels kone ved hjælp af de kr. kunne erhverve sig en fast ejendom. Det satte hende så i skat af yderligere kr., senere nedsat til kr. Den stakkels kone forsvarede sig med, at de penge, ejendommen var købt for, var erhvervet ved utugt. Hun mente ikke, at sådan indtægt var indkomstskattepligtig, og henviste til det strafbare i forbindelse med erhvervet. Spørgsmålet var ikke tidligere afgjort ved retten, og hendes advokat lod derfor spørgsmålet indbringe for østre landsret. Østre landsret nåede med rette eller urette til det resultat, at også de ved utugt erhvervede penge var skattepligtige, men retten pålagde yderligere den stakkels kone at betale 500 kr. i sagsomkostninger til det offentlige. Jeg finder, at dette var urimeligt, da det jo drejede sig om en principiel afgørelse, som kan være præcedens for fremtiden. Der er en anden skattesag af mere prosaisk karakter, hvor en husejer protesterede imod, at den del af en ved loven tilladt lejeforhøjelse, som skal hensættes på en konto til lejlighedernes indvendige vedligeholdelse, og som lejerne til enhver tid kan trække på, for at få gjort deres lejligheder i stand, at den skal indregnes i hans skattepligtige indkomst, et spørgsmål, som efter min mening med rette blev rejst af den pågældende husejer. Det drejede sig om en lejeforhøjelse på ca. 500 kr. Sagen kom for landsretten, hvor den pågældende husejer tabte den, han appellerede, efter min opfattelse med rette, til højesteret. Her tabte han den også, ganske vist med en dissens. Højesterets flertal fandt, at husejere er indkomstskattepligtige af den del af lejen, som skal hensættes til indvendig vedligeholdelse, og som ikke det pågældende år faktisk anvendes til vedligeholdelse. Det pålagdes den pågældende husejer at udrede kr. i omkostninger. Her har man opnået en principiel afgørelse, der dækker samtlige landets ejendomme. Jeg finder, at denne principielle afgørelse, som skattevæsenet var lige så interesseret i at få som den pågældende husejer

6 168 Henrik Steglich-Petersen - Håkon Gudmundsson og alle andre husejere, den burde ikke have kostet den pågældende husejer kr. i omkostninger til det offentlige. Han skulle måske nok udrede honoraret til sin advokat, men omkostningerne til det offentlige burde ikke være pålagt ham, og mener domstolene det umuligt med den gældende lovgivning at handle anderledes, end der er sket, er det min opfattelse, at lovgivningen bør ændres. Må jeg så lige til slut sige, at sagsomkostningernes betydelige størrelse i meget vidt omfang skyldes, at advokaternes honorarer er steget. Nu må man ikke tro, at jeg plæderer for, at honorarerne skal sættes ned. Det ville utvivlsomt nedkalde mine kollegers retfærdige harme over mit syndige hoved, og jeg ville også handle, hvad der er endnu værre mod min egen overbevisning. Jeg har indtrykket af, at domstolene fuldtud anerkender honorarernes størrelse, at monopoltilsynet gør det samme, og jeg kan måske til slut føje, at der er forhandlinger i gang med vore monopolmyndigheder om en yderligere forhøjelse af disse honorarer, hvilket efter min opfattelse gør de problemer, jeg har frembragt, endnu mere aktuelle. Korreferenten, Præsident i Arbejdsdomstolen Håkon Gudmundsson, Island. Herr ordfører, ærede tilhørere. Det emne som er her under diskussion, er allerede blevet behandlet så alsidigt og klart, både hvad angår dets teoretiske og historiske side, og juridiske argumenter - af advokat Axel Graff i hans theser - og nu af højesteretssagfører Steglich-Petersen, at jeg i grunden ikke har stort at tilføje. Jeg må erklære mig ganske enig med den ærede referents synspunkter, ikke mindst angående sager mellem det offentlige og private borgere. Jeg er derfor bange for, at, det mest fra min side næppe bliver tale om andet end gentagelse af det som før er blevet skrevet eller sagt. Men da det er besværligere for nordiske jurister at gøre sig bekendt med islandske love end lovgivning i de andre nordiske lande, vil jeg tillade mig her at nævne hovedprincipperne i islandsk lovgivning om sagsomkostninger i civile sager, end skønt de i hovedtræk er i samme ånd som bestemmelserne i de andre nordiske landes love. Ifølge den islandske retsplejelov fra 1936 er det hovedreglen, at den som taber sagen i det væsentlige skal dømmes til at betale modpartens sagsomkostninger. Sagsomkostninger beror således ifølge loven, hovedsagelig på sagens udfald. Dette gælder i princippet både de såkaldte klare sager og andre sager, og sager der rejses på grund af tvivl med hensyn til faktum eller retlig tvivl. Denne regel modificeres dog af en anden paragraf i samme lov der bestemmer, at hvis en person vinder en sag til dels, og taber den til dels, eller hvis der er betydelig tvivl i sagen, så kan dommeren dele sagsomkostningerne mellem parterne eller lade dem hver for sig bære deres omkostninger. Dog gælder den regel, at den tabende part kan kun idømmes betaling af sagsomkostninger, hvis modparten har nedlagt påstand herom. Hovedprincippet i disse bestemmelser er således det, at det først og fremmest skal bero på sagens udfald, men dog til en del på sagens omstændigheder, hvorledes betaling af sagsomkostninger skal deles. Inden for den ramme står dommeren temmeligt frit, hvorledes han fordeler sol og regn i denne henseende. Dommerens frihed er dog i enkelte tilfælde særlig begrænset af samme lov der bestemmer at en

