Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd)

Transkript

1 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 165 Onsdag 15. august 1984 kl. 14 Seksjonsmøte Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) Referat: Del I s. 77 flg. Debattleder: Kansler, professor jur. dr. Lars Erik Taxell, Finland

2 166 Talere Referent, konsumentombudsman Gerhard af Schulten, Finland Korreferent, advokat Jørgen Grønborg, Danmark Professor emeritus jur. dr. Knut Rodhe, Sverige Professor dr. jur. Mads Henry Andenæs, Norge Professor jur. dr. Jan Hellner, Sverige Underdirektør Adam Vestberg, Danmark Høyesterettsadvokat Jan Dahl, Norge Underdirektør Gudmund Knudsen, Norge Professor dr. jur. Bernhard Gomard, Danmark Advokat Bengt Westerling, Sverige Professor jur. dr. Madeleine Löfmarck, Sverige Referent, konsumentombudsman, Gerhard of Schulten, Finland Debattleder, professor jur. dr. Lars Erik Taxeli, Finland

3 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 167 Referent, konsumentombudsman GERHARD AF SCHULTEN, Finland: Läkemedelsföretaget B i ett mellaneuropeiskt land har grundat ett dotterbolag D i ett u-land, för att framställa vissa kemiska preparat som skall vidareförädlas av moderbolaget. I framställningsprocessen alstras giftigt avfall som kontinuerligt tillförs omgivningen genom utsläpp och dumpning, med påföljd att ett antal invånare i omgivningen allvarligt skadas och betydande områden blir obeboeliga för långa tider. I verksamheten har inte iakttagits europeiska säkerhetsföreskrifter. I värdlandet har inte några säkerhetsnormer uppställts för detta slag av verksamhet. När dotterbolaget stäms på ersättningar för de uppkomna skadorna nedläggs verksamheten på order av B, som inte anser sig ansvarigt för skadorna. Ett bryggeriföretag inköpte i syfte att bredda sin verksamhet ett läskedrycksfabricerande aktiebolag. Sedan omfattande saneringsåtgärder börjat vidtagas i det nya bolaget, dels med medel från moderbolaget, dels med krediter från utomstående, infördes utan förvarning en punktskatt på metallförpackningar. Försäljningen i dotterbolaget visade snabbt sjunkande siffror, emedan en stor del av bolagets sortiment såldes i metallförpackningar. Moderbolaget var inte berett att deltaga i finansieringen av ny förpackningsteknik. Läskedrycksbolaget försattes i konkurs, varvid moderbolaget i konkurrens med oprioriterade borgenärer bevakade sina fordringar på återbetalning av tidigare beviljade finansieringsbidrag. Borgenärerna i sin tur yrkade på att moderbolaget skulle hålla dem skadelösa. Detta är ett par konstruerade exempel, med en viss verklighetsanknytning, på situationer där moderbolag kan tankes bli utsatt för krav på att bolaget skall ansvara, i alla fall subsidiärt, för sitt dotterbolags handlande. I mitt referat har jag, med utgångspunkt i nordisk och i viss mån utomnordisk lagstiftning, doktrin och praxis försökt beskriva förutsättningarna för moderbolags ansvar för dotterbolags förpliktelser. Framställningen utmynnar i synpunkter de lege feranda och det är just de rättspolitiska aspekterna som kommer att utgöra kärnan i i detta inledningsanförande. Innan jag fortsätter vill jag fästa er uppmärksamhet vid några oklarheter i den tryckta texten. Jag bortser från ett antal tryckfel och ber er slå upp sidan 91: i notapparaten före noten 24 finns ett stycke som helt skall utgå, det hör nämligen samman med ett avsnitt som i ett slutskede ströks. På sidan 118, längst uppe i första stycket, näst sista raden finns det en gåtfull hänvisning till ett särskilt pappabolag som beror på ett missförstånd. Sidan 121 tesen nr 13, innehåller en hänvisning till punkten 8. Det skall vara punkten 9. Den legala utgångspunkten för moderbolagets ansvar är enligt samtliga

4 1 68 Gerhard af Schulten nordiska aktiebolagslagar att aktiebolagets delägare inte är personligen ansvariga för moderbolagets förpliktelser och att bolaget sålunda svarar med sina egna tillgångar, och bara med dessa, för sin gäld och andra förpliktelser. Saken förändras inte av att bolaget har bara en enda ägare, moderbolaget. Moderbolaget kan självfallet bli ansvarigt för sitt dotterbolags förpliktelser på allmänna civilrättsliga grunder, t.ex. såsom borgensman eller medkontrahent, på grund av bulvanskap eller på skadeståndsrättsliga grunder, t.ex. i kraft av sitt uppträdande i förhållandet till dotterbolagets borgenärer. Av säskild betydelse i det här sammanhanget är reglerna i de nordiska aktiebolagslagarna om aktieägares ansvar för skada, som genom att medverka till lagstridigt handlande avsiktligen eller av grov oaktsamhet tillfogat bolaget, annan aktieägare eller tredje man. Den här regeln kan bli aktuell t.ex. om moderbolaget utövar sitt inflytande över dotterbolagets ledning så, att det fattat ett mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen stridande beslut, som orsakat bolaget och därigenom också borgenärskollektivet ekonomisk förlust. Här kanske det är skäl att påpeka, att den norska regeln är litet annorlunda. Jag kommer i fortsättningen att bortse från de här ansvarsgrunderna och också från ansvarstillfällen, vilka har sin grund i en straffrättslig bedömning. Det som intresserar oss särskilt, är moderbolagets eventuella ansvar för dotterbolagets gäld i allmänhet, eller för enskilda förpliktelser, t.ex. skada som bolaget åsamkat tredje person och vilket inte är en följd av direkta regler i lag. Om moderbolaget blir ansvarigt för dylika förpliktelser, talar man om ansvarsgenombrott. Ansvarsgenombrott kan också uppträda indirekt på så sätt att moderbolaget inte tillåts bevaka fordran i dotterbolagets konkurs. Om moderbolaget tvingas stå tillbaka för övriga borgenärer i dotterbolaget öker möjligheterna för dem att få betalning. Ansvarsgenombrott kan äga rum i nordiska koncernförhållanden. Till denna slutsats har jag kommit i mitt referat på basen av en undersökning av doktrin och praxis. Moderbolags ansvar är subsidiärt och har sin grund i att domstol identifierar moderbolaget med dotterbolaget. Genom att tillämpa principen om identifikation kan domstol ge borgenärs rättsskyddsintresse företräde, ifall dotterbolagets verksamhet inte uppfyller kraven på ett normalt affärsmässigt handlande och därför inte har krav på att dess rättsliga autonomi respekteras. Åtminstone i Finland kan moderbolags bevakning av fordran i dotterbolags konkurs under vissa förutsättningar underkännas på grund av identifikation. Kan man da säga att det rådande rättsläget är tillfredsställande? Är det ändamålsenligt att frågan om ansvarsgenombrott överlämnas till domstolarns prövning enligt allmänna rättsprinciper, eller borde man i stället lagstifta i saken? För domstolskontroll talar framför allt den omständigheten, att de