7 Sagsomkostninger i borgerlige sager I6Q part skal betale modpartens sagsomkostninger, uanset sagens udfald, i de følgende tilfælde: I fald han har lagt sag uden grund. Hvis han har forbrudt sig mod lovens bestemmelse om forlig, d. v. s. hvis han ikke har givet møde på et forligsmøde i sagen, hvor det er påkrævet. Hvis en part trækker sagen betydeligt ud over det nødvendige, frembærer bevist urigtige krav eller urigtige meddelelser om sagens fakta. Selvfølgelig beror det på dommerens skøn, om en sag er anlagt uden retmæssig grund, og her er selvfølgelig plads til mange variationer. Her kan også anføres den bestemmelse, at en sagspart skal, uafhængigt af sagens udløb, betale den del af sagsomkostningerne, som forårsages derved, at han har foranlediget en rethandling eller selv gjort foranstaltninger der var uden betydning for sagen. På grundlag af disse principper, kommer så andre bestemmelser i den islandske retsplejelov, som f. eks. bestemmelsen om, at hvis sagens udfald beror på en ed, skal den der undlader at aflægge eden sædvanligvis betale sagens omkostninger. Hvis en sag bliver fravist eller hævet, eller hvis sagsøgeren udebliver, skal han betale sagens omkostninger til modparten. Til slut skal bemærkes, at hvis en parts repræsentant, d. v. s. sagføreren, er blevet skyldig i unødvendige dispositioner i sagen, der medfører omkostninger, kan han personligt eller sammen med sin klient dømmes til at betale de omkostninger, som disse foranstaltninger har medført. Dog skal modparten, hvis han agter at gøre et sådant krav imod sagføreren, underrette ham i tide, så at denne kan få lejlighed til at udtale sig om det krav. Når man så kommer til vurderingen af de lovregler, som gælder på dette rettens område, så synes jeg det er på sin plads, at tage i betragtning, hvordan de der er underkastet rettergangslovens bud, finder sig i dens bestemmelser og domstolenes kendelser og domme angående sagsomkostninger. Finder almenheden sig i denne ordning, eller er der fra dens side noget kommet for dagen som antyder, at en anden ordning ville indebære en mere praktisk løsning, på det uundgåelige spørgsmål, at nogen må bære sagers omkostninger, og at de i vor tidsalder ikke kan blive undgået? Når man betragter spørgsmålet fra dette synspunkt, tror jeg man roligt kan sige, hvad islandske forhold angår, at de sagsøgende parter finder sig i de lovbestemmelser, som nu gælder, og ikke blot er forsonet med lovreglerne om betaling af sagsomkostningerne, men også finder sig i domstolenes kendelser angående disse, lige så godt som i øvrigt deres domme. Man ved og forstår, at sagsomkostninger er uundgåelige, og derfor er der næppe tvivl om, at det er i overensstemmelse med folks retfærdighedsfølelse, at den tabende part i det væsentlige skal betale de af sagen følgende omkostninger. På den anden side er det for almenheden forbundet med en vis sikkerhedsfølelse, at loven tilstår dommeren et vist spillerum, så at han i sin beslutning om sagsomkostningernes betaling eller fordeling, kan tage hensyn til en parts skyld eller ansvar for sagens opståen, eller parternes opførsel under sagens behandling. Man betragter da sagsomkostningerne først og fremmest som erstatning til den part som måtte anlægge sag, eller erstatning til den anden mod hvem sagen er anlagt uden tilstrækkelig grund. Og i almenhedens øjne betragter en sådan erstatning, som en retsmæssig skadeserstatning. Bevidstheden om at sagsanlæg forvolder udgifter til den tabende part, virker sikkert i den retning, at reducere sagsanlæg, selvom det uden tvivl er rigtig, at forudbetaling til

8 I 70 Håkon Gudmundsson - Per Olof Ekelöf sagføreren er en større bremse for folk i deres iver for at anlægge sag, end bevidstheden om en fjern dom, som muligvis pålægger betaling af sagsomkostninger. Ved vurdering af dette punkt er det også nødvendigt at tage i betragtning, at bestemmelserne om betaling af sagsomkostningerne ikke må virke for meget i den retning, at gøre det for besværligt for folk, på grund af finansiel risiko at søge til domstolene. På den anden side er det dog nødvendigt, at så vidt som muligt at modarbejde unødvendig rettergang for domstolene. Man kan antage at den bedste ligevægt skabes ved, at begge parter løber en vis risiko. Derimod er det klart, hvor retten er soleklar, at fuld godtgørelse skal ydes for de omkostninger, der kommer af, at man måtte søge til domstolene, for at få sin ret fyldes tg j ort. Jeg har før anført, at erfaringen i Island, viser at parterne overhovedet finder sig i domstolenes kendelse angående sagsomkostninger, men der gælder som før bemærket den hovedregel, at den tabende part i alt væsentligt dømmes til at betale sagens omkostninger. På den anden side mærkes det dog ikke så sjældent, at dommeren i bestemmelsen om sagsomkostningerne tager henblik til, hvorvidt der var trængende grund til sagsøgning. Af diverse domme ses det klart, at da sagens parter måtte være i fuldkommen tvivl om deres ret, hvadenten grunden var uoverensstemmelse om forklaring af loven eller uvished om retten ifølge sagens natur, så har domstolene enten ikke tilkendt den vindende part alle de omkostninger han har haft, eller dømt hver part for sig at bære deres omkostninger. I betragtning af det her anførte synes retfærdighed i fordeling af sagsomkostninger bedst sikret ved at følge den hovedregel, at den som vinder sagen i det væsentlige, skal få sine omkostninger erstattet fra den tabende part, dog sådan, at dommeren på grundlag af sit kendskab til sagens natur og parternes behandling af den, i passende grad får frie hænder til at bestemme om sagsomkostningerne skal deles eller ikke deles. Professor, jur. dr. Per Olof Ekelöf ] Sverige. I början av sitt anförande berörde inledaren frågan om vilka utgifter som överhuvudtaget utgöra rättegångskostnader och vilka sålunda kunna komma att belasta den tappande. Han framhöll att detta spörsmål inte vållar några svårigheter i gällande nordisk rätt. Det är väl i stort sett riktigt, men samtidigt må framhållas att de lege ferenda avgränsningen av rättegångskostnadsbegreppet framstår som godtycklig. Det är ju inte skrivet i stjärnorna att just utgifterna för domstolsväsendet skall belasta statsverket och kostnaderna för rättegångsombuden parterna. Ur skattebetalarnas synvinkel kunde det lika väl vara tvärtom, bara det ekonomiskt ginge jämnt upp. Och anser man de tappande böra skyddas mot att belastas hårdare genom att all service blir dyrare för vart år som går, borde den frågan upptas till allvarligt övervägande om ej statsverket även skulle överta åtminstone en del av advokatkostnaderna. Men därmed har jag kommit in på problemet om en utvidning av den fria rättegången, något sorn ligger utanför dagens diskussionsämne. Vad därefter angår fördelningen av rättegångskostnaderna parterna emellan, pläderade inledaren - om jag förstod honom rätt - för en återgång till