5 Morselskaps ansvar for datterselskaps förpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 169 situationer, där ansvarsgenombrott kan vara påkallande, är väldigt mångskiftande och att varje fall kräver en individuell bedömning, som bäst kan ske om domstolen har fria händer. För att det här skall fungera krävs det goda insikter i ekonomiska frågor hos domarna och en god portion djärvhet. För företagen kan det vara svårt att förutse och uppskatta det latenta ansvaret för dotterbolagens förpliktelser, och man kan också allmänt säga att avsaknaden av en lagregel och bristen på prejudikat, gör att rättsfiguren ansvarsgenombrott förblir rätt okänd för företagen. Därmed blir dess preventiva effekt liten. Mycket talar alltså för en reglering i lagen. Innan jag går in på den frågan är det skäl att alldeles kort beskriva, hur koncerner kommer till, det är nämligen viktigt att inse att koncerner uppkommer på många olika sätt och i många olika syften. En eventuell lagstiftning kan knappast ignorera den omständigheten. Ett koncernförhållande uppkommer antingen genom att ett nytt bolag grundas av det blivande moderbolaget eller så att ett existerande bolags aktier förvärvas på en gång eller gradvis. Motiven för en koncernbildning kan variera, det kan vara fråga om att moderbolaget vill diversifiera sin verksamhet och ge sig in på ett nytt verksamhetsområde. Genom att arbeta med ett dotterbolag, strävar moderbolaget till att gardera sig mot svårbedömbara risker. Motivet för en dotterbolagsetablering kan emellertid vara också det motsatta, nämligen att avskilja en del av rörelsen till ett mer fritt och dynamiskt fungerande, separat bolag. Företagsköp sker bl.a. för att utvidga verksamheten till nya marknader, förväva en konkurrent eller ett värdefullt patent eller kanske som en kapitalplacering. Graden av integration mellan moderbolaget och dotterbolaget varierar beroende på koncernbildningens syften. I vissa fall kommer dotterbolaget att styras av en central koncernledning, som fomulerar koncernens strategi och mål. Dotterbolagsaktierna bokförs som anläggningstillgång och besluten i dotterbolagets egna organ fattas med sikte på vad som är ändamålsenligt för koncernen som helhet, och inte med hänsyn till bolagets eventuella egna intressen. Förhållandet kan emellertid i stället vara det, att dotterbolaget bedriver sin verksamhet utan synlig inblanding från moderbolagets sida, som då främst är intresserat av att få en hygglig avkastning på aktierna, inte att påverka beslutsfattandet i bolaget. Slutligen vill jag påminna om den koncerntyp som består av ett dotterbolag med uppgift att äga och förvalta t.ex. en hamnterminal eller ett kraftverk och ett moderbolag som svarar för den operativa penninginbringande rörelsen. En lagreglering av ansvarsgenombrottet kan tänkas ske antingen genom att det i aktiebolagslagens kapitel om skadestånd intas ett stadgande om moder-

6 170 Gerhard af Schulten bolags ansvar eller genom att utveckla koncerninstitutet så, att visst gäldsansvar för moderbolaget är en konsekvens av själva koncernförhållandet. En regel om moderbolags ansvar för ekonomisk skada som dotterbolaget vållat tredje man inom eller utom kontraktsförhållande, kunde konstrueras som en generalklausul. Utan att här formulera ett färdigt stadgande kunde jag tänka mig att en dylik generalklausul skulle föreskriva skadeståndsansvar för moderbolag gentemot dotterbolags borgenärer, när dotterbolagets verksamhet drivits på ett sätt som är uppenbart otillbörligt med hänsyn till det ekonomiska ansvar driften kan beräknas medföra. Till vägledning för domstolarna kunde i stadgandet hänvisas till vissa omständigheter, vilka typiskt sett är av betydelse vid otillbörlighetsbedömningen, såsom storleken av dotterbolagets eget kapital, moderbolagets inflytande på dotterbolagets beslutsfattande, verksamhetens art och inriktning, samt den skadelidandes förhållanden och uppträdande. Alternativt kunde denna skadeståndsregel formuleras som en presumptionsregel, enligt vilken moderbolaget skulle bli subsidiärt ansvarigt för dotterbolagets gäld, när sistnänmda bolag drivits med det ett i förhållande till affärsriskerna otillräckligt eget kapital, nyttan av verksamheten direkt tillfallit moderbolaget och dotterbolagets ledning varit helt underordnad moderbolaget eller koncernledningen. Moderbolaget skulle emellertid ha rätt att omkullkasta ansvarspresumtionen genom att visa att dotterbolaget drivits på ett ur borgenärs synvinkel lojalt sätt, alltså att den uppkomna gälden eller skadan inte väsentligt avviker från vad som varit fallet, om dotterbolaget fungerat som ett självständigt företag. Skillnaden mellan dessa regleringsalternativ ligger framför allt i det att man vid ansvarspresumtion ålägger moderbolaget att övertyga domstolen om att verksamheten i dotterbolaget kan klara det s.k. «arm's length»-testet. Måhända är det lättare och naturligare för moderbolaget som insider att företa utredning om vad som skall anses vara normalt affärsmässigt handlande, än vad det är för en utomstående borgenär eller skadelidande. Nysshämda regel kunde lämpligen kompletteras med ett konkursrättsligt stadgande om att moderbolag som huvudregel inte tillåts bevaka fordran i dotterbolags konkurs om dotterbolaget varit i ekonomiskt trångmål när krediten gavs. Möjligheten att bedriva affärsverksamhet med hjälp av ett dotterbolag, innebär vissa fördelar för moderbolaget. Verksamheten kan lättare di versifieras både innehållsmässigt och territoriellt. Vid behov kan den separata enheten dotterbolaget, enkelt säljas till en utomstående. Koncernformen är jämfört med metoden att grunda filialer eller expandera genom juridiska fusioner, ofta mindre byråkratisk och tungrodd.

7 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 171 Priset för detta är bl.a. skyldighet för moderbolaget att genom en koncernredovisning upplysa om det ekonomiska resultatet av koncernens verksamhet som helhet. De nordiska aktiebolagslagarna föreskriver vissa begränsningar beträffande utdelning av vinst i moderbolaget, hänsyn skall nämligen tas till hela koncernens resultat. Det finns alltså tecken på att koncernen i vissa viktiga hänseenden betraktas som en ekonomisk helhet. Vore det inte naturligt att ta steget ut och göra moderbolaget generellt och subsidiärt ansvarigt för dotterbolagets gäld? Denna lösning har i viss utsträckning valts i tysk aktiebolagsrätt, utgående från ett tämligen komplicerat koncerninstitut, där man skiljer mellan olika typer av koncernförhållanden beroende på hur starkt underordnat dotterbolaget är i förhållande till moderbolaget och huruvida ett särskilt avtal om dominans ingåtts mellan bolagen eller ej. Moderbolagets ansvar för dotterbolagets förpliktelser är avpassat till koncerntypen och varierar från ett generellt solidariskt ansvar till skyldighet att kompensera dotterbolaget för förlust till följd av ofördelaktiga direktiv från moderbolaget. Den modell som EG-kommissionen föreslagit för det s.k. Europabolaget skulle eliminera riskerna för att ansvarsgenombrott blir beroende av moderbolagets taktiska överväganden. Faktum är att i Tyskland, såvitt jag vet, det stora flertalet koncerner är s.k. faktiska koncerner, som icke bygger på avtalsförhållanden. Där är moderbolagets ansvar betydligt mindre strängt än i mera fullständiga koncerntyper. I förslaget till förordning beträffande Europabolag föreslås nämligen, att borgenär som förgäves skriftligen har krävt dotterbolaget kunde framställa sitt krav direkt mot moderbolaget. Den här regeln skulle bli tillämplig t.ex. på koncerner, där moderbolaget innehar mer än 50 % av rösträtten i dotterbolaget eller kan tillsätta mer än hälften av detta bolags ledning. Avtal om dominans har alltså här ersatts med en legal presumtion om att moderbolaget i dessa fall kan dirigera dotterbolaget. Jag skall inte inlåta mig i några långtgående spekulationer över vilken lösning som hos oss vore att föredra. Jag föreställer mig att följande kombination av nyss relaterade lösningar kunde utgöra en rimlig grund för en framtida europeisk reglering av ansvarsgenombrottet: moderbolag skulle vara subsidiärt ansvarigt för dotterbolags gäld, om moderbolaget genom avtal eller på annan grund har rätt att ge dotterbolaget bindande direktiv för dess verksamhet. Omvänt skulle moderbolaget kunna undgå ett lagstadgat ansvar genom att tillförsäkra dotterbolaget fri beslutanderätt beträffande verksamheten. Det här skulle ha den konsekvensen bl.a. genom att moderbolags ansvar i en koncern kunde variera i förhållande till olika dotterbolag. Jag överlämnar nu till det ärade auditoriet att kommentera och kritisera

8 172 Gerhard af Schulten dessa modeller. Låt mig bara avslutningsvis påpeka, att modellen med en generalklausul vid behov kan göras tillämplig även på fall, då aktiemajoriteten i ett bolag inte innehas av ett annat bolag, utan t.ex. av en enskild person. Motsvarande utvidgning av den personkrets mot vilken ansvarsbrott etableras är kanske inte lika lätt att genomföra i den senare modellen. Det här kan vara ett momentum att beakta i den mån man avser att fånga in missbruk av bolagsformen i brottsligt syfte med tillhjälp av principen om ansvarsgenombrott. Korreferent, advokat JØRGEN GRØNBORG, Danmark: Referenten har i sit skriftlige indlæg givet en overordentlig klar og udtømmende oversigt over emnet og dets behandling i nordisk retspraksis og -litteratur, og jeg har ikke meget at supplere denne fremstilling med. Jeg finder også, at den anvendte terminologi er træffende og praktisk let anvendelig, og jeg vil helt underordne mig den af referenten valgte terminologi. De to centrale spørgsmål i referentens oplæg er, efter min opfattelse, spørgsmålet om ansvarsgennembrud udfra princippet om identifikation, altså det punkt, der i referentens sammenfattende teser side 121 hedder punkt 9, og dernæst spørgsmålet om såkaldt indirekte ansvarsgennembrud, altså spørgsmålet om moderselskabets tvungne tilbagetrædelse i datterselskabets konkursbo, dvs. punkt 10 i disse sammenfattende teser. Disse to teser supplerer referenten i punkt 13 med et forslag om, at der for begge disse punkter bør gælde en ansvarspræsumption, som det påhviler moderselskabet at hæve. Og jeg vil koncentrere mine bemærkninger om disse teser. Med hensyn til spørgsmålet om identifikation, påpeger referenten med rette, at de erhvervsmæssige långivere, dvs. pengeinstitutter, forsikringsselskaber og lignende, normalt sikrer sig moderselskabets kaution for datterselskabet, eller ligefrem kræver begge selskabers umiddelbare hæftelse som låntagere, altså krydsende hæftelse. Fra en praktisk betragtning opstår spørgsmålet om identifikation derfor især over for vareleverandører, og over for f.eks. ansatte i datterselskabet og over for forskellige grupper af tredjemænd, såvel i kontraktsforhold, f.eks. produktansvar over for konsumenter, som uden for kontraktsforhold, hvor det f.eks. kan være tale om, at datterselskabet har forvoldt skader på naboejendomme ved udgravning, oversvømmelse eller lignende. Det kan godt give anledning til undren, at de sidste 10 års økonomiske