9 Sagsomkostninger i borgerlige sager de regler härom, som återfinns i Christian V: s och 1734 års lag. På sistone har det sett ut som om den snart 200-åriga striden mellan culpa- och kausalitetsprinciperna slutat med att den senare avgått med segern. Får man döma av indledningsforedraget skulle detta vara en illusion; striden går tydligen vidare. Jag skall emellertid inte ge mig in på detta vidlyftiga spörgsmål utan endast i anslutning till advokaten Graffs uppsats beröra en fråga av mera begränsad räckvidd. Denne vill göra undantag från kausalitetsprincipen i»de virkeligt tvilsomme konflikter«. Min fråga är nu: Om man nu överhuvudtaget skall»hæve omkostningerne«eller»kvitta«dem som vi svenskar säger i sådana mål, skall detta då ske både när sakfrågan och när rättsfrågan är svårbedömbar eller endast i ettdera av dessa fall och i så fall i vilket? Graff förklarar härom:»ophævelse af omkostninger vil vel navnlig være begrundet ud fra her hævdede synspunkter, når tvivlen angår forståelsen af retssætninger og deres anvendelse på det foreliggende tilfælde, men også faktisk tvivl bør kunne komme i betragtning, såfremt årsagen til tvivlens existens ikke fører til, att den ene part ud fra konkret preventive synspunkter bør bære ansvaret herfor«(s- 15)- Den viktigaste grunden för kvittning av kostnaderna skulle sålunda vara att rättsfrågan varit svårbedömbar. På sin tid synes Orsted däremot ha bedömt frågan på motsatt sätt. Till en början menade denne att kvittning endast borde ifrågakomma vid faktisk tvivelaktighet och först under intryck av uppfattningen i praxis kom han att godta även rättslig sådan (s. 7 f.). Vad därefter angår de gällande nordiska lagarna, innehåller retplejeloven 312 och tvistemålsloven 172 mycket vaga bestämmelser rörande kvittning. I praxis ha de fattats på det sättet, att kvittning skulle vara tillåten både vid saklig och rättslig tvivelaktighet. Så var också fallet enligt 1734 års lag och denna mening delades av den svenska processkommissionen på 1920-talet, ehuru denna ville begränsa kvittningen endast till de fall, då den tappande haft»synnerliga skäl«till rättegång. Enligt den gällande svenska rättegångsbalken får man däremot kvitta endast då domen grundats på ett rättsfaktum, varom den tappande varken haft eller borde ha haft kännedom före processen. Och uppfattningen att man får kvitta endast vid rättslig tvivelaktighet har också haft sina företrädare. Så var fallet enligt det ursprungliga förslaget till den nuvarande norska tvistemålsloven och likaledes med 1931 års förslag till ändringar av den tyska Zivilprozessordnung. Åsiktsförbistringen är sålunda total. Låt oss då något undersöka skälen för kvittning i svårbedömbara mål överhuvudtaget. Enligt Graff har tillämpningen av strikt ansvar härvid den fördelen att de tvistande bli mer förlikningsvilliga och förmodligan är detta i stort sett riktigt. Undantagen från kausalitetsprincipen skulle i sin tur motiveras av att i mål av frågavarande slag det strikta ansvaret»vil let virke skadeligt for retsudviklingen... likesom tilliden til, at man kan gå til retterne, i det lange løb vil kunne berøres heraf«. Då sakfrågan är svårbedömbar, kan endast den senare av dessa två ändamålssynpunkter ha betydelse. Får den tappande stå såväl för sina egna som motpartens kostnader även då han haft goda skäl för att anse sakläget vara till hans fördel, kunde allmänheten avskräckas från att använda rättskipningen I J I

10 172 Per Olof Ekelöf annat än i helt klara fall. Enligt min mening förtjänar detta skäl för kvittning att uppmärksammas, fast jag inte kan finna det vara särskilt starkt. Det har väl också varit den svenska lagstiftarens uppfattning. Enligt RB 18: 3 st 2 må rätten förordna om kvittning endast då den tappande styrker att han ej känt till och ej heller bort känna till det rättsfaktum, som blivit avgörande för målets utgång. Och i motiven till detta stadgande understrykes att detsamma bör tillämpas»med stor försiktighet«. Enligt min mening bör beviskravet för den goda tron sättas högt liksom det ej är tillräckligt att den tappande före processen funnit det vara ovisst hur det förhöll sig med ifrågavarande rättsfaktum. Då på detta stadium ett klarläggande förefallit omöjligt, bör man tillämpa kausalitetsprincipen för att ge incitament till förlikning i tvister, där det ligger till på detta sätt. Helt annorlunda förhåller det sig då det är rättsfrågan som är svårbedömbar. Även dennas avgörande är visserligen beroende av vissa konkreta fakta såsom lagar och prejudikat, men rörande existensen härav kan ju den tappande ej ha svävat i ursäktlig villfarelse. Däremot kan det ibland vara alldeles omöjligt att avgöra om domstolarna kommer att tillämpa t. ex. ett lagstadgande analogt eller icke, enär bedömandet av invecklade rättstilllämpningsfrågor äro beroende av subtila överväganden och värderingar. Frågan är nu om kausalitetsprincipens tillämpning i sådan fall kan motiveras med önskemålet att ge incitament till förlikning. Häremot kan åberopas ett skäl, som inte alls gör sig gällande vid saklig tvivelaktighet, och det är väl detta Graff haft i tankarna, då han säger det strikta ansvaret»let vil virke skadeligt for retsudviklingen«. Lyckades man hundraprocentigt i sin strävan att förlika parterna i sådana fall som de nu berörda, skulle man överhuvudtaget inte få några prejudikat. Och detta är ett betänkligt resultat, enär även den bästa lag fyller sin uppgift illa om den ej ständigt kompletteras med nytillkommande prejudikat. Det skulle alltså förhålla sig på det sättet att den som stämmer i ett mål, där rättsfrågan är verkligt svårbedömbar, eller överklagar domen till landsretten eller Højesteret, han företar en samhällsnyttig gärning därigenom att han bidrar till skapandet av prejudikat. Men, kanske någon vill invända, kvittar man i sådana fall, så går det ju ut över dem som slutgiltigt befinns ha rätten på sin sida! Ja, det är riktigt, men det sammanhänger med att prejudikatväsendet uppvisar ett Janusansikt. Detsamma är till för att skapa rättssäkerhet, men det innehåller också ett betydande moment av osäkerhet. Ignorantia juris semper nocet, heter det. Den som i sin rättshandel utgått från att gällande rätt har ett visst innehåll och sedermera vinner medhåll för denna uppfattning såväl i första som andra instans, har all anledning att beklaga sig om han slutligen tappar i högsta instans och förpliktas betala motpartens kostnader i alla tre instanserna, såsom fallet är i Sverige. Man kunde tycka att då det ligger till på detta sätt, statsverket borde stå för processkostnaderna, enär parterna berikat vår rättsordning med ett värdefullt prejudikat. Men en sådan generositet från det allmännas sida torde vi aldrig kunna räkna med. Under dessa omständigheter skulle jag vilja ifrågasätta om ej kvittning av kostnaderna utgör den näst bästa lösningen. Utgifterna ha väsentligen skett för det allmänna bästas skull och då bör dessa åtminstone inte belasta enbart den ena parten.