9 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 173 krise, som ihvertfald i Danmark har bragt flere storkoncerner til fald, ikke har medført en rigere domspraksis om ansvarsgennembrud. Forklaringen herpå er vel især, at der uden for de tilfælde, hvor der i aktieselskabsloven er støtte for et krav imod moderselskabet, kun er så få og spredte holdepunkter i retspraksis og -litteratur for et egentligt ansvarsgennembrud, at det ikke har været muligt at overbevise de i forvejen hårdt ramte kreditorer om, at det var risikoen værd at gøre forsøget. Ofte har moderselskabet selv været under konkurs, og dividendeudsigterne har været så ringe, at man ikke har fundet det ulejligheden og omkostningerne værd at forsøge. På den anden side bør det nævnes, at i de få tilfælde, hvor identifikationsbetragtninger er blevet gjort gældende for danske domstole, - det være sig til støtte for et krav om omstødelse i konkurs, eller for en eneaktionærs hæftelse for selskabets gæld - er sagerne oftest blevet vundet på disse synspunkter. Tiden tillader ikke korreferenten at gå i detaljer med hensyn til retspraksis, og jeg skal kun kort nævne et par eksempler. Det eneste eksempel på et egentlig direkte ansvarsgennembrud er formentlig i dansk praksis Vestre Landsrets dom i sagen vedrørende Frigör Køleanlæg i Ugeskrift for Retsvæsen 1980, side 806. Her var hele produktionsvirksomheden med ca. 300 ansatte blevet overført til et datterselskab, angiveligt for at opnå en bedre intern organisation i koncernen, men efter bevisførelsen nok også motiveret af ønsket om at undgå medarbejderrepræsentation i moderselskabets bestyrelse, hvilket dengang kunne undgås på denne måde. Ved dommen blev det fastslået, at datterselskabets medarbejdere ikke burde være afskåret fra at anmelde deres lønkrav i moderselskabets konkursbo. Jeg vil også lige nævne, at Højesteret i en helt ny afgørelse av 27. april 1984, netop trykt i Ugeskrift for Rætsvæsen 1984, siden 496, har pålagt en personlig eneanpartshaver, nemlig indehaveren af et reklamebureau, ansvar over for en af anpartsselskabets kreditorer, et dagblad, hvor han gennem anpartsselskabet havde indrykket annoncer. Og med den begrundelse, at den pågældende kreditor med føje havde kunnet opfatte selskabet som en filial af anpartshaverens personlige firma. Det er altså en betragtning, der minder om den, som referenten omtaler fra anglo-amerikansk ret om Agency, hvor man opfatter datterselskabet som fuldmægtig for moderselskabet, eller for hovedaktionæren, - altså en aftaleretlig betragtning. Det er stort set, hvad vi fra dansk side kan bidrage med til en nordisk kasuistik på dette område, og der er jo i referentens oplæg også kun refereret 3 ^ tilfælde fra henholdsvis Finland og Sverige. Det ville være interessant at høre, om man fra norsk side kunne supplere dette domsmateriale, men det må dog nok under alle omstændigheter erkendes, at der sammenlagt kun er et

10 1 74 Jørgen Grønborg spinkelt grundlag for generelle slutninger med hensyn til gældende ret. De lege ferenda kan jeg tilslutte mig referentens standpunkt, at der ikke er behov for nogen generel regel om moderselskabets ansvar for datterselskabets gæld. Det ville være et for radikalt brud med den hidtidige opfattelse af aktieselskabers og anpartsselskabers autonomi, selvom et sådant brud måske alligevel vil komme om nogle år, - referenten var inde på dette, som jo ihvertfald angår Danmark, nemlig harmoniseringsbetræbelserne inden for EF på selskabsrettens område, og som jo peger tydeligt i retning af et udvidet ansvar for moderselskaber. Men idag synes debatten navnlig at måtte dreje sig om, hvordan man kan formulere mere begrænsede undtagelser fra det klassiske princip, autonomiprincippet, som det kom til udtryk i den berømte engelske dom i Salomon mod Salomon & Co. fra 1897, som også er nævnt i oplægget. Referenten har her i punkt 9 i de sammenfattende teser formuleret sin opfattelse sådan, at moderselskabet bør være ansvarligt for datterselskabets forpligtelser, når datterselskabets virksomhed ikke opfylder kravene til normal forretningsmæssig handlemåde, men datterselskabet fremtræder som en konstrution, der han til formål at unddrage moderselskabet ansvar. Og på tilsvarende måde er det i kursiv formuleret på side 113 i referentens betragtninger de lege ferenda. Efter min opfattelse er denne tese som sammenfattende tese på een gang for snæver og for vidtgående. Først vil jeg lige bemærke, at jeg finder kravet om en normal forretningsmæssig handlemåde ret intetsigende. Det normale har vide grænser, som en dansker har sagt i en ganske anden sammenhæng, men det gælder også i forretningslivet, hvor konkurrencen netop stiller krav til idérigdom og fantasi, og hvor normalitet derfor vil være et ganske usikkert kriterium at skulle håndtere, især for dem, der ikke selv tager del i forretningslivet. Den egentlige begrænsning i referentens tese kommer derfor til at ligge i kravet om, at datterselskabet fremstår som en konstruktion, der har til formål at unddrage moderselskabet ansvar. Det er denne formulering, som jeg finder for snæver til de lege feranda at sammenfatte en regel om ansvarsgennembrud. Formuleringen rammer ikke en række af de væsentligste domme, som referenten gennemgår, f.eks. Dambolagssagen, den svenske højesteretsdom fra Nytt juridisk arkiv 1947, side 647. Her var selskabet kommunalt ejet, eller ihvertfald delvis kommunalt ejet, og der synes ikke grundlag for at antage, at formålet med dets stiftelse havde været at unddrage aktionærne ansvar. Det samme gælder, såvidt jeg kan se, for den finske Leading Case, Högsta Forvaltningsdomstolens afgørelse fra 1950, der omtales i oplægget, og som handler om et finsk datterselskab af et tysk moderselskab. Endelig har jeg

11 Morselskaps ansvar for datterselskaps förpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 175 netop nævnt den danske landsretsdom i Frigor-sagen, hvor det afgørende formål formentlig havde været at undgå medarbejderrepræsentation i bestyrelsen, - et formål, som vel næppe kan blive anset for særlig anerkendelsesværdigt, men som dog ihvertfald er et ganske andet formål end at ville unddrage moderselskabet ansvar over for kreditorerne. Efter min mening drejer det sig her, som det iøvrigt også fremgår af referentens oplæg, om to forskellige undtagelsesregler, dels en subjektivt betinget ansvarsregel, dels en undtagelse grundet på rent objektiv interesseafvejning. Og jeg tror, man skal afstå fra at søge at sammenfatte disse tilfælde i en enkelt tese eller regel. Om den første undtagelsesregel skal jeg blot bemærke, at der i litteraturen synes at være bred akcept af, at et moderselskab kan gøres ansvarligt over for datterselskabets kreditorer, når det, som udtrykt af Borum, må karakteriseres som et misbrug af selskabsformen, at moderselskabet driver sin virksomhed, navnlig den mere risikobetonede del af denne, gennem et datter-selskab, som er underforsynet med kapital, og/eller under kontrol af det beherskende selskab, i hvis interesse virksomheden drives. Der er et andet markant udtryk for opfattelsen i dansk litteratur, givet af Mogens Munch i Ugeskrift for Retsvæsen 1983 B side 156, hvorfra jeg kort tillader mig at citere: «De standarder for markedsføring og anden optræden i erhvervslivet, som navnlig i de senere år har fundet udbredelse, tager efter deres indhold især hensyn til tilsidesættelse af ubillige kontraktlige forpligtelser, men synspunktet bag denne tendens til at overlade domstolene et friere skøn med henblik på tilvejebringelse af hæderlige og ordentlige forhold kan også styrke en tilbøjelighed til at vælte spillet for den, der på illoyal måde anvender selskabsformen til at unddrage sig selv (eller andre selskaber) ansvar for den i virkeligheden af ham selv udfoldede virksomhed». Og dette ligger jo helt på linie med udtrykket «åbenbart utilbørligt», som referenten brugte i den opstilling, der netop blev vist. Det er indlysende, at kriterier som misbrug og illoyalitet og åbenbart utilbørlig adfærd overlader domstolene et meget vidt skøn, der som hidtil bør administreres med tilbageholdenhed og forståelse for erhvervslivets opgaver og dets egne almindelige vurderinger. Det er nok den anden undtagelsesregel om identifikation ud fra en rent objektiv interesseafvejning, som er vanskeligst at formulere, og som vil give anledning til mest debat. Referenten går jo selv i sit oplæg stærkt ind for, at ansvarsgennembrud bør kunne statueres på grundlag af en sådan objektiv afvejning, og jeg er enig med referenten heri. Min indsigelse går kun på dette, at jeg ikke finder, at denne mulighed er kommet tilstrækkeligt klart til udtryk i den sammenfattende tese.

12 176 Jørgen Grønborg Jeg kan også tilslutte mig, at det ikke er muligt, i en enkelt regel at beskrive alle de hensyn, der må indgå i en sådan afvejning. Oftest peges der vel på datterselskabets underkapitalisering og uselvstændighed i ledelse og virksomhed, men disse momenter er ofte ikke tilstrækkelige til alene at bære et ansvarsgennembrud, men må bedømmes i sammenhæng med andre hensyn. Det vil ofte være uhyre vanskeligt, eller umuligt, for domstolene at vurdere, hvad der skal anses for en tilstrækkelig og forsvarlig kapitalforsyning til et datterselskab, hvilket iøvrigt, efter min opfattelse, må bero på datterselskabets egenkapital og ikke summen af dets aktiver, som det er antaget i den svenske højesteretsdom i Nytt juridisk arkiv 1975, side 45, altså i Dambolags-sagen. På den anden side er det klart, at det altid er relevant at vurdere de ressourcer, som moderselskabet har stillet til rådighed for datterselskabet i forhold til de opgaver, som datterselskabet har fået overdraget. Men afgørelsen af, om et ansvarsgennembrud er indiceret, må bero på en nuanceret bedømmelse i de enkelte tilfælde, og her vil mange andre momenter end kapitalforsyningen kunne spille ind. Jeg finder kun grund til, på et enkelt punkt at supplere referentens eksempler på sådanne relevante hensyn, der kan komme i betragtning. Det vil efter min opfattelse ofte kunne være relevant at se på graden af datterselskabets integration i moderselskabets interessesfære, og herunder også særligt at se på, hvilke fordele moderselskabet har opnået eller søgt at opnå, såvel udadtil som inadtil, ved at lade selskaberne fremstå som en enhed, en koncern. Jeg vil her tage mit udgangspunkt i nogle enkle betragtninger af Jørgen Trolle i Ugeskrift for Retsvæsen 1967 B side 89, om et modregningstilfælde, hvor hovedkravets debitor havde ønsket at afgøre sin gæld ved modregning med et modkrav, der ikke tilkom ham alene, men et firma, som han ejede sammen med andre. Heri fik han ikke medhold, og Trolle anfører, at den, der ser sin interesse i at drive forretninger af forskellig art under udadtil forskellige firmaer, ikke bør kunne kræve disse behandlet som en enhed, når det passer bedst, altså f.eks. i modregningssituation. Omvendt kunne man så spørge, om den, der ser sin fordel i at lade flere selskaber optræde som en enhed, en koncern, ikke undertiden bør være afskåret fra at kræve selskaberne behandlet som adskilte juridiske personer, når det passer bedst. F.eks. når kreditorene skal betales. Ved sådanne koncernfordele indadtil tænker jeg særlig på de fordele, som aktieselskabs- og skattelovgivningen giver moderselskaber frem for andre aktionærer. I Danmark er det eksempelvis sådan, at det almindelige forbud mod aktionærlån i den danske aktieselskabslov 115 ifølge 115 A ikke finder anvendelse på lån til moderselskab og sikkerhedsstillelse for et moderselskabs

13 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 177 forpligtelser. Moderselskabet kan endog låne datterselskabets bundne egenkapital. Udbytte fra datterselskaber beskattes ikke hos moderselskabet, og udbyttebegrænsningloven gælder ikke udbytte fra helejede datterselskaber. Endelig kan moderselskabet ved sambeskatning med et helejet datterselskab udnytte et underskud hos et af selskaberne til fradrag i overskud hos det andet selskab. Det forekommer mig, at et moderselskab, der har udnyttet disse forskellige muligheder på kryds og tværs af selskabsgrænserne, har krav på mindre forståelse, når de vender lyggen til datterselskabets kreditorer under påberåbelse af, at selskaberne er helt adskilte enheder. Det kan jo f.eks. være, at disse kreditorer er med til at finansiere det underskud, som moderselskabet i flere år har fratrukket i sit eget overskud gennem sambeskatning med datterselskabet. Det kan nævnes i denne forbindelse, at Landsretten i den før nævne dom i Frigorsagen bl.a. anfører i domsbegrundelsen, at datterselskabet ikke var selvstændigt momsregistreret, og at de to selskaber var sambeskattet. Det er naturligvis ønskeligt, at domstolene i domsbegrundelsen anfører de hensyn, der har haft betydning for afgørelsen af det konkrete tilfælde, og ikke, som i Dambolagssagen, blot henviser til omstændighederne iøvrigt. Derimod finder jeg det ikke særlig betænkeligt, at der i en lovregel åbnes mulighed for at tage forskelligartede hensyn i betragtning, selvom disse ikke er udtrykkeligt beskrevet i lovregelen. Nordisk lovgivning, særligt inden for formueretten, benytter jo i så mange andre sammenhænge retlige standarder, der overlader domstolene et ganske frit skøn, altså generalklausulssynspunktet, som referenten netop var inde på, uden at dette synes at have medført uheldig retsusikkerhed, og jeg ser ikke nogen alvorlig betænkelighed ved, også på dette område at indføre en flexibel lovregel, der tillader domstolene at tage alle de relevante hensyn i betragtning. Gomard har i sin bog Aktieselskaber og Anpartsselskaber givet udtryk for, at den danske aktieselskabslovs 142 allerede indeholder fornøden hjemmel for ansvarsgennembrud. Jeg må erkende, at jeg har lidt vanskeligt ved at se dette. Bestemmelsen, der jo omhandler aktionærers erstatningsansvar over for bl.a. selskabskreditorer, kræver forsæt eller grov uagtsomhed og omhandler ihvertfald direkte kun overtrædelse af aktieselskabsloven eller selskabets vedtægter. Spørgsmålet bliver da, om der er behov for, eventuelt i tilslutning til bestemmelserne om aktionærers erstatningspligt, at indføre en lovregel, der åbner mulighed for at pålægge moderselskab ansvar for datterselskabs forpligtelser, selvom det kun kan blive i form af en elastisk regel, der overlader domstolene et vidt skøn. Personligt finder jeg, at spørgsmålet bør besvares Jurist - 1 2