11 Sagsomkostninger i borgerlige sager *73 Lagmannen Lauri Rafael Hertzberg, Finland. Herr ordförande, mina damer och herrar. I Finland ligger förhållandena något annorlunda till än i det övriga Norden. De för Sverige och Finland tidigare gemensamma stadgandena i 21 kapitlet av rättegångsbalken i 1734 års lag är alltjämt till största delen gällande. Grundregeln att den tappande skall gottgöra den vinnandes rättegångskostnader modifieras av föreskrifterna att kostnaderna skall kvittas, då saken är mörk och tvivelaktig, då i en sak käromålen är flera, som parterna ömsom tappar och vinner, då man har underrätts dom för sig men tappar i hovrätten, i detta fall likväl med möjlighet för domaren att låta endera parten gälda kostnaden. Då högsta domstolen fastställer hovrättens dom, skall den tappande gälda motpartens rättegångskostnad efter vad skäligt prövas. Då part gör ogrundad invändning eller genom försummelse fördröjer målets avgörande, skall han ersätta motpartens därigenom uppkomna kostnader, även om han vinner saken. Motsvarande ersättningsskyldighet åligger också ombudet. Det här är alltså i korthet bestämmelserna om rättegångskostnader gällande i Finland. Det kunde säkert vara mycket nyttigt att få dem fullständigade och förtydligade, särskilt med avseende å rättegång för vinnande av konstitutiv dom, närmast mål om äktenskapsskillnad och status, och vidare då man stämt in någon, som är villig och kapabel att fullgöra också utan rättegång. Att ett käromål endast delvis bifalles är inte heller direkt förutsett i vår lag, lika litet som att talan avvisas eller avskrives, att förlikning träffas, att någon instämts för att saken angår hans rätt, att biintervention eller succession i rättegången ägt rum. I alla dessa fall skulle det behövas stadganden, som närmare reglerade rättegångskostnaderna, men i stort sett tror jag att praxis har löst de här frågorna. Det förefaller snarast som den största bristen låg inte i lagens stadganden, utan i den något schematiska och slappa lagtillämpningen vid domstolarna i Finland. Därför skall jag med några ord beröra vissa svagheter, som jag tycker mig ha funnit i praxis. I Finland har vi inte ännu ansett oss vara mogna för en koncentrerad rättegång i civilmål, med fördelning på förberedelse och huvudförhandling, utan vi håller fortfarande fast vid det gamla systemet med uppskov på uppskov. Ett framställt reformförslag har fallit på överrätternas motstånd. Man kan säga att uppskovsdemonen får fritt härja i våra underrätter, och den gör det i mycket stor utsträckning. Detta ger hela frågan om rättegångskostnaderna en litet annan aspekt. Det tycks vid domstolarna hos oss nästan ha blivit en obligatorisk hövlighetsfras att kvittera motpartsombudets uppskovsanhållan med förklaringen att man ingenting har att anmärka mot uppskov. Följden blir då att målet uppskjuts med påföljd att parten är den, som får betala fiolerna, ty målets behandling kommer, om den så varit alldeles obetydlig, att beaktas vid bestämmandet av rättegångskostnaderna. Det finns visserligen inget stadgande att onödig rättegång skulle medföra skyldighet att svara för kostnadsersättningen. Men det har allmänt ansetts att om det framgår, att svaranden är villig och kapabel att fullgöra och rättegången alltså har varit onödig, käranden inte skall få sina kostnader gottgjorda. Däremot kommer man kanske inte att tänka på, att det i detta fall är svaranden, som bör få sina kostnader ersatta, utan domstolarna hos oss inskränker sig till att kvitta kostnaderna.

12 I 74. Lauri Rafael Hertzberg - Åke Hassler Också tillämpas hos oss ytterst sällan, knappast någonsin, det uttryckliga stadgandet om försumlig eller fördröjande rättegång, d. v. s., att part, som innehåller bevis eller sparar på invändningar för att komma fram med dem vid ett senare stadium och därigenom drar ut på rättegången, skall bära härav uppkommande kostnader. Vid hovrätterna i Finland finns en ganska stark benägenhet att då part har tappat i underrätt men vinner i hovrätten utdöma åt den i hovrätten vinnande ersättning endast för kostnaderna i underrätten. Detta kan väl vara skäligt i de flesta fall, men ofta är det allt annat. Rättsvården i underrätt handhas nämligen i betydande utsträckning av ovana vikarier. Lagen tillåter också att döma ut full ersättning i dylika fall. Hovrätterna håller vidare fast vid en i mitt tycke alltför schematisk praxis genom att inte tilldöma den, som bemöter ändringssökandet i hovrätten, ersättning för därav uppkomna kostnader, om utslaget ändras aldrig så litet. I det skriftliga huvudreferatet har frågan om rättegångskostnadernas storlek icke närmare berörts. Jag har därför inte satt mig in i den frågan men vill ändå här nämna att man icke utan skäl i Finland anklagar domstolarna för att vara för njugga med kostnaderna. Slutligen tror jag det är ett vanligt fel hos våra domstolar i Finland, kanske det gäller i någon mån också de övriga nordiska länderna, att man är för knapp med domsmotiveringen i fråga om kostnaderna. I Finland får man knappast någon motivering alls, utom en intetsägande hänvisning till sakens natur. Jag tror att om avgörandena motiverades utförligare också i fråga om kostnaderna, utslagen skulle bli riktigare beträffande dem. Jag kan förena mig om de legislativa synpunkter, som fanns nämnda i advokaten Graffs skriftliga referat, och vad Finland beträffar tror jag mycket vore vunnet, om vi finge reformer i enlighet med de principer, som följts i danska retsplejeloven och kapitel 18 i den nya svenska rättegångsbalken. Av central betydelse blir frågan om kvittning av expenserna, då saken är»mörk och tvivelaktig«, en fråga som ju här utförligt belysts av professor Ekelöf. Jag har förstått den nya svenska rättegångsbalken så, att då rättsfrågan är tvivelaktig, någon kvittning icke kunde komma i fråga. Nu hör jag emellertid att professor Ekelöf anser kvittning också då vara möjlig. Jag ber att få förena mig om detta: det är obilligt att låta den tappande parten ensam bära följden av rättsnormernas bristfällighet. Professor, jur. dr. Åke Hassler, Sverige. Herr ordförande, mina damer och herrar. Den fråga, som professor Ekelöf nyss berörde, nämligen frågan om den allmänna regeln om tappande parts kostnadsansvar, är av särskild betydelse för den svenska rättens del. Jag har behandlat den i en uppsats, som publicerades i Svensk Juristtidning för ett par år sedan, och kan nu med tillfredsställelse konstatera, att den ståndpunkt jag intog där i det väsentliga sammanfaller med den, som förekommer i det utsända referatet. I detta har emellertid spörsmålet penetrerats på ett betydligt mera ingående sätt än jag hade tillfälle till i min uppsats, som handlade om en del andra saker vid sidan om huvudfrågan. I uppsatsen kom jag med en del kritiska synpunkter på den svenska rätte-