14 178 Jørgen Grønborg bekræftende. Jeg mener, at en udtrykkelig fakultativ lovregel ville have betydning, dels ved at gøre kreditorer og andre opmærksom på problemstillingen og på muligheden for at nedbryde barrieren mellem koncernforbundne selskaber, altså en slags pædagogisk funktion, og dels ved, at domstolene vel også må antages at blive mere tilbøjelige til at gå ind på en sådan tankegang, hvis der findes en klar lovhjemmel. Jeg er betænkelig ved referentens forslag om at udforme en sådan lovregel som en ansvarspræsumption, som i praksis let vil kunne gøre ansvarsgennembrud og altså moderselskabshæftelse til hovedreglen. Det er på dette punkt, at jeg finder, at referentens sammenfattende tese måske er for vidtgående. Herved bryder man vel for radikalt med hidtidig retsopfattelse, og jeg tror, at en friere bevisbyrdefordeling også her ville kunne virke tilfredsstillende. Som konklusion vedrørende det direkte ansvarsgennembrud kunne jeg således forestille mig en bestemmelse i aktieselskabsloven, der i sit indhold skulle gå ud på, at domstolene kan pålægge et moderselskab ansvar for et datterselskabs forpligtelser, dels hvis moderselskabet findes at have udnyttet selskabsformen på en overfor datterselskabets kreditorer illoyal måde, dels hvis det under hensyn til datterselskabets kapitalforhold, afhængighed af moderselskabet, eller omstændighederne iøvrigt, findes påkravet. Det må selvsagt ikke opfattes som et forslag til en lovtekst, - det afstår jeg ganske fra at søge at koncipere, - men det er udelukkende en sammenfatning af de bemærkninger, jeg har fremsat om dette punkt. Jeg vender mig til det andet centrale spørgsmål, som referenten har rejst i sit indlæg, spørgsmålet om såkaldt indirekte ansvarsgennembrud, altså tvungen tilbagetrædelse af moderselskabets fordring i datterselskabets konkursbo. Også på dette punkt gælder det jo, at de erhvervsmæssige kreditgivere i almindelighed sikrer sig ved at forlange en tilbagetrædelseserklæring af moderselskabet Det er ihvertfald i Danmark en overodentlig udbredt praksis i koncernforhold. Og når referenten ikke omtaler sådanne tilbagetrædelseserklæringer i sit indlæg, så skyldes det jo formentlig, at der i Finland allerede synes at gælde en almindelig regel om, at moderselskabet må træde tilbake for de øvrige kreditorer i datterselskabets konkursbo, byggende på den omtalte dom fra I de øvrige nordiske lande har spørgsmålet imidlertid stor betydning for bl..a. varekreditorer og andre kategorier af kreditorer, som typisk ikke har stillet krav om, og ikke opnået en tilbagetrædelseserklæring. Referentens tese går her ud på, at moderselskabet, som hovedregel, ikke bør kunne anmelde sin fordring i datterselskabets konkursbo, hvis datterselskabet var i økonomiske vanskeligheder, da kreditten blev giver. Referenten foreslår

15 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 179 også her denne regel udformet som en præsumption, sådan at moderselskabet kun kan gøre sin fordring gældende mod datterselskabet, hvis det kan bevise, at fordringen er opstået under omstændigheder, hvor en tilsvarende kredit kunne have været opnået af en bank eller en anden udenforstående kreditgiver. I dansk ret har Gomard givet udtryk for at domstolene kunne tænkes at ville statuere tilbagetræden af låneindskud for anden fremmed kapital - i tilfælde, hvor en virksomhed går ned, fordi den årelades gennem træk på tilgodehavenderne eller, - og det er måske det mest praktiske tilfælde -, hvor en insolvent virksomhed holdes i live en vis tid ved ydelse af lån fra aktionærerne. Munch har bemærket, at en del vistnok kunne tale for at give skrifteretten mulighed for at efterstille krav fra økonomisk nærstående, herunder altså også moderselskaber, men han tilføjer, at konkurslovens 98 ikke åbner adgang hertil. Det må ihvertfald konstateres, at der i nordisk retspraksis uden for Finland ikke at referenten er fremdraget noget tilfælde, hvor domstolene har ladet et moderselskabs eller en hovedaktionærs låneindskud stå tilbage. I dansk retspraksis kendes kun en række tilfælde, hvor en hovedaktionær er blevet nægtet anmeldelsesret i selskabets bo for sit lønkrav som direktør i selskabet, - en praksis, der er startet med en højesteretsdom fra Selvom jeg personlig ikke finder, at en lovhjemmel skulle være nødvendig for at nå frem til et indirekte ansvarsgennembrud i de oplagte tilfælde, som Gomard nævner, må det vel nok erkendes, at en lovændring også her er nødvendig for i videre omfang at bane vejen for en sådan løsning. De lege ferenda har jeg sympati for referentens opfattelse, også forsåvidt angår den legale præsumption, idet jeg anser det for påkrævet, i forhold til de øvrige kreditorer, at moderselskabets lånefordring i datterselskabets konkursbo behandles som ansvarlig inskudskapital, med mindre moderselskabet kan sandsynliggøre, at datterselskabet kunne have opnået tilsvarende kredit gennem normale kanaler. Der er i de senere år i Danmark set adskillige eksempler på, at et insolvent datterselskab er holdt i live lang tid efter, - ja, undertiden i årevis efter, at enhver mulighed for normal låneoptagelse var ophørt, og med den konsekvens, at de almindelige kreditorers dækningsgrad udtyndes voldsomt, hvis de skal konkurrere med moderselskabets tilgodehavende. Jeg anser det derfor for retspolitisk rigtigt, at moderselskabet i sådanne tilfælde må bære den første risiko, og at dets fordring kan behandles på samme måde som f.eks. konsoliderede lån eller koncernbidrag bliver behandlet på i de lande, hvor man kender disse begreber. Selvom noget sådant ikke har været aftalt, burde det finde sted i retspraksis, efter min opfattelse. Resultatet vil jo i så fald blive, at moderselskabet kan siges at komme til at