13 Sagsomkostninger i borgerlige sager * 75 gångsbalkens reglering av frågan om tappande parts kostnadsansvar. Vår lag är, som det antyds på sidan 9 i referatet, särdeles sträng mot den tappande. Det är mycket sällan som han slipper ifrån att betala den vinnandes kostnader. Jag tror för min del att det beror på, att lagens redaktörer i hastigt mod har accepterat den åsikt, som i seklets början var allmän i kontinental doktrin och lagstiftning, särskilt i Tyskland och Österrike. Det var i och för sig naturligt, att man reagerade mot slapphäntheten i äldre praxis, där kostnaderna i mycket stor utsträckning kvittades. Men tyvärr gick man, som det ibland händer, från den ena ytterligheten till den andra. Processlagberedningen motiverade sin ståndpunkt i frågan med två skäl. Först var det den så kallade rättsskyddssynpunkten. Den vinnande skall ha sin rätt fullt ut och inte behöva vidkännas något avdrag för rättegångskostnader. Det är riktigt, om hans rätt är klar och den tappande inte har haft någon skälig anledning att bestrida den. Men i tvivelaktiga fall ligger det annorlunda till, I sådana fall måste parterna anses ha samma anspråk på rättsskydd. Om den vinnande skall ha sin rätt fullt ut, så skall den tappande inte behöva betala mer än han är skyldig. Det går ut över den, som har rätten på sin sida, säger man. Ja, men frågan är den: hade han någon rätt? Vi måste göra klart för oss, att rätten i det här fallet är en mycket relativ sak. Den tappande kan ju ha rätten på sin sida, fastän han inte har lyckats övertyga domstolen om det. Jag tycker för min del, att det är obilligt att lägga dubbel börda på den tappandes axlar. Det var i känslan härav, man förr i världen var så benägen att kvitta kostnaderna. Säkert har vi anledning att ta hänsyn till den naturliga känslan, som anbefaller kvittning i sådana fall. Sedan kommar vi till preventionssynpunkten. Den har på ett förtjänstfullt sätt analyserats i referatet. Den tappande bör betala den vinnandes kostnader med reservation för verkligt tvivelaktiga fall. I referatet sägs det, att kvittning bör förekomma vid såväl rättslig som faktisk tvivelaktighet. Jag skall inte gå närmare in på de intressanta frågor som där uppkommer; de har ju berörts förut av professor Eklöf. Jag vill bara påpeka, att processlagberedningen knappast har ägnat någon mera ingående undersökning åt preventionsfrågan. Beredningen konstaterar tämligen summariskt, att ett strängt kostnadsansvar är påkallat för att stävja processlystnaden. Jag tror, att om man hade haft tillgång till referentens framställning, så skulle man nog ha funderat litet ytterligare på saken och inte utan vidare accepterat det praktiskt taget strikta kostnadsansvar, som vi har i svensk rätt. Det hade varit så mycket mera befogat, som man varken i dansk eller i norsk rätt tillämpar regeln om den tappandes kostnadsansvar så strängt, som vi gör i Sverige. Den norska lagen säger uttryckligen, att kvittning kan ske om saken är tvivelaktig och den tappande haft skälig anledning att låta den komma inför rätta. Den danska lagen har en annan formulering: rätten kan i särskilda omständigheter finna anledning till att kvitta kostnaderna. Den danske processualisten H. Munch-Petersen lärde på sin tid, att man inte bör tillämpa regeln om den tappandes kostnadsansvar så hårdhänt, att folk alltför mycket avskräcks från att gå till domstolarna. Jag fäste mig särskilt vid det där uttrycket att man inte bör tillämpa regeln hårdhänt, när jag för många år sedan läste Munch-Petersens Retspleje. Jag har alltid betraktat det uttalandet som ett typiskt uttryck för den måttfullhet, som många svenskar anser

14 I 76 Åke Hassler - Finn Arnesen vara ett danskt karaktärsdrag. Måttfullhet är ju en värdefull egenskap inte minst inom juriken. Så skulle jag vilja komma med en liten anmärkning, eller rättare sagt ett önskemål, i anledning av referatet, nämligen om en fortsättning på den framställning referenten gett. I min förut omtalade uppsats framhöll jag, att det skulle vara av stort intresse för oss svenska jurister att få litet närmare kännedom, om hur man tillämpar bestämmelserna om kvittning av rättegångskostnaderna i dansk och norsk praxis. I handböckerna står det inte något närmare om det. Man vet strängt taget bara, att lagen i Danmark och Norge tillåter kvittning i viss utsträckning. Beträffande Danmark finns det emellertid ett uttalande i Hurwitz' Tvistemål. Där står att det i dansk praxis är vanligt att kvitta kostnaderna i tvivelaktiga fall. Det skulle vara mycket värdefullt att få exakt veta i vilken omfattning detta sker. Det borde sålunda utrönas antalet av mål, i vilka kvittning av kostnaderna äger rum. Det är naturligtvis svårt att göra en sådan statistik, men alldeles omöjligt är det väl inte. Det skulle också vara intressant att få reda på något om anledningarna till, att man kvittar kostnaderna i Norge och Danmark. Men det är säkerligen besvärligt; utan en undersökning av själva besluten kommer man väl inte därhän. För det är väl så i Danmark och Norge, förmodar jag, art man liksom i Sverige inte motiverar kostnadsbesluten mera ingående. Men genom utfrågning av praktikerna, domare och advokater, skulle man väl kunna skaffa sig en viss föreställning om detta. Det kunde vara en lämplig arbetsuppgift för en ung processualist, som söker ett ur praktisk och teoretisk synpunkt intressant studieobjekt, att göra en utredning i detta ämne. Till sist skulle jag vilja framhålla att frågan om kostnaderna, och förresten hela spörsmålet om processens ekonomiska sida, i framtiden måste ägnas mycket större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet. Rättegångskostnaderna har nu stigit därhän, att deras belopp många gånger är lika stora eller större än de värden, som man processar om i huvudsaken. Det är ett förhållande, som man väl inte kan göra mycket åt i och för sig. Den moderna muntliga processen blir ju med nödvändighet dyrare än dess föregångare, den skriftliga proceduren från 16- och 1700-talen. Det kan ju inte heller komma i fråga att återgå till en äldre tids förhållanden. Muntligheten är värd sitt pris. Men man kan inte undgå att känna oro över att detta pris är så högt. När rättvisan blir dyrare, så blir den också mera svåråtkomlig, för att inte rent av säga oöverkomlig för allt flera människor. Det är en ur social synpunkt allvarlig sak, som kallar på statsmakternas uppmärksamhet. Professor Ekelöf kom med en propå, som kanske inte var så allvarligt menad men som verkligen utgör en tankeställare. Här är inte tillfälle att gå in på frågan, om vilka åtgärder som kan och bör vidtagas för att råda bot på de olägenheter, som blir en följd av, att rättvisan stiger alltmera i pris. Men en sak tillkommer oss jurister. Vi måste med allvar och kraft framhålla, att här föreligger ett av det nutida rättssamhällets allvarligaste problem. Høyesterettsadvokat Finn Arnesen, Norge. Jeg vil gj erne få komme med noen ganske få bemerkninger på bakgrunn av forholdene i Norge, og på bakgrunn av den erfaring, jeg har som praktiserende