16 1 80 Jørgen Grønborg hæfte for datterselskabets gæld, men vel at mærke med en begrænsning af hæftelsen til det beløb, som moderselskabet kunne have opnået som dividende, altså som fyldestgørelse i datterselskabets konkursbo. Der er altså forsåvidt en sammenhæng mellem de to centrale spørgsmål, vi diskuterer. Spørgsmålet om indirekte ansvarsgennembrud vil i sådanne tilfælde ofte ikke være et enten eller, men derimod et spørgsmål om, at moderselskabets tilgodehavende delvis må træde tilbage, nemlig forsåvidt angår långivning efter et vist tidspunkt, hvor datterselskabets muligheder for på anden måde at holde sig i live er udtømt. Man kunne også udtrykke det sådan, at enten bør datterselskabet ikke holdes i live efter dette tidspunkt, eller også må moderselskabet finde sig i, at dets fortsatte långivning betragtes som ansvarlig lånekapital. En regel af dette indhold kan få særlig betydning i forhold til udenlandske moderselskaber, hvor direkte ansvarsgennembrud ofte ikke vil kunne gennemføres, selvom grundene herfor er tilstede. I sådanne tilfælde fremstår den tvungne tilbagetrædelse af moderselskabets tilgodehavende som en subsidær løsning til værn om de øvrige kreditorers interesser. Fra en advokats synsvinkel vil det vel ofte kunne stille sig således, at den principale påstand vil gå på direkte ansvarsgennembrud, medens tilbagefaldslinien vil være påstanden om tvungen tilbagetrædelse af moderselskabets tilgodehavende. Hvis der indføres en præsumption i sidstnævnte tilfælde, vil det indirekte ansvarsgennembrud formentlig hurtigt blive hovedreglen i nordisk ret, også uden for Finland, hvilket jeg for mit vedkommende ville hilse velkommen. Dette var mine bemærkninger i anledning af referentens indlæg. De har ikke været særlig oppositionelle eller kritiske, men jeg håber, at der alligevel vil kunne opstå en frugtbar debat. Professor emeritus jur. dr. KNUT RODHE, Sverige: Det pågår i Sverige för närvarande en mycket livlig lagstiftningsaktivitet avseende vad som kailas för ekonomisk brottslighet. Den brottslighet som det framför allt gäller är den som går ut på att man låter ett aktiebolag skaffa sig skatteskulder och sedan springer ifrån dem. Så hoppar man över till ett annat aktiebolag och fortsätter där och skaffar detta bolag skatteskulder, och så hoppar man vidare. Vi har en rad lagförslag som skall råda bot på detta. I förbigående kanske jag skall säga att det inte är så märkvärdigt, att det

17 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 181 huvudsakligen är ett skatteindrivningsproblem. För att de herrar och kanske också damer som gör så här, de vet att de måste betala sina leverantörer, annars får de inte vara med och leka längre. Men skatteväsendet väljer inte sina debitorer och det är där möjligheterna öppnar sig. I denna svenska debatt har det talats mycket om ansvarsgenombrott - det har nästan blivit ett modeord. Tyvärr har man trasslat till terminologien och i lagstiftningsärenden ofta talat om ansvarsgenombrott, där man menat styrelseledamöters och aktieägares ansvar enligt vanliga aktiebolagsrättsliga regler. Jag tycker det är en olämplig terminologi; vi bör hålla oss till ansvarsgenombrott i den betydelse som referenten här har angivit. Jag har själv skrivit en liten uppsats i ämnet som har kommit ut i sommar i en festskrift för professor Jan Hellner. Den handlar om moderbolags ansvar för dotterbolags skulder. Där anser jag mig kunna konstatera att det finns mycket magert underlag för påstående om möjligheter till ansvarsgenombrott i Sverige. Vi har ett rättsfall från 1947, som är nämt här flera gånger. Det gällde ett kraftbolag som förorsakade stora dämningsskador på grannarnas egendom. Bolagets ägare fick betala dessa skador. Men det är också det enda riktigt klara fallet av ansvarsgenombrott. Sedan har vi ett fall med ett s.k. kommissionärsbolag, där huvudbolaget ansågs ansvarigt för kommissionärsbolagets skulder. Men om vi bortser från några litet äldre fall på föreningslagstiftningens område, så är detta allt. Nu tror jag att man skall sätta det här problemet i relation till lagstiftningens regler i övrigt, till aktiebolagslagens regler om påföljd av olovlig vinstutdelning och till reglerna om återvinning (omstötelse) i konkurs. Har vi effektiva regler om påföljd av olovliga uttag ur aktiebolag och effektiva regler om återvinning i konkurs, så blir det inte så stort behov av att gå vidare med ansvarsgenombrott. När man jämför olika länder så bör man beakta detta. Västtyskland har stränga regler i sin aktiebolagsrätt och är restriktivt när det gäller ansvarsgenombrott. Förenta Staterna har mycket lösligare regler om olovliga uttag ur aktiebolag och därför finns det större utrymme för ansvarsgenombrott. För svensk rätts del finns det så vitt jag förstår inte särskild stort behov av att man går utanför de regler den ordinära lagstiftningen ger. Man kan säga att ansvarsgenombrottet, ur en viss synpunkt, är en icke ändamålsenlig lösning av problemet. Man låter en fordringsägare på egen hand gå mot moderbolaget och skaffa sig betalning för sin fordran. Det vore mera ändamålsenligt att en sådan talan fördes av dotterbolagets konkursbo på alla borgernärernas vägnar och att resultatet sedan tillgodofördes de olika fordringsägarna. Det finns exempel på sådana tankegångar i den västtyska diskussionen, medan den svenska Högsta domstolen i kommisionärbolagsfallet

18 182 KnutRodhe ställde sig på den motsatta ståndpunkten, avvisade en talan av kommissionärbolagets konkursbo och släppte fram den enskilde fordringsägaren i stället. Jag tycker det var att ställa saken på huvudet. Det finns en annan metod också, som används i Förenta staterna under vissa omständigheter, och det är att helt enkelt slå samman två konkursbon, moderbolagets och dotterbolagets, till en gemensam konkurs med ett gemensamt konkursförfarande. Det är ju så att en konkurs i en större koncern, den träffar sällan ett bolag ensamt, utan det blir ett allmänt ras inom koncernen. Och för dem som är från Sverige behöver jag bara nämna namnen Byggmakoncernen och Tjörnrederierna, för att de skall förstå vad jag syftar på. Alltså koncerner, där man i slutomgången före sammanbrottet i panik har flyttat pengar från de ställen där de inte just då behövdes till andra ställen i koncernen där det brände till. Och finns det då någon anledning att man skall låta konkursförvaltarna i de olika bolagen, för ohyggligt stora pengar, processa om vilka tillgångar och vilka skulder som rätteligen skall höra till det ena konkursboet och till det andra? Här skulle såvitt jag kan förstå en sammanslagen konkurs kunna vara en ny ändamålsenlig lösning. I Förenta staterna finns det en rättspraxis som går i den riktningen. Går vi till den internationella diskussionen, så möter vi ett annat intressant problem, som man har tagit upp till diskussion i Västtyskland. Det är att arbetsrätten har en viss tendens att äta sig in i aktiebolagsrätten och så att säga tränga igenom de aktiebolagsrättsliga tankegångarna. Jag lyssnade i höstas på en tysk diskussion om detta och här finns uppenbarligen ett problem att analysera och diskutera. Vi har i Sverige knappast börjat tänka på saken. Referenten och korreferenten tog upp en viktig rättspolitisk synpunkt, nämligen att frågan om ansvarsgenombrott har ett samband med frågan om beslutanderätten i en koncern. Det är ju så att man i Sverige och i de andra nordiska länderna knappast har ägnat någon uppmärksamhet åt problemet hur ett moderbolag får behandla sitt dotterföretag. Vi har regler om koncernredovisning och om utdelning i koncerner, men sedan har vi släppt intresset för koncernrätten. Går vi ner till Västtyskland så finner vi Aktiengesetz 1965 en utomordentligt invecklad och såvitt jag förstår också svårhanterlig lagstiftning, där man försöker att med tysk grundighet bemästra problemet under vilka omständigheter ett moderbolag i koncernens intresse får ge order till dotterbolagets styrelse, under vilka omständigheter dotterbolagets styrelse är skyldig att lyda dessa order och vad detta har för konsekvenser för moderns ansvar för dottern. De tyska idéerna har spritt sig ut över EG-området också. Referenten har talat om det förslag till förordning om ett Europabolag som föreligger, där man