15 Sagsomkostninger i borgerlige sager jurist. Som det fremgår av advokat Graffs fremstilling, så har vi i Norge fått lovfestet den hovedregel i vår sivilproceslov, at den som helt ut vinder en sak skal ha sine fulle omkostninger dekket. Som prinsipp tror jeg, det er riktig. Og jeg vil personlig gi min tilslutning til det. Inniederen hevdet, såvidt jeg forstod ham riktig at den stigning i saksomkostningenes størrelse, som i de senere år var kommet, gjorde det betenkelig å følge prinsippet, og at det kanskje kunne være grunn til å ta det opp til revisjon. Jeg tror, man skal være varsom med å innføre noe nytt prinsipp. Ganske visst kan det bli tyngende for den, som taper å skulle måtte utrede omkostningene til den som viner, men for meg står det som mere rimelig å ta hensyn til den som dog har vunnet. For ham vil det også bli tyngende om han ikke skulle få sine omkostninger dekket hos den annen part. Det er muligt at mitt syn på disse ting i noen grad er avhengig av den mate, disse regiene praktiseres på i Norge. Ganske visst har vi som hovedregel den regel jeg siterte, men de unntagelser som loven etablerer gir igrunnen domstolene et ganske fritt spillerum med hensyn til hva de vil gjøre i den enkelte sak, og iallfall i underinstansene er det ganske hyppig, at omkostningene oppheves som vi sier hos oss, det vil si at hver part bærer sine rettsomkostninger. Og det skjer med den meget enkle begrunnelse, at retten sier at saken har frembrudt slik tvil at det antas rimelig at hver part bærer sine omkostninger. Og jeg tror at jeg som praktiserende jurist i Norge kan si at domstolene kanskje har gått for langt i den retning hos oss. Det har vært en tilbøyelighet til å oppheve omkostningene i tilfeller hvor i allfall vi praktiserende jurister nok synes at det ikke var så rimeligt. Den frie adgang domstolene i realiteten har hos oss har også gitt seg utslag i de tilkjenner delvise omkostninger. I saker hvor kanskje tvil for domstolene ikke har vært så stor at de vil gå til opphevelse, så tilkjenner de delvise omkostninger. Det er en mellomvei, som brukes ikke så helt sjelden. Og så vil jeg bare få si noen få ord om omkostningene i ankeinstansen. Inniederen sa der at den, som har vunnet en sak i underinstansen, men taper i den i ankeinstansen, vil føle det urimelig hårdt om han skulle ilegges omkostninger i begge instanser. Ja, det kan være riktig, og jeg tror at domstolene i Norge i mange tilfeller der vil være tilbøyelig til å oppheve omkostningene i første instans og tilkjenne dem for ankeinstansen. Det er ganske hyppig det gjøres. Men på den annen side synes jeg det må være nokså klart, at dersom man har vunnet en sak i underinstansen og så vinner den i ankeinstansen, så bør man ha sine omkostninger fullt ut dekket. løvrigt så leder ikke hos oss prinsippet til så tyngende resultater som jeg skjønner inniederen mener de gjør i Danmark, av den enkle grunn at omkostningene hos oss ikke når opp i en slike størrelse at det virker avskrekkende. Tvertom har vi advokater regelmessig hevdet at det som kalles fulle omkostninger ved en tilkjennelse av domstolene i Norge på ingen mate er det. Og de honorarer mine ærede kolla fra Danmark refererte, de hørtes som ønskedrømmer for oss i Norge. I JJ Advokat Knud Ehlers, Danmark. Hr. ordførende, mine damer og herrer. I veksellovens 48 har vi en bestemmelse om, hvad vekselindehaveren kan kræve af skyldneren, nemlig hovedstol, renter, 1 / 3 procent provision, og så hedder det videre: protestomkostninger

16 I 78 Knud Ehlers såvel som andre omkostninger. Disse andre omkostninger forstås i kommentarerne som også omfattende sagsomkostninger. Vi har et noget lignende eksempel i den danske pantebrevsformular, hvor det i punkt 10 hedder, at i søgsmålstilfælde skal debitor betale samtlige omkostninger. Når jeg nævner disse eksempler, er det ikke for at drøfte vekselret eller gældsbrevsret, men for at illustrere den tanke, at vi ikke blot kan anskue disse spørgsmål rent procesteoretisk, men også må se dem i relation til de materielle regler på de enkelte retsområder. Man har hidtil traditionelt været inde på, altid at dele processen op for sig som et særskilt felt, og den materielle ret som et andet felt. Denne opfattelse er vist nok ved at blive opgivet herhjemme. Man er i hvert fald inde på at se disse spørgsmål i større sammenhæng, idet det ikke er frugtbart, hvis man holder sig alene til de rent processuelle synspunkter. Man har jo også været inde på diskussioner om, hvad der i grunden kom først og hvad der var det vigtigste, processen eller den materielle ret. Det er en lang og temmelig ørkesløs diskussion, der minder om diskussionen om, hvad der kom først hønen eller ægget. Jeg har blot fremdraget disse eksempler for at vise, at man må se omkostningsspørgsmålet i lidt større sammenhæng i de forskellige situationer. For at tage et nyt eksempel, kan man nævne erstatning uden for kontraktsforhold. Her kan man måske sige, at hvis domstolene finder det rimeligt, at der skal betales kr. i erstatning, men man ikke finder anledning til at pålægge sagens omkostninger, ja så vi! der i virkeligheden kun blive tale om en erstatning på måske kr. I hvert fald i de tilfælde, hvor der er tale om skønsmæssige beløb, der fastsættes af domstolene, tror jeg man må erkende, at domstolene bevidst eller ubevidst vil lade omkostningsspørgsmålet indvirke på fastsættelsen af de beløb, der skal betales, og derfor vil også ad denne vej, spørgsmålet om sagens realitet og fastsættelsen af det beløb, der tilkendes, blive bragt i nøje forbindelse med omkostningsspørgsmålet. Der kan sikkert findes mange andre og bedre eksempler, men det er de eksempler, jeg har kunnet finde med hensyn til dette teoretiske spørgsmål. Dernæst er der et mere praktisk spørgsmål, jeg vil nævne i nogen grad i tilknytning til det Steglich-Petersen sagde her i dag, men også i tilslutning til det Axel Graff har skrevet i sit referat, idet han nemlig der i de sidste linier på side 1 nævner spørgsmålet om omkostninger i forhold til trediemand. Graff er der inde på tanken, om man kan pålægge advokater omkostninger i sagen; man kunne måske også tænke sig en biintervenient pålagt eller tilkendt omkostninger, og i gammel tid er det vist også forekommet, at ankeinstansen har pålagt dommeren i underinstansen omkostninger. Det er nu ikke så meget disse trediemænd, jeg tænker på, men derimod et praktisk vigtigt forhold\ nemlig det, at vi i vore tider, hvor jo næsten enhver borger er organiseret som medlem af en forening, er det meget ofte således, at visse sager, også de principielle sager, der føres frem for domstolene, støttes mere eller mindre af en organisation. Det kan være arbejdsgiverforeninger, brancheforeninger, lejerforeninger, grundejerforeninger, o. s. v. Et utalligt antal eksempler kan nævnes. Hvis man der er den ensomme part, der står over for en modpart, der støttes af en sådan stærk organisation, så er man i virkeligheden i samme situation, som Steglich-Petersen tænkte på, nemlig den lille mand, der fører sag mod staten.

17 Sagsomkostninger i borgerlige sager I JQ Der er ligesom ikke rigtig balance i tingene, når den ene part er meget stærk enten som staten selvfølgelig er det, eller som den part vil være det, som støttes af en organisation. I det hele kan der jo siges meget om organisationers støtte til en proces. Det bliver derved en række - muligvis sagen ganske uvedkommende - omstændigheder, der kommer til at øve indflydelse på sagens førelse, fordi en organisation måske ønsker, af en eller anden ganske speciel grund, at få en sag ført frem. Det kunne derfor være rimeligt at rejse det spørgsmål, om ikke organisationerne, ikke blot når de offentligt indtræder som mandatar i sagen, men også blot økonomisk yder støtte til en sag, i et vist omfang burde være ansvarlige for sagsomkostningerne, når den part de støttede tabte sagen. Det forekommer nemlig i praksis, at hvis man vinder en sag for en part, hvor modparten er støttet af en organisation, så har man under hele sagen haft en meget stærk modpart, der har kunnet føre sagen med megen styrke, fordi omkostningerne ingen rolle spillede, og når man så kommer, og regningen skal betales, kender organisationen ikke noget til sagen. Så er det den lille mand, som man siger er modparten, og så kan man henvende sig med sit omkostningskrav hos ham. Det kan ikke være ganske rimeligt. Der burde være en mulighed for, at disse organisationer i et vist omfang kunne drages til ansvar også for disse omkostningstab. Derved ville man på dette område imødekomme de hensyn som Steglich-Petersen med stor styrke fremhævede. Jeg kan lige nævne, for dog at illustrere, at det ikke er noget, der er grebet helt ud af luften, at man i engelsk ret har anerkendt disse synspunkter, idet man i et vist omfang tilsidesætter sådanne aftaler om økonomisk støtte til førelse af en retssag. Det er disse spørgsmål, jeg mener, man kunne tage op i forbindelse med det spørgsmål, vi diskuterer i dag. Advokat, lektor, dr. jur. Isi Foighel, Danmark. Hr. ordførende, mine damer og herrer. I forbindelse med det klare og klarende indlæg, som referenten gav, vil jeg gerne have lov til at rejse to spørgsmål. Spørgsmålene er ganske vist specielle, de optræder kun sjældent i praksis, men de akcentuerer klart den urimelighed, der nu og da følger af retsplejelovens omkostningsregler, således som referenten var inde på i sit indlæg. Der er almindelig enighed om, at omkostningsspørgsmålet aldrig må spille en så stor rolle, at det bliver prohibitivt for de, der har en god sag, at gå til domstolene. Dette synspunkt synes ikke at være anerkendt over for en bestemt gruppe mennesker, for hvem omkostningsproblemerne netop kan virke således, at disse mennesker afskæres fra et i øvrigt berettiget sagsanlæg. Jeg tænker her på udlændinge, idet der i den danske retsplejelov - og også i de øvrige skandinaviske landes retsplejeregler eksisterer en regel, der baserer sig på den gamle doktrin om cautio judicatum solvi og som medfører, at udlændinge ikke har samme adgang til domstolene som landets egne borgere, idet domstolene, såfremt modparten forlanger dette, skal afvise sagen, medmindre udlændingen stiller sikkerhed for sagsomkostninger. Der kan fremføres mange grunde for denne regel, men tiden er forlængst gået fra dem. Den hviler på en international suverænitetsopfattelse, som er forladt, og den betyder, at i hvert fald i Danmark, hvor domstolene ikke har

18 l8o Isi Foighel - Gustav Malmer lejlighed til at skønne, om sikkerheden er nødvendig, at den udlænding, der har et klart krav mod en dansker i visse situationer kan være afskåret fra at få sin sag pådømt ved landets domstole. Reglen er i modstrid med den almindelige retsopfattelse, vi har herhjemme, nemlig at domstolene er et gode, som alle skal have adgang til. Den er i modstrid med den nyere opfattelse i international ret, og den er i modstrid med de almindelige bestræbelser, hvorefter man skal fremme de skandinaviske landes kontakt - økonomisk og handelsmæssigt - med andre lande. Når man tager omkostningsproblemerne op under overvejelse, mener jeg, at der er rimelig grund til også at tage det specielle spørgsmål om udlændinges adgang til domstolene i betragtning. Det andet spørgsmål, jeg vil berøre, er forholdet mellem borgere og administration. Jeg vil i denne forbindelse pege på, at den nyeste forvaltningsretlige udvikling, som i øvrigt må hilses med glæde, har gjort dette spørgsmål langt mere brændende, end det hidtil har været. Det er således - i hvert fald inden for dansk administrativ praksis at man, som påvist af professor Bent Christensen, har oprettet en række administrative nævn, der beskæftiger sig med mange spørgsmål, som har afgørende betydning for borgerne. Jeg kan som eksempel anføre nævnet om fordelingen af visse erstatninger, som den danske stat på sine borgeres vegne modtager fra udlandet. Af hensyn til retssikkerheden er lovgivningsmagten i de sidste år kommet ind på den tanke, at man som appelinstans for disse nævn ikke opretter et appelnævn, men giver borgerne adgang til at lade nævnets afgørelse indbringe for domstolene. Det er en betryggelse, man derved giver borgerne, og det er noget, man kun kan hilse med glæde. Men denne sikkerhed for borgerne bliver imidlertid indskrænket derved, at der til afgørelse af et administrativt spørgsmål nu optræder et problem, der hedder sagsomkostninger. Det er ikke rimeligt i disse tilfælde at pålægge borgeren omkostninger, hvor domstolene ikke virker som en instans, der skal afgøre en konflikt mellem to parter, men hvor domstolene ajene skal udtale sig om et juridisk eller faktisk spørgsmål, der foreligger for et administrativt organ. Dette forhold, at borgerne skal betale for at få en administrativ afgørelse, som er hjemlet dem i en særlig lov, bliver så meget mere urimelig, når det fremgår af disse love, at borgerne kun har 8 uger til at indbringe sagen for domstolene. Det er ganske vist den sædvanlige appelfrist, men den virker for kort i denne situation. Den advokat, der skal tage stilling til, hvorvidt en af nævnenes afgørelser skal indbringes for domstolene, har normalt ikke de oplysninger, som sædvanligvis er tilstede, når der skal tages stilling til, om en sag skal ankes. Ofte må han begynde helt forfra med at søge sagen belyst og kan derfor meget vel komme i den situation, at han, for at undgå at fristen oversiddes, er nødsaget til at udtage stævning. Hvis det herefter ved nøje undersøgelser viser sig, at man må råde klienten til ikke at gennemføre sagen ved domstolene, skal klienten efter sædvanlig praksis betale omkostninger til nævnet. Dette er ikke rimeligt. Hovrättsrådet Gustav Malmer, Sverige. Jag skulle som svensk vilja tala om för våra nordiska vänner, att det är inte bara så, att våra regler om rättegångskostnader skiljer sig från de övriga