19 Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 183 helt resolut har sagt: moderbolag svarar för dotterbolags skulder. Så gör man i anständiga förhållanden, står det i motiven. Det finns också ett utkast till direktiv, som nu skall vara det nionde, med förslag till andra koncernregler än om koncernredovisning. Och i ett utkast som jag fått i mina händer har man formulerat en regel som ungefär stämmer med vad referenten föreslog, nämligen att om det föreligger ett avtal mellan moder och dotter om att modern skall få bestämma, ja, då får modern ta konsekvenserna och svara för dotterns skulder, i den mån modern inte kan bevisa att skulderna inte har samband med ordergivningen åt dottern. Om vi nu ser framåt, så är det, med mitt sätt att se, inte särskilt mycket att göra lagstiftningsvägen. Vi kan konstatera att ibland uppkommer fall då domaren säger sig: här måste vi ha ansvarsgenombrott. Men jag tror att det, i varje fall i Sverige, kommer att bli ett fåtal fall. Det är väl i själva verket så, att håller vi oss till den anständiga delen av näringslivet, så är det huvudsakligen ett moraliskt problem. Man frågar sig i den snygga delen av näringslivet: skall vi för vårt anseendes skull betala dottern skulder eller är förhållandena så särpräglade, att vi inte skall göra det? Det är ett problem där domstolsjuristerna och lagstiftarna inte egentligen kan med någon fördel klampa in. Och sedan har vi den andra delen av näringslivet, som jag brukar kalla för näringslivets buskvegetation, där allt kan hända. Inte heller där tror jag att man kommer särskilt långt med regler om ansvarsgenombrott. Jag tror att de befintliga reglerna räcker ganska bra; det verkliga problemet är att utreda vad som hänt, trots att man inte hittar någon bokföring, och framför allt att lista ut vart pengarna har tagit vägen. De juridiska verktygen för detta, de tror jag i det hela räcker till. Professor dr. jur. MADS HENRY ANDENÆS, Norge: Det trykte referat legger hovedvekten på svensk og finsk rett, men det er stimulerende lesning også for den som har sitt utgangspunkt i norsk rett. Hos oss som i de øvrige land er det viktige og vanskelige spørsmål referenten tar opp, og de rettslige utgångspunkter er iallfall et stykke på vei felles. Referentens synspunkter vil utvilsomt bli studert med stor interesse også av norske lesere. Jeg skal si litt om de tre ansvarsgrunnlag overfor morselskapet som etter min oppfatning er av størst praktisk og prinsipiell interesse: kontrakt, erstatningsbetingende åtferd og ansvarsgjennombrudd. I tråd med opplegget i

20 184 Mads Henry Andenæs referatet ser jeg først på utfomringen av gjeldende rett, og dernest på den lovgivningspolitiske vurdering. Morselskapet kan for det første bli ansvarlig på kontraktmes sig grunnlag. Dette er i praksis det viktigste av de tre ansvarsgrunnlag. De spørsmål som her melder seg, er stort sett alminnelige kontraktsrettslige spørsmål om tolking og utfylling. Jeg vil anta at disse prinsipper stort sett er de samme i alle de nordiske land. I referatet er det nevnt et par rettsavgjørelser hvor det var uklart om medkontrahenten kunne holde seg til morselskapet på kontraktsmessig grunnlag. Som et mer generelt synspunkt kan det hevdes at den som inngår en avtale, blir personlig ansvarlig når noe annet ikke er særlig avtalt. Synspunktet er i en annen forbindelse lagt til grunn i høyesterettsdommen i Norsk Retstidende Referatet går også inn på betydningen av at morselskapet avgir erklæringer som skal skape tillit til datterselskapet, dvs. det som i det store utland kalles «letters of intent» eller «Patronatserklärungen», og som referenten kailer «avsiktsdeklarationer». Referenten hevder så vidt forstås at det rettslige innhold av slike erklæringer beror på helt konkret tolking. Det er jeg enig i. Jeg kan bidra til referentens eksempelsamling med et celebert og omdiskutert tilfelle fra norsk praksis. Det gjelder industriministerens støtteerklæring til fordel for Tandbergs Radiofabrikk A/S av 19. august Erklæringen ble avgitt etter anmodning fra selskapets styre for å styrke tilliten til selskapet, som var på vaklende føtter. Formelt ble erklæringen avgitt i brev til styret, men reelt var den beregnet på offentlig bruk. Det er visst ingen tvil om at erklæringen virket etter hensikten, og forlenget selskapets liv en viss tid. Samtidig var den så varsomt utformet at den neppe påførte staten ansvar. Kreditorene gav seg her uten rettssak. Jeg tilføyer for ordens skyld at staten i teknisk forstand ikke er noe morselskap og på tidspunktet for støtteerklæringen ikke engang hadde fått aksjer i Tandberg. Problemstillingen er imidlertid den samme som ved tilsvarende erklæringer fra morselskapet. Det neste ansvarsgrunnlag er erstatningshetingende åtferd fra morselskapets side. Her er det atskillig vanskeligere å finne et felles nordisk diskusjonsgrunnlag. For det første er de alminnelige erstatningsregler forskjellige i de ulike land. I svensk rett kre ves ved såkalt «ren förmögenhetsskada» (i motsetning til «person- och sakskada») at det foreligger et straffbart forhold. I norsk rett oppstilles ikke noe slikt vilkår, og det samme gjelder så vidt jeg vet i dansk rett. For det annet har aksjelovgivningens erstatningsregler fått en annen utfor-