19 Sagsomkostninger i borgerlige sager I 81 nordiska ländernas så tillvida att vi har gått längre i den så kallade causalitetsprincipen, än vad de tycks ha gjort. Den svenska lagtexten håller som sagt mera på principen att den, som fullt ut vinner en process, han skall också ha fulla rättegångskostnader av motparten. Vi har sedan vi fick den nya rättegångsbalken 1948 också till belysning av tillämpningen av denna princip, fått ett icke ringa antal prejudikat, särskilt om man jämför med, vad vi hade förut. Det är ju inte så lätt att gå igenom de olika prejudikatsamlingarna från grannländerna, men jag har på känn, att de har det sämre ställt än vi i det avseendet. Det är inte heller något ovanligt i svensk underrättspraxis, att underrätten, när den avgör frågan om rättegångskostnaderna, också säger något om skälen till, att rättegångskostnaderna behandlas, som de gör. Den svenska rätten har emellertid, så vitt jag kan förstå, gått ännu längre än causalitetsprincipen fordrar i fråga om att ge käranden fulla rättegångskostnader om han vinner - märk nu käranden, inte svaranden. Vi har i Sverige och - förmodar jag - även i våra nordiska grannländer den regeln i lagtexten, att om parterna å ömse sidor delvis vinner och delvis förlorar målet, så bör man normalt antingen kvitta rättegångskostnaderna eller fördela dem på ett annat sätt än att någon av parterna får fulla rättegångskostnader. Nu finns det emellertid ett uttalande i motiven till den svenska rättegångsbalken, som lyder så här:»den omständigheten, att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, torde endast i särskilda fall böra medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostnaderna«. Detta faller sig väl naturligt för var och en, i fall man har t. ex. ett bilmål, där tvisten har rört sig om huruvida bilisten har varit vållande eller ej och är skadeståndsskyldig. Den skadade fotgängaren - låt oss anta, att det är en fotgängare, som är kärande - har begärt ett kraftigt belopp för sveda och värk, alltså en sak som är svår att uppskatta. Så finner man, att bilisten är vållande till olyckan. Domstolen utdömer så ett visst belopp för sveda och värk, som är betydligt lägre än vad käranden har fordrat. Det är ju då naturligt, att denne ändå får fulla rättegångskostnader om utredningen av frågan om sveda och värk, som vanligen är fallet, tagit blott en liten del av processen. Emellertid har med stöd av det nämnda motivuttalandet Högsta domstolen i Sverige gått ett steg längre, som inte är lika självfallet. Man har t. ex. en process, där det enbart är fråga om uppskattningen av sveda och värk. Käranden begär låt oss säga 6000 kronor och svaranden säger:»jag medger att jag är betalningsskyldig för sveda och värk, men jag anser, att det skall inte uppskattas till mer än 2000 kronor«. Om rätten då finner, att det rätta ligger mitt emellan vi säger 4000 kronor då får käranden hos oss fulla rättegångskostnader. Enligt vad jag kan utläsa ur prejudikaten, går man t. o. m. längre. Om rätten utdömer bara 3000 kronor - alltså endast 1000 kronor mera än vad svaranden har medgivit - så får käranden i alla fall fulla rättegångskostnader. Men ifall rätten skulle finna, att det av svaranden erbjudna beloppet 2000 kronor skulle vara riktigt, då är den ju enligt vår lag tvungen att helt och hållet vända på steken och ge svaranden fulla rättegångskostnader. Något mellanläge, där rättegångskostnaderna kvittas mellan parterna tycks helt enkelt inte finnas. Att allt detta tillämpas i bilmål, det har på sina håll förklarats med att det är klart, att den, som vållat en skada, han har ju

20 182 Gustav Malmer - Henrik Steglich-Petersen gjort något klandervärt, han har i viss mån ingripit i motpartens rättssfär. Därför bör man ge den, som yrkar skadestånd, en favör i rättegången. Men det räcker inte med detta. De svenska domstolarna har gått ännu ett steg längre. De tillämpar inte bara principen om favör åt käranden, när det gäller bilmål. Den tillämpas t. ex. också, när det är frågan om jämkning av underhåll efter äktenskapsskillnad. Antag t. ex. att den frånskilda hustrun vill ha högra underhåll för sina barn för att mannen har fått större inkomster. Hon begär en höjning av 100 kronor i månaden och mannen medger ingenting. I fall domstolen kommer till det resultatet, att underhållet bör höjas med 30 kronor i månaden - alltså betydligt närmare mannens än hustruns ståndpunkt - så är det i alla fall så, att hustrun får fulla rättegångskostnader. Jag har velat framlägga detta problem, därför att jag tror knappast, att saken har blivit observerad i våra nordiska grannländer. Den domstolspraxis, som har utvecklat sig i Sverige har förmodligen skett utan jämförelse med, vad som brukas i våra nordiska grannländer på samma område. Själv är jag något tveksam om dess lämplighet, men utvecklingen har i Sverige försiggått praktiskt taget utan att några kritiska röster höjts. Højesteretssagfører Henrik Steglich-Petersen, Danmark. Jeg vil gerne takke for deltagelsen i denne diskussion. Det er måske en ulempe, at ingen af de tilstedeværende, eller i hvert fald kun ganske få, har været part i en retssag. Det kan være vanskeligt at forestille sig, hvordan det virker at blive stillet over for et betydeligt omkostningskrav i en sag, man er gået ind i med absolut tro på at vinde. Jeg tror, der er problemer, som må løses i den nærmeste fremtid. Professor Ekelöfs tanke om, at man kunne lade det offentlige ansætte og betale advokaterne, tiltaler næppe vore samfund, hvor vi må lægge overordentlig vægt på, at der er en fri og uafhængig advokatstand. Jeg har forstået på diskussionen, at navnlig sagsomkostninger i konflikter mellem den private borger og det offentlige er et problem, som trænger sig overordentligt på; jeg håber, at de enkelte landes jurister i den kommende tid vil arbejde videre med dette spørgsmål. Må jeg til slut takke professor Bergendahl for den elskværdige ledelse af dette møde. Da ikke andre begærede ordet, sluttede ordstyreren mødet.